Det var med nedsänkt huvud som president Ma Ying-jeou i december tillkännagav sin avgång som partiledare för Kuomintang. I mellanårsvalet veckan innan hade regeringspartiet bara mäktat med att vinna 6 av 22 platser, jämfört med 15 platser i samma val fyra år tidigare. Bland annat förlorade man borgmästarposterna i traditionellt starka fästen som huvudstaden Taipei och miljonstaden Taichung.

Nederlaget var chockerande stort och berodde delvis på trög tillväxt i kombination med växande klassklyftor och stigande fastighetspriser. Men den största enskilda anledningen till brakförlusten bedöms vara närmandet mot Kina. Det har inte gett den ekonomiska rekyl som Ma utlovat, och dessutom skapat oro med anledning av höstens händelser i Hongkong.

”Vår administration och hela Taiwans befolkning stöder Hongkongs rättighet att välja sin egen ledare”, sade Wu Mei-hung, minister vid Taiwan’s Mainland Affairs Council, då Occupy Central brakade loss. Samtidigt samlades hundratals aktiviter på Taipeis gator och uttryckte sitt stöd för sina meningsfränder i Hongkong.

De kunde enkelt relatera till situationen. Taiwan hade nämligen förra våren en egen proteströrelse. Hundratals demonstranter från den så kallade ”solrosrörelsen” stormade i mitten av mars ifjol både kongress- och regeringsbyggnaden. Ockupationen varade i tre veckor, innan samtal med myndigheterna kollapsade och polis körde bort ungdomarna med batonger och vattenkanoner. Över 100 demonstranter skadades och nästan lika många arresterades.

Ockupationen föranleddes av att Kuomintang plötsligt godkände ett omfattande handelsavtal med Kina, som enligt lag skulle presenteras och diskuteras paragraf för paragraf. President Ma hävdade att avtalet var nödvändigt för Taiwans stagnerande ekonomi, medan kritikerna pekade på ökat kinesiskt inflytande som konsekvens. Dessutom gynnade avtalet främst de större företag och konglomerat som står Kuomintang nära.

Bristen på transparens fick hundratusentals taiwaneser att gå man ur huse, och landets stora men länge slumrande civilsamhälle väcktes till liv. 54 olika grupper och NGO:er förenades i mars på Taipeis gator under plakat som läste ”Taiwan är inte till salu”.

Det omstridda avtalet var bara ett av över 20 handelsavtal som Ma Ying-jeou ingått med Kina sedan han blev president 2008. Under hans tid vid makten har höga tjänstemän från de båda länderna också mött varandra för första gången någonsin, och direkttrafik i form av flyg och sjöfart har börjat gå Kina–Taiwan utan att först behöva passera ett tredje land.

Taiwans demokrati må vara ung – Kuomintang lyfte undantagstillståndet 1987 och det första öppna presidentvalet hölls 1996 – men icke desto mindre otroligt dynamisk. Hundratusentals taiwaneser vällde ut på gatorna även 2010, då Ma godkände det största handelsavtalet hittills med Kina, som minskade eller slopade skatterna på över 800 varor och tjänster. Oppositionspartiet Democratic Progressive Party (DPP) hade då bojkottat omröstningen sedan knytnävsslagsmål brutit ut i parlamentet.

Det mer kinaskeptiska dpp bröt Kuomintangs 50 år långa oavbrutna styre genom att vinna Taiwans andra presidentval någonsin år 2000. Den frispråkige presidenten Chen Shui-bian behöll makten i åtta år efter att också ha vunnit valet 2004, må vara med endast 0,22 procents marginal.

Denna tid kännetecknades av kraftigt försämrade relationer till Kina, och hot om krig ständigt hängande över Taiwansundet. Särskilt starkt reagerade Peking varje gång Chen pratade om en taiwanesisk självständighetsförklaring eller ansökan om FN-medlemskap.

Chen Shui-bian förkastade också det så kallade ”1992 års konsensus”, som är den viktigaste grundpelaren i relationen Kina–Taiwan. Denna konsensus innebär båda sidors acceptans av att det bara finns ett Kina, som både fastlandet och Taiwan tillhör, men ger samtidigt de båda frihet att tills vidare individuellt definiera innebörden av detta enda Kina.

Under sin regeringstid anklagades Chen för korruption, och efter att ha förlorat valet 2008 kastades han i fängelse på livstid. DPP försvagades ordentligt men har nu återuppstått och gjorde just sitt bästa mellanårsval någonsin genom att knipa 13 av 22 platser. Partiet förväntas även vinna presidentvalet nästa år, vilket dels beror på att man prioriterar utbildningsreformer och en utjämning av klassklyftorna.

