Den danska tidningen Politikens arkitekturkritiker Karsten R.S. Ifversen har konstaterat att besökarna på arkitekturbiennalen i Venedig endast har en dag, eller högst två dagar, på sig att se alla utställningar: ”Man skal kunne se en pavillonudstilling på 10–15 minutter, og hvis den er af en særlig kaliber, kan man måske sætte en halv time af.” Men på årets biennal Reporting from the Front – som pågår till den 27 november – är det många bidrag som tar avsevärt mycket mer tid i anspråk. Och det är tid som knappt någon – inte ens en kritiker – har i dag.

Den chilenske arkitekten Alejandro Aravena är i år curator. I utställningskatalogens inledningsessä skriver han att målet med biennalen är att fördjupa förståelsen för hur arkitektur kan möta sociala, politiska, ekonomiska och miljörelaterade utmaningar i framför allt utsatta delar av världen. Arkitekturen ska med andra ord inte enbart uppfattas som en disciplin med konstnärliga ambitioner. Tillsammans med sina medarbetare formulerade Aravena inledningsvis en lista med frågor som skulle tas upp på biennalen: hållbarhet, segregering, trafik, avfall, migration, naturkatastrofer.

Många bidrag behandlar följaktligen en frågeställning, ett problem, snarare än ett verk, ett arkitektoniskt objekt. Som en följd är dessa delar fulla av texter, filmer, diagram och tabeller. De är ofta svåra – på gränsen till omöjliga – att tränga igenom inom en rimlig tidsram. Mycket är intressant, relevant och viktigt, men hade passat bättre i bok- eller möjligtvis seminarieform.

Några undantag finns dock på denna till stora delar rätt så svaga, uddlösa och något slarvigt hopsatta arkitekturbiennal. Aravena själv slår an tonen i öppningsrummen på Arsenale och i Giardinis centrala paviljong. Med rester från förra årets konstbiennal har han skapat en mäktig installation med både visuella och taktila egenskaper. Aravenas rum illustrerar en tendens på biennalen, nämligen uppmärksamheten vid hur arkitekturen blir till. Förvandlingen från abstrakt idé till konkret objekt. På enkla pappersark kan arbetsprocessen bakom årets arkitekturbiennal följas. Genom skisser och anteckningar. Enkelt och samtidigt effektfullt.

Den brasilianska paviljongen i Giardini är ett annat exempel på detta. Med utgångspunkt i en utställning om hur våra städer bör utformas dokumenteras processerna när olika aktörer måste samarbeta: arkitekter, invånare, politiker, tjänstemän. Den polska paviljongen riktar uppmärksamheten mot byggarbetarnas historia. Genom tv-skärmar monterade på byggnadsställningar har en intrikat och sinnrik installation skapats samtidigt som en bortglömd sida av arkitekturen skildras.

Också i ett av biennalens mest intressanta bidrag står processen i centrum. År 2006 uppförde GrupoTalca en utkiksplats i Chile av timmer från skogen i området tillsammans med en grupp hantverkare från trakten. På en film visas nu hur dessa hantverkare monterar ned utkiksplatsen. Bit för bit, långsamt och metodiskt. Och efter en kort promenad kan man uppleva själva utkiksplatsen, som har uppförts på biennalområdet i Venedig.

Själva utställningsplatsen, Venedig, behandlas också på flera håll. Turkiets bidrag består av en stor installation föreställande en båt tillverkad av upphittat material i Istanbuls varv. På så sätt uppmärksammas Istanbuls och Venedigs gemensamma historia som viktiga varvsstäder på ett smart och roligt sätt. Den portugisiska paviljongen på Giudecca är en uppslagsrik presentation av den bostadsarkitektur som Álvaro Siza och Aldo Rossi har ritat på denna ö söder om Markusplatsen.

Också ett svenskt bidrag har Venedig som ämne, nämligen The Forest of Venice. Det består dels av en liten träpaviljong, dels av en utställning med några svenska arkitekt- och landskapsarkitektkontor som undersöker vad som skulle hända med Venedig – som vilar på träpålar – om 10 miljoner träd planterades i staden. Projektet vill uppmärksamma träets kvalitéer som byggnadsmaterial och är överraskande välgjort. Och paviljongen, som är konstruerad av 276 krysslaminerade träbitar, är ett poetiskt litet konstverk i sig, med få motsvarigheter på biennalen. Det går alltså att förena idé och estetik på ett sätt som gör innehållet givande ur såväl ett sinnligt som intellektuellt perspektiv.