Svenska företag har nått stora internationella framgångar inom en rad olika områden. Men en bransch sticker ändå ut, nämligen telefoni. Sverige har allt sedan amerikanen Alexander Graham Bell fick patent på sin telefon 1876 tillhört världens främsta telekomländer. De svenska framgångarna bygger på insatser av lysande uppfinnare och djärva entreprenörer – men även på en hel del tillfälligheter och tur.

Det svenska teleundret startade genom samarbetet mellan Lags Magnus Ericsson, som grundade en elektromekanisk verkstad i Stockholm 1876, och Henrik Cedergren, som grundade Stockholms Allmänna Telefon (SAT) 1883. Ericsson var en skicklig tekniker som gjorde flera banbrytande konstruktioner inom telefonin. Cedergren var en dynamisk entreprenör som tidigt såg möjligheten att göra telefonen till en massprodukt. Han höll låga taxor och delade ut telefoner gratis till dem som tecknade abonnemang på SAT.

Två tillfälligheter gjorde det möjligt för dem att lägga grunden till en svensk paradnäring. Den första var att Bell inte hade tagit ut något patent för den svenska marknaden, som han ansåg alltför obetydlig. Därför kunde Ericsson från 1877 fritt börja bygga vidare på Bells konstruktioner för att utveckla ännu bättre telefoner. Den andra tillfälligheten var att Telegrafverket 1877 hade förklarat att telefonen saknade intresse för dem. Därför behövdes inga andra tillstånd för telefonnäten än fastighetsägarnas tillåtelse att dra telefonledningar.

År 1885 fanns cirka 5 000 abonnenter i huvudstaden, vilket var fler än i någon annan stad i världen. Sverige var vid sekelskiftet ett av världens telefontätaste länder. 1897 konstaterade skämttidningen Nya Söndags-Nisse att det nu bara fattades en sak: ”Det återstår ännu att göra telefonen portativ, så att man kan ha den hängande vid örat, äfven när man är ute och löper i staden.”

På 1910-talet inträffade ett viktigt teknikskifte, nämligen övergången från manuella till automatiska växlar. När Telegrafverket skulle köpa sin första automatväxel valde man 1921 att låta LM Ericsson bygga en ännu inte prövad automatväxel, trots att det redan fanns flera växlar i bruk runt om i världen som hade tillverkats av utländska bolag. LM Ericssons första 500-väljare togs i drift 1923. Den blev världens mest spridda elektromekaniska telefonsystem. Den sista 500-väljaren tillverkades 1982.

nästa stora teknikskifte var övergången från elektromekanik till elektronik. LM Ericsson började 1962 utveckla ett datorstyrt automatsystem, kallat AKE. Den första större AKE-stationen togs i drift 1971. Året innan hade LM Ericsson och Televerket bildat ett gemensamt utvecklingsbolag, Ellemtel, i syfte att utveckla ett helt nytt telesystem. Det fanns en hel del kritik inom LM mot att bilda detta bolag. Varför inte vidareutveckla AKE i stället?

Snart ställdes LM Ericssons ledning inför ett avgörande val. Skulle man satsa på Ellemtels förslag till AXE-system eller ta fram en ny version av AKE som skulle hinna bli klar snabbare och vara klart billigare än AXE? Hårda interna diskussioner följde och i maj 1972 valde LM att satsa på AXE.

På Ellemtel lyckades man lösa de tekniska problemen på ett lysande sätt. Och då det gällde marknaden, hade LM Ericsson en hel del tur. 1973 inträffade den första oljekrisen och beställningarna på telefonutrustningar låg därför på en mycket låg nivå just under de år som LM Ericsson inte hade så mycket nytt att erbjuda. Och när den värsta krisen var över, fanns världens modernaste telesystem, AXE, klart för försäljning. 1978 blev den digitala versionen färdig. AXE blev en av Sveriges största exportprodukter någonsin och världens mest sålda telesystem.

