Den enda allians som svenskarna hittills varit närmare bekanta med är den som bildades i Högfors 2004, när dåvarande centerledaren Maud Olofsson bjöd hem sina borgerliga partiledarkolleger till den träff som blev det officiella startskottet för ett samarbete som sen fortsatte i regeringsställning från 2006 till 2014. Och som därefter har saligen insomnat med DÖ och JÖ.

Det är det som är allians på svenska.

Och så är det nog fortfarande för de flesta svenskar, även efter det att ansökan om Natomedlemskap lämnades in till generalsekreterare Stoltenberg i mitten av maj. Utom, möjligen, om man lägger till prefixet försvars-.

För det är det som ”allians” handlar om i resten av (väst)världen. Om försvar, säkerhet, och avskräckning. Om Europas krig och fred.

Om Washingtontraktatet där ursprungligen tolv medlemmar högtidligen lovade att komma till varandras försvar, om ryssen – eller någon annan, vem det nu skulle kunnat vara – skulle gå till anfall. Där­ibland tre av våra nordiska grannar, större delen av Västeuropa och två giganter i Nordamerika.

Efter hand blev den transatlantiska alliansen allt större och snart nog tar, som sagt, även Sverige och Finland plats vid Nordatlantiska rådets likaledes alltmer vidsträckta sammanträdesbord i Bryssel. Det har suttit hårt inne, och det lär ta ett tag för de båda nordborna att finna sig tillrätta i de nya sammanhangen som allierade.

Nära relationer till både Nato och USA har de båda allianslösa partnerländerna förstås redan i förväg; däremot föresvävade dem aldrig tanken att ta nästa steg till medlemskap i Alliansen – med stort A – förrän i våras, efter Putins fullskalliga invasion av ett grannland.

Inte helt överraskande var det i Finland som man först nådde fram till insikten och slutsatsen att det var nya tider som krävde helt nya grepp, det vill säga säkerhetsgarantier och alliansmedlemskap.

Det var precis enligt handboken. För som Jason W Davidson noterar i sin bok i ämnet amerikanska allianser: ”lesser states seek alliances when their fundamental survival is at stake”.

För det är det som ’allians’ handlar om i resten av (väst)världen. Om försvar, säkerhet, och avskräckning. Om Europas krig och fred.

I det läget hjälper det inte hur nära samarbeten som ett land, eller två, i övrigt har med sin omgivning.

Partnerskapet med Nato, i Sveriges och Finlands fall i den exklusiva guldkortsklubben Enhanced Opportunities Partnership, har haft sina fördelar, det med. Liksom den långa lista med bilaterala försvarsavtal som bar Peter Hultqvists signum, tills han från en dag till en annan övergav sitt tidigare benhårda Natomotstånd. Men några garantier är det inte fråga om.

Som ett annat land i EOP-gruppen ju hårdhänt har fått erfara under det sista halvåret: Ukraina.

I Jason W Davidsons värld sorteras alla dessa olika former av samarbeten som USA har med sina vänner runtom i världen in under det breda begreppet ”allianser”.

Högst i rang är såklart de regelrätta, traktatsbaserade försvarssamarbetena à la Nato, men också de försvarspakter som USA har ingått med en rad länder som till exempel Israel, Japan, Taiwan och Syd­korea. Här har vi USA:s nära familj, med hela spektrat av bröder och systrar, en del med frejdiga förhållanden till supermakten och till varandra, en del med emellanåt lite ansträngda relationer, och en del mer irriterande och jobbigare än andra.

Desto fler är alla de säkerhetspartnerskap – ”security partnership” – som USA har med sin lite vidare familj; kusinerna och nästkusinerna från landet som man inte umgås med lika frekvent och nära och som man egentligen, i värsta fall, kan både ha och mista.

Umgänget med USA:s många säkerhetspartner handlar om mindre livsviktiga saker som militärt bistånd, baser och gemensamma övningar, plus lite annat smått och gott som behövs för att hålla den regionala säkerheten i styr.

I flera fall har den senare gruppen utgjort ett slags förstadium till nivå ett, som när Sverige och Finland nu tar steget från bilaterala försvarsavtal och partnerskap till alliansmedlemskap; från di­stanserade släktingar som man på sin höjd stöter på i större sammanhang någon gång om året till dem som man hädanefter kommer att träffa stup i kvarten. Och som man, inte minst, har lovat att försvara.

