År 2003 väckte den amerikanske säkerhetsanalytikern Robert Kagan uppseende världen runt med sin bok Paradise and Power. America and Europe in the New World Order. Boken översattes till många språk, bland andra svenska (Om paradiset och makten).

I Paradise and Power jämförde Kagan det europeiska sättet att se på världen och det amerikanska. Européerna levde, menade han, i en posthistorisk värld där Immanuel Kants idé om ”evig fred” redan var verklighet. De vände sig bort från den hårda makten och från användande av militärt våld. De litade på att folkrätten, diplomatin och det internationella samarbetet skulle lösa problemen. USA förblev däremot kvar i historien, i en anarkisk Hobbesiansk värld där det fortfarande var militär styrka som i sista hand upprätthöll världsordningen. Européerna såg amerikanerna som en sorts cowboys, ohjälpligt försvurna åt militära maktmedel. Men Kagan hävdade att det i själva verket var USA som med Hobbesianska medel, med svärdet i hand, upprätthöll Pax Americana som var förutsättningen för européernas posthistoriska, kantianska värld. Svärdet upprätthöll kontraktet.

År 2003 är länge sen. Den värld Kagan beskrev då är svår att känna igen. USA har sedan dess företagit en relativ reträtt från världspolitiken. Direkta interventioner med kängor på marken står inte längre på dagordningen. Pax Americana, sådan den etablerades efter kalla kriget slut, har efterträtts av en ”postamerikansk” värld.

många, inte minst i Europa, väntade sig att denna nya postamerikanska värld skulle bli fredligare, att Kants eviga fred slutgiltigt skulle breda ut sig, när väl bråkstaken USA var borta. Kagan hörde inte till dem och gör det fortfarande inte. Senast har han tillsammans med tre andra kända säkerhetsanalytiker – Bret Stephens, Fareed Zakaria och Ann-Marie Slaugther – deltagit i en debatt kring temat Has Obama Made the World a MoreDangerous Place? (House of Anansi Press).

Hur ser världen ut nu när den unipolära ordningen upphört? Hur bör man se på Rysslands och Vladimir Putins roll? På IS? På Kinas betydelse i den multipolära värld som efterträtt USA:s hegemoni? Ett sätt att ställa frågan är att undra om Thomas Hobbes på sistone vunnit en paradoxal seger över Immanuel Kant. USA framstår inte längre som en garantimakt för globaliseringen eller för någon världsordning i enlighet med kantianska riktlinjer. Det innebär att varje stat återfår så att säga full suveränitet. Som Hobbes beskrev saken i Leviathan:

”Därför är det tydligt att så länge människor lever utan en gemensam makt som håller dem alla i fruktan så befinner de sig i ett tillstånd av vad som kallas krig; och ett sådant krig där alla står mot alla. Ty krig består inte bara av slag och krigshandlingar, men av en tid när viljan att gå i krig är väl känd.”

för staternas del betyder detta enligt Hobbes att de ”har sina vapen riktade mot varandra och sina ögon fästade på varandra, det vill säga de har sina fort, garnisoner och kanoner vid gränsen och spionerar ständigt mot sina grannar, vilket innebär ett krigstillstånd”.

I en sådan Hobbesiansk ordning litar varje stat till sina egna resurser, gränserna återfår sin betydelse, det finns inte längre någon världspolis. I Europa är det den ryska invasionen av Ukraina, men också EU:s kris som har gjort de centrifugala krafterna starkare. Länder som Ungern, Grekland och Polen vänder sig inåt. Populistiska rörelser runt om på kontinenten riktar sin skepsis mot EU, ofta även mot Nato. Det gäller franska Front National men också svenska Sverigedemokraterna. Ibland möts Putin med beundran som en den nya ordningens segerherre i Europa. I Mellanöstern har den brist på tilltro som USA:s allierade Saudiarabien och Israel känner skapat en ny situation. Till sist har de nya stämningarna satt sig fast i USA självt, där numera inte bara demokratiska utan även republikanska presidentkandidater förespråkar en icke-interventionistisk politik. Det är ännu inte fråga om ”isolationism” i mellankrigstidens mening, dit är det ännu ett bra stycke kvar. Men USA vänder sig mera inåt, mot sina egna problem. Stämningen är även där en annan än när Kagan skrev Paradise and Power.

Efter varje avslutad världskonflikt breder de ”kantianska” förhoppningarna ut sig. Efter första världskriget bildades Nationernas förbund, som skulle skapa fred och kollektiv säkerhet. Efter andra världskriget upprättades Förenta Nationerna, som skulle skapa detsamma. Efter kalla krigets slut hoppades man på en ny, globaliserad världsordning. Kants eviga fred tycktes nära. De mänskliga rättigheterna skulle gälla i kraft av sin inneboende självklarhet. Maktbalans och makttänkande ansågs tillhöra det förflutna. Men Hobbes väntar alltid i kulissen. Gränserna är på väg att återta sin gamla funktion. Rustningarna återupptas för att markera att den nationella överlevnadsviljan finns kvar. Ingen litar längre fullt ut på någon annan. Envar sätter den egna nationen främst.

Mycket finns kvar av den världsordning som etablerades efter kalla krigets slut. Men tendensen mot uppluckring är tydlig.