Töväder
I det perspektivet vann alla, och var och en av oss som ännu andas bör ägna en varm tanke åt dem som givit oss denna stund på jorden.
Men få håller fast någon längre stund vid så övermänskliga utblickar. Den nygamla rivaliteten mellan Ryssland och väst tvingar oss att åter se geopolitiken som en tävling, eller rättare sagt som en kamp. Viljan att vinna väcker lusten att göra bokslut; vann vi då kan vi göra det igen.
Skälen till att konflikten mellan supermakterna ställdes på sin spets under 1980-talet var många. Två sovjetiska misstag från slutet av 1970-talet kom att färga allt vad den sidan sedermera företog sig: den provokativa utplaceringen av medeldistansrobotar i Centraleuropa och invasionen av Afghanistan. En ny generation ledare i Kreml fick vidta alltmer desperata åtgärder för att komma tillrätta med det gamla gardets hyperparanoida politik. Redan KGB-dinosauren Andropov, som blev generalsekreterare 1982, signalerade tydligt att en kursändring måste till. Men det var först när Gorbatjov tillträdde 1985 som de verkliga förändringarna började genomföras – och det i en takt som matchade den nye ledarens rasande otålighet.
I vår historieskrivning vann väst. Det är fullt möjligt – även om det, för att citera vad Zhou Enlai påstås ha yttrat om franska revolutionen, ännu är för tidigt att avgöra. Därmed inte sagt att väst vann av egen kraft. Hur mycket man än kan beundra Reagans och Thatchers uthållighet, måste man tillstå att nästan varje avgörande beslut under det omvälvande 1980-talet var upp till den sovjetiska ledningen. Väst må ha farit fram väl så tjusigt över dansgolvet, men det var öst som förde.
Om hela detta dramatiska skede har den brittiske historikern Robert Service skrivit ett nytt standardverk, som bär den något missvisande titeln (vad årtalen beträffar) The End of the Cold War.1985–1991. Service klargör att han vill lyfta fram den sovjetiska sidan mer än vad som tidigare gjorts, och med detta lyckas han utmärkt: inte bara Gorbatjov och dennes utrikesminister Sjevardnadze får avsevärt mer utrymme än vad som varit brukligt i anglosaxiska skildringar, utan så även de makthavare inom militären och säkerhetsapparaten som motsatte sig den nya tidens perestrojka och glasnost. Tyvärr går detta ut en smula över porträtten av Reagan och dennes utrikesminister Shultz, liksom dem av Thatcher, Mitterrand och Kohl.
Boken börjar givetvis redan 1980. Fem år senare var utgången i det närmaste given, även om det inte uppfattades så när det begav sig.
I efterhand är det lätt att peka på vilka nya faktorer som skulle ändra världshistoriens gång. Just 1980 valdes Ronald Reagan till president utifrån ett program som var en amerikansk blåkopia av det som Margaret Thatcher sökte åstadkomma i Storbritannien. 1981 vädrade Solidaritet morgonluft i Polen och tvingade fram ett synnerligen repressivt svar – men ett inhemskt sådant. Sovjetunionen ville inte upprepa propagandakatastroferna från Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968, vilket man tydligt gjorde klart för kommunistpartierna runt om i Central- och Östeuropa.
Denna sovjetiska passivitet var pragmatiskt motiverad (man hade inte längre ork och råd att hålla ordning på sina satellitstater, fullt upptagen som man var med att rädda den sovjetiska ekonomin), men den uttrycktes efter hand offentligt som en principiell attitydförändring. Från och med 1985 var ickeinterventionspolitiken en viktig del av Sovjetunionens globala charmoffensiv, en generös förhandlingsgest gentemot USA och hela världsopinionen. Dissidenter och oppositionella i de underkuvade nationerna var inte sena att fatta vinken. De enda som vägrade att dra rätt slutsatser var Honecker, Ceausescu och de andra veterantyrannerna.
Kapprustningen, som tog ny fart i och med Natos svar på de sovjetiska medeldistansrobotarna, höll på att knäcka det kommunistiska imperiets stelfrusna ekonomi. Även det militära äventyret i Afghanistan tärde kraftigt på statsfinanserna, både i form av direkta utgifter och till följd av Sovjetunionens tilltagande internationella isolering. Det amerikanska embargot mot export av högteknologisk utrustning till öst slog ofantligt hårt mot ett land vars medborgare sedan årtionden saknade egentliga incitament till uppfinningsrikedom och produktivitetshöjande insatser.