Men vad som tilltalar väljarna mest torde vara DPP:s raka argumentation om att Taiwans självständighet hotas av de allt starkare banden till Kina. Partiet framhåller också att det – liksom i Hongkong – främst är landets affärselit som har tjänat på att kinesiska pengar strömmar över till ön. Kinas oförsonliga hållning i Hongkong innebär dessutom att befolkningen där liksom på Taiwan odlar en egen identitet snarare än att närma sig Peking.

Två gånger om året genomför Chinese University of Hong Kong en undersökning om invånarnas upplevda identitet. I oktober ifjol klassificerade sig 8,9 procent av de svarande som ”kines”, vilket är den lägsta siffran någonsin och kan jämföras med 32,1 procent vid överlämningen till Kina 1997. Vidare ansåg sig 26,8 procent vara ”hongkonges”, vilket är den högsta andelen sedan 1998. En majoritet ser sig fortfarande som en mix mellan de två kategorierna.

Även National Chengchi University företar sig varje sommar en liknande undersökning. Ifjol såg sig 60,4 procent av de svarande som ”taiwanes”. Det är den högsta andelen någonsin, och kan jämföras med under 50 procent då Ma Ying-jeou blev president 2008. Bara 32,7 procent ansåg sig vara ”taiwanes och kines”, den lägsta noteringen någonsin.

vid en närmare analys märks också att de yngre svarsgrupperna känner sig mindre kinesiska än de äldre. Unga invånare såväl i Hongkong som på Taiwan har svaga band till fastlandet, och är inte beredda att offra yttrandefrihet eller grundläggande mänskliga rättigheter för påstådda ekonomiska fördelar.

DPP har alltså tiden på sin sida, och även Kuomintang tycks ha snappat upp dessa politiska strömningar. Ma Ying-jeou har förvisso aldrig varit i närheten av Hongkongs regeringschef Leung Chun-ying då det gäller att glädja Kina. Tvärtom har Mas ovilja till dialog i politiska frågor – den snabbt ökande ekonomiska integrationen till trots – gjort ledarna i Peking allt mer frustrerade och fått antalet missiler som riktas mot Taiwan att öka.

Men efter solrosrörelsen har Ma Ying-jeou trappat upp den politiska retoriken mot Kina snarare än att som tidigare försöka hålla fast vid status quo. Under Occupy Central sade Ma till al-Jazira att han oroar sig för och stöder demokratidemonstranterna i Hongkong, och kallade Taiwan för ”den enda kinesiska demokratin”.

Kina har ofta uppmuntrat Taiwan att liksom Hongkong acceptera regeringsmodellen ”one country, two systems”, men i oktober fnyste Ma att ”one side, one system” är en mycket bättre lösning.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Fram till presidentvalet 2016 hade Kuomintang ett ytterligare utökat ekonomiskt samarbete med Kina på agendan. Representationskontor var planerade att etableras på båda sidor om sundet, och det spekulerades också i att de två ländernas presidenter för första gången någonsin skulle mötas.

Det är nu knappast troligt att Kuomintangs nya partiledare Eric Chu kommer att tillåta detta. ”Det är inte ett plus för Chu att resa till Kina eller träffa kinesiska ledare givet det nuvarande politiska klimatet”, sade professor Joseph Cheng vid City University of Hong Kong i samband med att den nya partiledaren röstades fram i januari. Ma Ying-jeou kommer att sitta sin tid ut som president men är nu för svag att agera på eget bevåg.

För DPP:s nya partiledare Tsai Ing-wen är den utrikespolitiska balansgången desto lättare. Hon är visserligen inte lika radikal som Chen Shui-bian, men hennes uttalanden efter mellanårsvalet gjorde klart att någon anpassning till Kina inte var aktuell. Tvärtom uttryckte Tsai förhoppningar om att Kina skulle ändra sin utrikespolitik för att tillmötesgå de nya strömningarna i Taiwan.

Kina är i en mycket knepig sits då tiden för en återförening på kommunistpartiets villkor börja rinna ut. Tidigare har Peking försökt påverka valutgången; 1996 avfyrades missiler i Taiwansundet för att få väljarna att rösta på en fristående presidentkandidat, och inför presidentvalet 2000 hotade man med krig om Chen Shui-bian vann. Båda gånger misslyckades skrämseltaktiken.

Efter det senaste mellanårsvalet nöjde sig Kina med att uppmana alla taiwaneser att respektera ”1992 års konsensus”. Kinas myndigheter vägrar nämligen föra formella samtal med någon grupp på Taiwan som motsätter sig den. Tsai Ing-wen ger samtidigt inga tecken på att DPP kommer att ändra sin hållning.

Det senaste valresultatet var en stor framgång för DPP och solrosrörelsen. Men framför allt var det en seger för demokratin; helt utan valfusk eller andra störningsmoment kunde Taiwan, där valdeltagandet är bland det högsta i världen, ta tydlig ställning mot diktaturen Kinas ökade inflytande.