1969 hade de nordiska telemyndigheterna bildat en gemensam grupp, NMT-gruppen, för att ta fram ett modernt mobiltelesystem. Östen Mäkitalo på Televerkets radiolaboratorium genomdrev, under hård kritik från många håll, linjen att ett helautomatiskt system borde möjliggöra överflyttning mellan basstationer under pågående samtal och automatisk sökning av alla abonnenter inom hela täckningsområdet. Därför borde man vänta tills en tillräckligt avancerad mikroelektronik hade utvecklats för att klara detta.

lm ericsson hade levererat utrustning till de svenska mobiltelefonnäten ända sedan 1950-talet. Men detta var en mycket liten del av företagets verksamhet och ledningens intresse var tämligen begränsat. Då NMT-näten skulle byggas upp ville LM Ericssons ledning först erbjuda AKE-växlar. Men Televerket nöjde sig inte med detta utan krävde en AXE-växel anpassad för mobiltelefoni, vilket LM fick acceptera. Detta resulterade i MTX-växeln som blev basen för Ericssons världsledande ställning inom mobila system. Världens första cellulära mobilsystem, ett NMT-system levererat av LM Ericsson, togs i drift i Saudiarabien 1981.

Erikssons mobilverksamhet låg i Kista och leddes av Åke Lundqvist. Han insåg långt före koncernledningen att mobiltelefonin hade en stor potential. Lundqvist värnade om mobilverksamheten som en obyråkratisk organisation präglad av nybyggaranda. Hans råd till sina unga medarbetare var: ”Om du vill veta hur du ska göra, så tar du reda på hur de gör på huvudkontoret. Sedan gör du tvärtom.” Och på det mer byråkratiska huvudkontoret i Midsommarkransen kallade man verksamheten i Kista för Dinky Toys. Där tillverkade man ju leksaker, inte riktiga telefoner med sladd.

Det svenska mobilteleundret hade inte uppstått utan att ytterligare en entreprenör hade gjort sin entré, delvis av en tillfällighet. Han hette Jan Stenbeck. En förutsättning för hans dynamiska affärsverksamhet var tillgången till en stabil finansiell bas, nämligen Kinnevik.

Jans far, Hugo Stenbeck sr, hade varit en av investmentbolaget Kinneviks grundare 1936. Egentligen var det Jans äldre bror, Hugo Stenbeck jr, som skulle överta ansvaret efter fadern. I stället flyttade Jan till USA och kom där att ägna sig åt olika affärsverksamheter, bland annat mobiltelefoni. Men 1976 avled Hugo Stenbeck jr och året efter dog fadern. Nu blev i stället den 34-årige Jan Stenbeck huvudägare och ledande kraft i Kinnevik.

Det var alltså rena tillfälligheter som gjorde att Sverige fick en amerikanskt präglad entreprenör som huvudägare i en stor och lönsam svensk industrigrupp. Eftersom han inte hade skolats in för att överta ansvaret i detta företag, kunde han utan sentimentalitet använda resurserna för att bygga upp något nytt efter sitt eget huvud.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

stenbeck köpte 1981 det största privata mobilnätet i Sverige, Företagstelefon, som nu fick byta namn till Comvik. Det hade sina rötter i Tele-Larm som startades 1965 av den djupt religiöse Per Erik Petersson i Jönköping. Han drev Wikanders Ur & Optikaffär men ville bygga upp en ny affärsverksamhet så att han kunde ge större gåvor till missionsverksamhet.

1981 lanserade Comvik ett automatiskt mobilnät. En strid med Televerket uppstod när Comvik begärde att få tillstånd för automatisk överkoppling från sitt nät till det fasta telenätet. Televerket avslog denna begäran den 1 oktober 1981, samma dag som Televerket öppnade ett nytt, modernt mobilsystem med automatisk överkoppling, NMT 450.

Comvik gick då till regeringen som bad bland annat näringsfrihetsombudsmannen (NO) och LM Ericsson att yttra sig i ärendet. NO ställde sig på Comviks sida. Televerket fick å andra sidan stöd från LM Ericsson som hävdade att ett nationellt och icke konkurrensutsatt mobilnät var en förutsättning för en snabb expansion av mobiltelefonin i Sverige och därmed för en industriell framgång och tryggad sysselsättning i Sverige för LM.

regeringsbeslutet 1981 innebar ett bifall till Comviks ansökan. Det ansvariga statsrådet, kommunikationsminister Claes Elmstedt (C), är i dag en bortglömd hjälte. Detta var nämligen ett avgörande beslut för det kommande svenska teleundret – och för Ericssons stora framgångar. Men det hade alltså fattats mot Ericssons vilja. Regeringens motiv för att gå Stenbeck till mötes var knappast uttryck för någon visionär syn på mobiltelefonin. Beslutet byggde snarare på att regeringen tyckte det var bra med lite konkurrens på en marginell del av svensk telemarknad.