Epoken 1918–1933 har blivit ihågkommen såväl som ”det glada 1920-talet” som för sina våldsamma politiska motsättningar, hyperinflation och massarbetslöshet. Men framförallt har den kommit att betraktas i ljuset av vad som kom efter, som blott ett förspel till naziregimen. Det är ett synsätt som Jähner delvis vänder sig emot. Då­tidens människor kunde ju inte gärna veta hur det skulle gå sedan, och för att förstå hur det var ett leva i Weimarrepubliken kan man inte tolka hela epoken bakifrån, menar han.

Visst var utgångsläget för republiken kaotiskt och svårt efter det att den social­demokratiska politikern Philipp Scheidemann hade utropat den från en av riksdagshusets balkonger den 9 november 1918. Den nya ordningen bekämpades från både höger och vänster. Det rådde inbördeskrigsliknande förhållanden, med det kommunistiska ”Spartakistpproret” i Berlin, det brutala krossandet av den bayers­ka så kallade rådsrepubliken och mord på ledande politiker. Diverse ¨frikårer¨ härjade på gatorna – soldater som inte hade demobiliserats utan som istället fortsatte att slåss i enlighet med ”dolkstötslegenden”, den myt som gjorde gällande att den tyska armén aldrig hade besegrats av fienden på slagfältet, utan istället hade svikits och fått en dolk i ryggen av politiker och hemmafront.

Och ändå: Republiken hade folkets stöd. I det första fullt ut demokratiska valet i Tyskland, valet till den församling som senare beslutade om konstitutionen under sitt möte i Weimar (därav ”Weimarre-
publiken”), fick demokratiska, republiktrogna partier en överväldigande majoritet. De allra flesta tyskar tycktes vara någorlunda sansade, kompromissinriktade människor. Framtiden såg på det hela taget lovande ut.

Den politiska utvecklingen i Weimarrepubliken är väl känd och har blivit utförligt beskriven och analyserad av andra. Jähner redogör för densamma bara relativt översiktligt. Hans fokus är ett annat: Han vill fånga och skildra stämningar och förnimmelser, försöka svara på frågan hur det kändes att leva i Weimartidens Tyskland.

”Men framtidsoptimismen svalnade och tvivlen på moderniseringen ökade i spåren av mass-
arbetslöshet och depression. Istället för charleston blev det återigen på modet att dansa vals.”

För att göra detta behandlar han i 14 kapitel en lång rad tidstypiska fenomen. Mellan gatustriderna och nazisternas maktövertagande skildras sådant som Bauhausarkitekturen, livet för kontorsarbetande kvinnor, könsroller, bilismen, kroppsideal och nöjesliv. Det var en omvälvande tid. Slående är hur modernt mycket ter sig, alltså modernt även i meningen fortfarande, alternativt återigen, aktuellt­ idag.

Bauhaus formgivning stod i oerhörd kontrast till kejsartidens stilideal och formulerades som uttalad protest mot det gamla. Den nya, demokratiska, framtidsorienterade tiden behövde nya former – former som i många fall står sig än idag och har blivit till moderna klassiker.

Till det nya hörde att kvinnor i städerna för första gången i stor omfattning började yrkesarbeta inom tjänstemannasektorn. Det typiska yrke som Jähner beskriver var kontorsarbetare: maskinskriverska.

Med eget arbete och lön följde självständighet och självmedvetande. De yrkesarbetande kvinnorna blev ett nytt inslag i städerna. De gick på kaféer och danslokaler själva, utan att behöva ha någon man i sällskap, och de blev en viktig kundgrupp i ett växande konsumtionssamhälle. Visst var det fortfarande långt ifrån jämställt mellan kvinnor och män. Maskinskriverskorna förväntades vara unga och sedan gifta sig och lämna yrkeslivet; det var inte lätt att klamra sig kvar på kontoret som en något äldre kvinna. De levde trots lönen inte sällan under prekära ekonomiska förhållanden i urusla bostäder, samtidigt som de hade lärt känna och ville anamma en livsstil som mer hörde de rikare samhällsskikten till. Ängslan för att halka tillbaka ner i det fattiga proletariatet hängde över många. Likväl innebar det nya arbetslivet en omvälvande förändring för många kvinnor och därmed för samhället i dess helhet.

Överhuvudtaget ändrades kvinno- och könsrollerna. ”Bubikopf”, denna relativt kortklippta kvinnofrisyr, var högsta mode och har blivit en symbol för hela epoken. Andra kvinnor klippte sig ännu kortare eller klädde sig i manskläder. Det experimenterades med könsroller och könsidentiteter. Man frågade sig om det verkligen bara fanns två kön. Den ökade friheten omfattade också homosexuella – i Berlin frodades gaykulturen. Talande var också, skriver Jähner, att även heterosexuella besökte de många gaybarerna, ett tecken på solidaritet och stöd för homosexuellas rättigheter.

Privatbilismen slog igenom och trafik och fart hyllades. Berlin beskrevs som den snabbaste staden i världen. Det var förmodligen inte sant, men det var en bild man ville ge. Motorvägar projekterades och började byggas – de var inte en uppfinning av Hitler, som många felaktigt tror. Och de sportiga, själv- och modemedvetna kvinnorna satte sig självklart själva bakom ratten. De blev till symboler för en ny, självständig kvinna, liksom bilarna och snabbheten överhuvudtaget var symboler för allt det nya. Samtidigt var lyxbilarna en ouppnåelig dröm för de allra flesta tyskar, som gick till fots eller möjligen åkte tåg.

