Att städa offentliga toaletter är ett sorgligt underskattat yrke. Jag skulle själv göra det med stolthet, om jag inte var tvungen att skriva på dagarna.

Efter resor i över hundra länder har jag noterat hur attityderna varierar i denna fråga. På många håll – till exempel i Japan – är varje bekvämlighetsinrättning perfekt underhållen både tekniskt och hygieniskt, ofta bemannad med en bugande expert som hellre skulle begå harakiri än ertappas med aminosyror på golvet. Många tillväxtländer – Brasilien, Turkiet, Sydkorea – putsar sig också uppåt mot de offentliga toaletternas toppskikt.

I andra änden av detta spektrum hittar man numera, hör och häpna, en av världens mest utvecklade nationer. Nämligen Sverige. Att tvätta händerna på Arlanda, i valfritt köpcenter eller kommunalt badhus hos oss är som att stiga ned i mikrobernas Hades.

Detta kan verka som ett modernt mysterium. Sverige har ju både teknologin och de ekonomiska resurserna, för att inte tala om ledig arbetskraft och höga ambitioner när det gäller folkhälsa. Svenskarnas självbild involverar högsta hygieniska standard, vare sig det gäller livsmedel, sjukvård eller personlig tvagning. Lubbe Nordströms Lort-Sverige från 1938 är ett avlägset, närmast mytologiskt, minne.

Så varför är då varje allmän toa år 2015 ett kaos av kroppsvätskor och dysfunktionellt rörmokeri? Man måste inte ha bacillskräck för att ställa sig den frågan. Det räcker med lite intresse för sociologi.

De tänkbara förklaringarna öppnar bredare perspektiv på samhällsutvecklingen. Liksom radiojournalisten Lubbe Nordström tog hjälp av präster, ”för att med deras hjälp söka sambandet mellan bostädernas tillstånd och det allmänna andliga tillståndet”, kanske vi kan söka sanningen om Sverige på wc.

Kan det vara något fel på arbetsmarknaden, alltså kombinationen av skatter, lönebildning och regleringar, om 350 000 personer går arbetslösa medan vitala jobb inte utförs?

Kan det finnas brister i prioriteringarna om offentliga utgifter på nära 2 000 miljarder kronor om året inte räcker till de mest grundläggande saker, som skurborstar och ett militärt försvar?

Kan det behövas lite nygammal respekt för väl utförda service- och underhållsjobb, i stället för den nedlåtande politiska jargongen om pigor? Alla kan inte bli Zlatan eller Taylor Swift, men alla kan utföra något som gör livet bättre för andra.

En oroande tolkning av toasyndromet är att vi inte längre bryr oss om offentliga utrymmen. Det är en form av allmänningarnas tragedi, ett sluttande plan som börjar med kastade fimpar på torget och kan sluta med bilbomber. För en välfärdsstat som slukar hälften av BNP har det sociala kontraktets symboler avgörande betydelse. Utan förtroende, inget ansvar. Utan ansvar, inget förtroende.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

När det gäller en så enkel sak som renhållning blir de onda och goda cirklarna övertydliga. Den som stiger in i ett städat utrymme håller själv snyggt. Den som möter en katastrofzon har föga incitament att uppföra sig.

Nyligen kom ett medielarm från svenska skolor om att barnen undviker toaletterna. Hellre än att utsätta sig för snusket håller de sig tills de kommer hem. Upprördheten över dessa kommunala försummelser var med rätta stor. Ingenstans antyddes dock att eleverna själva har något ansvar för att torka upp efter sig.

Möjligen har det blivit som med ”tysthetsnormen” på våra bibliotek. Renhetsnormen kanske uppfattas som exkluderande, vad vet jag. Redan Lubbe Nordström fick ju ta mycket skit när han påpekade hur det såg ut i folkhemmets ostädade hörn.