Att unga människor i Europa inte bara sympatiserar med IS tolkning av islams urkunder, utan också har lämnat ordnade och trygga förhållanden i Europa för att bege sig till Syrien och delta i den brutalitet som kablats ut över världen är inte bara för många en gåta. I varje tänkbart avseende är det ett samhällsproblem. Inte minst när de återvänder till de länder i Europa varifrån de rest till Syrien.

Sverige är ett av de tre länder i Europa som har haft flest resenärer i förhållande till sin befolkning och som också har haft sämst kunskap om fenomenet. Enligt Säpo sommaren 2018 hade omkring 150 personer återvänt.

Sverige kan dock anses ha kommit ikapp och skaffat sig kunskap som jämställer oss med övriga länder i Europa och USA. Till stor del är det tack vare den forskning som Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB) har finansierat och som har resulterat i tre stabila rapporter: Mellan salafism och salafistisk jihadism – påverkan mot och utmaningar för det svenska samhället, sammanställd av Magnus Ranstorp, Våldsbejakande extremism och organiserad brottlighet i Sverige av Amir Rostami med flera, och Islamisk aktivism i en mångkulturell kontext av Aje Carlbom med flera. Dessutom har stiftelsen Doku under 2018 etablerats i Sverige med syfte att granska ”nätverk, personer, organisationer och andra aktörer inom” den jihadistiska miljön under ledning av journalisten och författaren Magnus Sandelin.

Å ena sidan har det alltså tagit tid. Men å andra sidan har det gått ganska fort att komma ikapp övriga Europa, inte minst för att man har kunnat använda kunskap som har producerats i övriga Europa och i USA av forskare som Gilles Kepel, Olivier Roy, Peter Neumann, Shiraz Maher, William McCants med flera. Under årens lopp har recensioner av böcker som presenterar denna forskning publicerats i Axess.

Vad alla dessa forskare har gemensamt är dels att de drar slutsatser av statistiska underlag och IS eget material om hur IS ideologi är uppbyggd och vad IS-mördare kan ha för personlighet eller bakgrund, dels att också teorier har utvecklats om varför unga människor i Europa attraheras av ideologin. Men i samlad form har egentligen ingen publicerat dessa människors egna berättelser där de själva inte bara berättar om sina bevekelsegrunder för att åka till Syrien, utan också om varför de valde att återvända.

Därför är David Thomsons bok The Returned ett unikt bidrag till det som hittills har publicerats. Thomson, som är journalist och har arbetat som korrespondent i Nordafrika för Radio France Internationale, har under många år intervjuat jihadister. Under de senaste decennierna har han talat med över hundra jihadister, huvudsakligen från Frankrike men också från Belgien. Boken är baserad på återkommande intervjuer som har pågått i över två år med ett tjugotal respondenter i fängelse, hemma hos dem, i snabbmatsrestauranger i Frankrike men också över telefon. Det är inte svårt att föreställa sig med vilken känsla av utsatthet han har genomfört sina intervjuer. Själv beskriver han det i boken som att han har talat med människor som hatar honom trefaldigt – som fransk medborgare, som kristen och som journalist.

Alla namnen i boken är fiktiva, liksom personernas hemadresser och alla andra platser där möten för intervjuer har ägt rum.

Förutom den detaljerade bakgrunden i bokens introduktion om jihadismens moderna historia presenterar Thomson sex olika personer som på olika sätt representerar kategorier ur den grupp som har valt att resa till Syrien för att bli en del av IS.

En av de mer dramatiska historierna är berättelsen om Yassins beslut, hans vistelse i Syrien och hur hans föräldrar bestämde sig för att ta med sig hans systrar och åka till Syrien för att hämta hem honom.

Yassin får numera hålla sig hemma med fotboja, och det är i hemmet som Thomson träffar honom och hans föräldrar. Huset och familjen styrs med fast hand av Yassins mor Nadia som är i 50-årsåldern. Precis som sin man är hon född i Algeriet och arbetar som privatläkare med egen klinik. Familjen anser sig vara troende praktiserande muslimer, men Nadia bär ingen huvudduk. Yassin har tre systrar och växte alltså upp i ett välordnat och välutbildat hem.

Yassin härleder sitt beslut att ge sig av till en period i sitt liv då han upplevde en kombination av frustration, misslyckande och ensamhet. Han hade börjat på läkarutbildningen precis som hans föräldrar gjort före honom. Men andra året underkändes han två gånger på inträdesprovet. Han prövade då istället en apotekarutbildning som han inte heller klarade av. Den av systrarna som han hade haft närmast relation till hade gift sig och väntade barn. I allt större utsträckning upplevde han det som en påfrestning att tillhöra en arabisk-muslimsk familj som levde i Frankrike och det blev allt svårare för honom att komma överens med föräldrarna. Han förlorade intresset för att gå ut och träffa vänner och fyllde istället sin tid med att ensam framför datorn titta på filmer från IS. I filmerna såg Yassin ett erbjudande om ett nytt liv. Ett liv med status, där han som person betydde något. Han erbjöds både bil och bostad. Men framförallt såg han en möjlighet till att bli en del av något större och meningsfullt. Något som skulle rädda världen och göra den bättre. Han såg en gemenskap som levde ett underbart liv bara en bit bort och som väntade på att han skulle bli en del av den.