Det var en individualistisk tid, och en tid som hyllade självförverkligandet – och ungdomen. Självförverkligandet, och ”självoptimeringen”, som Jähner skriver och som han konstaterar inte går att tänka bort från dagens samhälle, tog sig även uttryck i kroppsidealen. Man höll diet och tränade, skulle vara smärt och sportig.

Nöjeslivet i Berlin, och framförallt dansandet, hör till det som kommit att förknippas med Weimartiden – och som Jähner förstås ägnar ett eget kapitel. Även här syns individualismen. De nya danserna, shimmy och charleston, dansade man utan att röra vid sin eventuella danspartner. Var dansgolvet tillräckligt fullt syntes det inte om man överhuvudtaget dansade med någon. Den tidens danser hade mycket mer gemensamt med dagens klubbkultur än med äldre tiders styrdans, och eftersom ingen förde, var kvinnor och män helt jämlika på dansgolvet. Nöjespalatsen kunde vara gigantiska – Haus Vaterland i Berlin hade plats för 10 000 gäster. Nymodigheter som bordstelefon och rörpost gjorde att kontakter kunde tas på helt nya sätt – om man kunde tänka sig att bli uppringd av främlingar från andra bord, signalerades detta med en lampa.

Men alla välkomnade naturligtvis inte allt det omvälvande nya. Motståndet mot republiken och de moderna uttryck som förknippades med den fanns hela tiden. Modefenomenen inom dans, arkitektur, klädmode och frisyrer hängde samman med värderingar och politiska åskådningar. Platta tak anklagades av konservativa för att vara otyska och av nazisterna för att vara ”judisk-bolsjevikiska”. ”Bubikopf” ansågs vara en demokratisk frisyr. Det vidlyftiga nöjeslivet sågs av sina kritiker som dekadent och ytligt. Sådan kritik framfördes både från höger och vänster, och kunde låta ganska likartad. En del känns igen från senare tider, som fördömandet av ”konsumtionssamhället” och anklagelser om ”amerikaniseringen” av kulturlivet.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Att de stämningar, känslor och kulturella uttryck som boken fokuserar på var kopplade till värderingar och ytterst till hur människorna röstade är en av Jähners huvudpoänger. Republiken kom i verklig gungning först i och med finanskraschen 1929, skriver han. Och runt1930 sågs en omsvängning även i stämningarna, i modet och kulturen. Visst gjordes fortsatta framsteg, inte minst på det tekniska området. Visst fortsatte nöjeslivet. Men framtidsoptimismen svalnade och tvivlen på moderniseringen ökade i spåren av massarbetslöshet och depression. Istället för charleston blev det återigen på modet att dansa vals, och kvinnorna skulle gärna ha längre hår och mer traditionell klädsel. Den radikala, fundamentala kritiken av republiken och hur den styrdes tilltog. När fler blev fattiga och utan arbete framstod inte längre storstadsmoderniteten i Berlin, lyxiga sportbilar och alla nymodigheter som ett löfte om frihet för alla, utan mer och mer som ytliga nöjen för en liten elit.

Samtidigt som pessimismen och polariseringen tilltog, levde många tyskar i sin egen värld. Berlin hade en enorm mångfald av tidningar, en oerhörd pluralism som naturligtvis står i stark kontrast till nazitidens totala likriktning. Men detta betydde inte att det offentliga samtalet fungerade. Tyskarna hade inte lärt sig att argumentera med varandra på ett konstruktivt sätt, menar Jähner. Alla läste sin egen tidning, med den politiska färg de sympatiserade med – vår tids ”filterbubblor” är inte heller det något nytt, menar författaren.

Landet blev alltmer svårregerat. När president Hindenburg utsåg rege­ringar som inte hade stöd av en riksdagsmajoritet var detta visserligen i enlighet med konstitutionen, men ändå ett tydligt steg i auktoritär riktning. Det tidigare till synes obetydliga, extremistiska randpartiet NSDAP blev rikets största. Även andra extrempartier drog röster, stödet för den sansade mitten, för republiken, krympte. Hur det slutade vet vi.

Även om Jähner inte vill utgå från slutet i sin skildring av tiden mellan 1918 och 1933, är det förstås omöjligt att bortse från vad som hände sedan. Att följa utvecklingen från ett samhälle där friheten tog så stora steg framåt till en av världshistoriens mest brutala diktaturer, och det på bara drygt 14 år, är fascinerande och skrämmande. Frågan om hur det kunde gå så har inget enkelt svar. Men Jähner ger ändå insikter om hur det var, det korta livet mellan krigen. Trots denna bokens undertitel, som beskriver epoken som bara en kort parentes mellan de två stora katastroferna i Europas 1900-tal, skildrar han Weimartiden i dess egen rätt, som den högst levande, dynamiska, revolutionerande, uppfriskande, skrämmande och deprimerande, svindlande och farliga period den var.

Till bokens förtjänster hör att den visar på motsägelserna och motsättningarna. Att det finns mycket att känna igen sig i ger läsningen en extra dimen­sion. Ibland känns Weimartiden nästan modernare än vår, som en framtid vi ännu har att vänta oss, samtidigt som annat tycks bisarrt främmande, skriver författaren. Likheterna – och skillnaderna – kan ge en djupare förståelse både för den tiden och för vår. Samtidigt bör man rent allmänt vara försiktig med att dra för långtgående slutsatser av eventuella hi­storiska paralleller. Det misstaget gör inte Jähner heller. Han visar på likheterna, men avstår från att försöka analysera vår egen tid utifrån det som hände då.