Vad det steget rent praktiskt innebär fick Magdalena Andersson och Sauli Niinistö en försmak av under försommarens besök i Vita huset.

Ett klart syfte med Davidsons bok är att bemöta alla dem, från Tea Party-supportrar till Trumpanhängare, som i mestadels rätt höga tonlägen förkastar själva idén med allianser som något som kostar mer än de smakar för USA.

Men så är det inte, menar Davidson, och pekar på den mängd fördelar som supermakten har av sitt globala nät av allierade och allianser. Och det är absolut inte bara de allierade som drar nytta av de arrangemangen, vad USA:s förre president och andra anhängare av den isolationistiska ”retrenchment”-teorin än hävdar.

Däremot har det amerikanska behovet av allianser högst påtagligt varierat under historiens gång, liksom antalet sådana. I klassisk amerikansk-akademisk anda startar Jason W Davidson sin analys från allra första början 1778, när de amerikanska kolonierna rätt motvilligt insåg att deras enda chans för att klara hotet från England var genom en allians med stormakten Frankrike.

Det var den första av 34 allianser som, liksom för Sverige och Finland många år senare, rätt och slätt handlade om landets överlevnad.

På 1800-talet var läget ett annat. Då hade USA avancerat till status som regio­nal makt och bevakade som sådan sina maritima intressen och handel genom en uppsättning samarbeten i doktrinform, varav Monroedoktrinen är den i efterhand tveklöst mest ihågkomna.

I det multipolära systemet under 1900-talets första hälft uppfyllde USA också de alliansteoretiska förväntningarna, och duckade in i det sista innan man gav sig in i de båda världskrigen – i allra sista stund när hotbilden blivit akut. Dessförinnan överlät man gladeligen åt andra att hantera hotet från Tyskland och senare Japan.

Ikalla krigets bipolära värld var saken återigen en annan; då handlade det om att blockera den sovjetiske motståndaren från att expandera och från att ingå egna allianser, som i Warszawapakten ju knappast kan betecknas som frivilliga.

Och så slutligen den unipolära tiden därefter, när den enda kvarvarande supermakten inte längre möttes av något existentiellt hot. USA:s allianser befann sig därför i första hand i kategorin säkerhetspartnerskap, med målet att ”project stability”, som det heter på Natospråk. Antalet allianser formligen exploderade när ytterligare 14 ingicks under åren efter kalla krigets slut.

Fast för de nya partnerländerna i Central- och Östeuropa var det enbart regelrätta försvarsgarantier, inte i första hand stabilitetsskapande samarbeten, som gällde. Fast förvissade som de var om att hotet från Moskva förr eller senare skulle återuppstå.

Efter terrorattentaten den 11 september 2001 kom ovan på det en rad nya avtal för att bekämpa al-Qaida, med länder som Pakistan, Afghanistan och Marocko: inte direkt några lysande stjärnor i den demokratiska klubben, om man säger.

Ambitionerna i Davidsons bok kan man rakt inte klaga på; däremot på korrekturläsningen. Framförallt gäller det årtalen för olika utvidgningar och samarbetsavtal, som förvisso är många att hålla reda på men som man ändå kan kräva ska vara korrekta. Speciellt i en bok utgiven av ett ansett akademiskt förlag som Georgetown University Press, som annars brukar ha stenkoll på minsta kommatering i sina utgivningar.

Ja, när var egentligen den första Natoutvidgningen efter järnridåns fall: var det 1998 som det står på vissa ställen i boken eller 1999 som man kan läsa på annat håll? Rätt svar: 1999. Likaså ägde den andra utvidgningsrundan rum 2004, inte 2003 som Davidson skriver i bokens avslutande sammanfattning.

Och när var det egentligen som lilla Montenegro blev nytt medlemsland, 2016 eller 2017? Båda buden ges i boken, men korrekt svar är 2017 (och för övrigt efter en åttaårig Membership Action Plan (MAP), att jämföra med den dag eller två som samma process tog för Sverige och Finland i somras).

Nu är alltså ytterligare två allierade på ingång och Stockholm och Helsingfors kan snart andas ut, med sina splitternya säkerhetsgarantier på fickan. Och kanske ordet ”Allians” snart nog handlar om försvar och säkerhet även i Sverige.