Men där finns även de som har suttit i fängelse och där lärt sig förstå hur deras liv kan förändras utan att de förändrar sina vanor. Thomson beskriver missbrukare och tjuvar som vänder sig till självutnämnda fängelseimamer för att få veta om det står i någon text att det är tillåtet att använda droger och stjäla.

Zubeir skiljer sig från de andra i det att han helt har lämnat islam. Han beskriver en gangsterkultur inom IS som styrs av franska jihadister, vilka isolerar sig från de övriga och startar konflikter med jihadister från andra länder. De lever som de alltid har gjort med den skillnaden att de befinner sig i en miljö som legitimerar att de bär vapen öppet och plågar sin omgivning. Zubeir minns hur det anlände 14-åriga flickor som drömde om att träffa sina drömprinsar, men som till slut hamnar i en tillvaro som innebär att de dygnet runt är inspärrade i hemmet. Om deras man dör, så installerar IS en ny man åt dem. Vägrar de att acceptera erbjudandet hamnar de i ”kvinnohuset” där de gisslas av andra kvinnor.

Hela systemet är enligt Zubeir en maffia bestående av kriminella jihadister som anser att alla andra är otrogna. Det tar sig också uttryck i en intern form av rasism. Fel land. Otrogen. Fel bakgrund. Otrogen. Och så vidare. Hierarkin är tydlig. Ledarna lever i lyx med dyra bilar och fina hus. Den syriska befolkningen i övrigt ses som undersåtar.

Några av de kvinnor som Thomson intervjuar har visserligen återvänt till Frankrike för att få hjälp med att ta hand om sina barn. Men deras förakt mot samhället som har låtit dem komma tillbaka är grundmurat.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Med några få undantag hatar Thomsons respondenter sin omgivning och även om de för stunden valt ett bekvämare liv är de lojala med ideologin. De beskriver alla tjänstemän de möter som lättlurade idioter som inte förstår vad de egentligen möter. De har funnit en ideologi som för stunden ger dem mening och en tydlig förklaring på hur och varför världen ser ut som den gör. De har förflyttat sig från en upplevelse av att vara marginaliserade i samhället till att vara en del av vad som av vissa uppfattas som en elit och till ett sammanhang som påstår sig vilja rädda världen från ondska.

Thomson påpekar mot slutet av boken att det fortfarande är lång väg att gå för att få samhället och myndigheter i övrigt att verkligen förstå hur problemet ser ut. Hans beskrivning av debatten i Frankrike går att känna igen i Sverige. Muslimer som å ena sidan menar att IS ideologi är den enda sanna tolkningen av islam. Å andra sidan muslimer som hävdar att jihad inte har något med islam att göra och i vissa fall hävdar att det snarare är resultatet av en judisk konspiration. I Sverige stod SSU-ledaren Adrian Kaba 2012 för det senare argumentet i den socialdemokratiska tidningen Tro och politik. Liknande positioneringar finns även bland icke-muslimska debattörer. Å ena sidan muslimhatande röster som menar att den yttersta konsekvensen av att vara troende muslim är att vara terrorist, vilket före detta SD-politikern Martin Strid hävdade 2018 under SD:s landsdagar i Norrköping. Och å andra sidan de som hävdar att IS inte har något med islam att göra. Ingen av dessa positioner tycks se eller ens vara intresserad av den komplexitet som forskningen kommit fram till och som på ett briljant sätt tydliggörs i Thomsons presentation av sina respondenter.

Berättelserna illustrerar tydligt vad både Gilles Kepel och Olivier Roy beskriver, oavsett om det är en radikalisering av islam eller en islamisering av radikalism. Sheraz Maher resonemang kring hur salafism har kunnat användas för att utveckla och forma den ideologi som IS producerat tydliggörs i de unga människornas berättelse om vad de fick lära sig. Om vad som är sant eller falskt. Rätt och fel. Den relation mellan kriminalitet och terror som Peter Neumann kallar för Crime Terror Nexus blir i det närmaste övertydlig genom några av de unga människornas berättelse. Det gäller även det religiösa meningsskapandets moraliska argument som jag skriver om i I Guds namn. Och i en rad avseenden påminner Thomsons arbete och förhållningsätt till sina respondenter om Magnus Sandelins bok Svenska IS-krigare (2016).

På en punkt tillkommer något som inte är helt nytt men som ändå är ytterst relevant för alla de olika idéer om avradikaliseringsprogram som diskuteras i kommuner och i olika myndigheter. Zubeir är mycket kritisk till program och idéer som erbjuder en annan tolkning av islam. Han menar att det i princip är att kasta pengar i sjön eftersom de inte kan acceptera en imam som stöder franska värderingar, som enligt dem helt strider mot Koranens budskap. Människor som blir terrorister älskar inte sitt land, enligt Zubeir. Redan innan de tar steget är de emot ”systemet” och fullt upptagna av konspirationsteorier. Det är enligt Zubeir i föraktet mot det land de lever i som allting börjar. Därför menar han att motargumentet och förändringen måste handla om att lära dem tycka om sina hemländer.

Thomsons bok är en i raden av böcker som bör läsas av människor som intresserar sig för fenomenet. Den bekräftar att kunskapen finns och att Sverige i allt väsentligt är ikapp andra länder i Europa. Men framförallt att politiker måste börja agera. Ty utan förmågan att göra politik av kunskapen kommer problemet bara att bli värre. Den generation som vet vem deras fiende är kommer nämligen inte att försvinna av sig själv.