Reagans visioner om en kärnvapenfri värld mötte Gorbatjovs längtan efter minskade militärutgifter, och det var bara en tidsfråga innan detta skulle resultera i historiska nedrustningsavtal. Tillspetsat skulle man kunna säga att trenden i både öst och väst vid denna tid var att drastiskt minska den offentliga sektorns storlek. I väst berodde detta på monetarism, nyliberalism och en allmän trötthet på 1970-talets dystra ekonomiska utveckling. I öst fanns en befogad känsla av att ha hamnat så långt på efterkälken att man riskerade fullskaliga upplopp bland en befolkning svältfödd på konsumtionsvaror. Bägge sidor ville alltså skära ner på de offentliga utgifterna. Skillnaden var att väst ännu hade råd, åtminstone på halvkort sikt, att ytterligare modernisera sina vapenarsenaler. Detta insåg man tidigt i Kreml, där man fasade för en ny kapprustning – i synnerhet fruktade man Reagans ”stjärnornas krig”, den antirobotsköld med rymdbaserad laserteknik som, enligt presidentens egna rosenskimrande drömmar, skulle göra alla kärnvapen obsoleta. Att Gorbatjov fick med sig politbyrån på en helt ny utrikespolitik var en direkt följd av denna skräck.
Robert Service visar, om än mest mellan raderna, att det var Jimmy Carters moralistiska utrikespolitik 1977 till 1981 som utgjorde det stora brottet med en länge rådande pragmatism i förhållande till Sovjetimperiet. Det var Carter som förde upp mänskliga rättigheter på agendan i alla kontakter med kommunisterna och på så vis helt avvek från Nixons och Kissingers kallhamrade förhandlingsspel. Det Reagan sedan gjorde var att kombinera Carters avsky för Sovjetkommunismen med en unik segervisshet – och därmed också en blind hänsynslöshet, som när han aktivt började ge stöd åt väpnade antikommunister i Centralamerika. En sådan upptrappning, parallellt med de nya amerikanska försvarssatsningarna, var det absolut sista Sovjetunionen behövde.
Reagan och Thatcher fick rätt. Man kan diskutera i all evinnerlighet om vad som var ren tur och vad som var begåvning och framsynthet; faktum kvarstår – Sovjetunionen tvingades till en total omprövning av sitt värderingsuniversum, och i förlängningen av hela sitt existensberättigande.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Vägen till Warszawapaktens sammanbrott blev knappast spikrak. Mängder av viljor var inblandade och vid ett flertal tillfällen fick diplomatiska framstötar helt andra effekter än de egentligen avsedda. Till exempel vågade Helmuth Kohl inte fullt ut driva frågan om en tysk återförening förrän Sovjetunionen föreslog en konfederativ statsbildning där det tidigare Östtyskland skulle fortsätta att vara medlem i Warszawapakten. (Amerikanerna hade elegant avvärjt ett tidigare sovjetiskt krav på evig tysk neutralitet genom att mumla i mörka ordalag om ett framtida, fristående Tyskland med egna kärnvapen.) Det sovjetiska kompromissförslaget fick Kohl att mer eller mindre i panik utarbeta sin egen plan för en återförening med full tysk suveränitet ifråga om Natomedlemskap och allt annat. Kreml fick återigen uppleva hur viljan att gå väst någorlunda till mötes mest ledde till förödmjukande nederlag.
Så föll till slut även Sovjetunionen. Den enskilt viktigaste utlösande faktorn var, som i så många framgångsrika revolutioner, nationalismen. Service påminner ideligen läsaren om hur Jeltsin, från sin maktbas i den ryska Sovjetrepubliken, bidar sin tid. När balterna på allvar drar igång sin frigörelseprocess är han inte sen att förbereda sig, och vid kuppen mot Gorbatjov 1991 är det han som kliver in och ”räddar” honom och Sovjetunionen – bara för att strax därefter hålla ett hemligt möte med sina kolleger i Ukraina och Vitryssland, som ivrigt stöder hans förslag om att låta var och en av republikerna gå sin egen väg.
Till skillnad från i andra viktiga delar av väldet vågade Jeltsin aldrig hålla en folkomröstning i självständighetsfrågan, och det är inte utan att man undrar om han skulle ha lyckats övertyga det ryska folket om att lägga ifrån sig supermaktens pampiga pansar. Uppenbart är hur som helst att dagens Ryssland saknar det innerligt.
Robert Service har grävt fram mängder av främst sovjetiskt material som får skeendet att framträda i delvis nytt ljus. Han är en habil historiker men ingen kolossal stilist eller berättare. Skattkistan av fakta som öppnas i The End of the Cold War kommer förhoppningsvis att användas av bättre författare framöver, och då med underbara resultat. Än är historien om 1980-talet som vår tids födelse inte skriven. Måtte en Charles Moore eller Piers Brendon ta sig an uppgiften.
Journalist och författare.