Tragik till musik
När Heidelberger Akademie der Wissenschaften initierar en kommentarserie till Nietzsches verk, och den inledande volymen, som behandlar Tragedins födelse, är skriven av ett av germanistikens absolut största namn, bör man dock uppmärksamma händelsen. Jochen Schmidt (född 1938) har en diger publikationslista bakom sig. Här märks framförallt hans många skrifter om Friedrich Hölderlin och ett tvåbandsverk om genitanken hos romantikerna.
Just Tragedins födelse har av den framstående italienske Nietzscheforskaren Mazzino Montinari kallats Nietzsches svåraste. Varje Nietzscheläsare förstår vad han menar. Å ena sidan har det en systematisk form, i stycken liknande en akademisk avhandling.
Filosofen var här fortfarande påverkad av sin bakgrund som klassisk filolog. Hans senare verk blev mer uppbrutna, aforistiska. Å andra sidan saknas konkretionen, omedelbarheten som senare också skulle komma att känneteckna honom. Det som har gjort Nietzsche till en så läst författare är att många omedelbart grips av en aforism eller en lyckad formulering. Tragedins födelse måste läsas långsamt, uppmärksamt och gärna tillsammans med en gedigen kommentar.
Verket utkom första gången 1872. Det är Nietzsches debut, om man bortser från några mycket specialiserade filologiska arbeten. Det är dock sällan så enkelt som att ett verk kommer ut en gång och förblir oförändrat. Denna kommentar är strängt taget en kommentar till 1886 års nyutgåva, där ett nytt förord tillkom med titeln ”Versuch einer Selbstkritik” (Försök till en självkritik). Nietzsches metod var sådan att han gav ut sina äldre verk med nya omfattande förord – det var ett sätt att skapa enhet i det disparata verket. Det nya förordet får hos Jochen Schmidt också en separat kommentar. Kommentaren sker både i form av en överblickskommentar och en kommentar till enskilda textställen. I överblickskommentaren beskrivs hur Nietzsche här försöker både betona verkets brister. Till dessa brister räknade han dess stil, dess allmänna utförande och dess wagnerianism. Men hur han samtidigt försökte inskärpa det korrekta i dess grundläggande intentioner. Han beskriver också hur det, vilket är mycket tvivelaktigt, skulle föregripa senare idéer såsom kristendomskritiken. Nietzsche-receptionens vacklande emellan brottets och kontinuitetens hermeneutik finns alltså redan i Nietzsches självreception.
Större delen av Schmidts kommentar ägnas förstås åt huvudverket. Trots att vissa begrepp, såsom det apolloniska och det dionysiska, blivit till allmängods i den estetiska och allmänfilosofiska diskussionen, saknas i allmänhet en förståelse för verket som helhet. Vad handlar det egentligen om? Mycket kort sammanfattat handlar det om ur hur det tragiska uppstod ur musiken. Musiken uppfattas som ett uttryck för det dionysiska. Sedan beskrivs hur detta tragiska gick under med det sokratiska, vetenskapliga tänkande som den sista av de stora grekiska tragöderna, Euripides, är en företrädare för. Men Nietzsche har här inte bara antikvetenskapliga syften, utan han menar också att det dionysiska kan pånyttfödas, och att Richard Wagners musik är ett uttryck för detta. Antiken och samtiden binds så samman till en storslagen vision.
Huvudverkets kommentar är på samma sätt som kommentaren till förordet indelat i en överblickskommentar och en kommentar till enskilda ställen. I överblickskommentaren behandlas med utförlighet tillkomst- och tryckhistorien från tidiga idéer och utkast till de olika tryckta versionerna. Vidare friläggs författarens källor från de samtida, såsom Wagner och Schopenhauer, till de antika såsom Plutarchos och Aristofanes. En diskussion om källor tangerar en diskussion om textens idéer. För att få förstå dessa idéer är det väsentligt att förstå hur Nietzsche förhåller sig till sina föregångare. Ett exempel : hade han inte kommit i kontakt med Schopenhauers konstmetafysik, där musiken anses främst och närmast naturen, skulle verket aldrig ha kunnat skrivas. Intressant är också vad han är emot, till exempel kritiken mot Aristoteles Poetiken, som med sin sokratiskt vetenskapliga metod har lagt grunden för den västerländska tragediuppfattningen. Det är den tragediuppfattning som Nietzsche här vänder sig emot. Nietzsche mer än kanske någon annan påvisade betydelsen av att man i mångt och mycket definierar sig själv i förhållande till det man är motståndare till. Ingen av de stora filosoferna har blivit i så hög grad känd för just motståndet mot etablerade företeelser och tänkesätt.
Det viktigaste avsnittet i överblickskommentaren har fått den kanske inte helt lyckade kapitelrubriken ”Konception, struktur och stil”. Här diskuteras bokens bärande idéer, och också den kritik som har riktats mot den. Stort utrymme får här den historiska kritiken, som av nietzscheaner ofta avfärdas som pedanteri, men som inte är oväsentlig. Tragedins födelse är både ett historiskt och ett filosofiskt arbete, och bägge delarna är väsentliga för bokens slutsatser. Frågan om stilen avhandlas här mycket knappt (och knappast alls i kommentaren till enskilda ställen), trots att det konstateras att bokens stil är en svårighet.
Stilen blev senare, i hans aforistiska verk, Nietzsches adelsmärke, och gjorde honom välförtjänt berömd som den store stilisten bland filosoferna. Det ges dock en plausibel förklaring till varför stilen här har blivit så överlastad. Schmidt tänker sig att en ung filolog gärna vill briljera litet med sin stora arsenal av stilfigurer. Med tiden lärde han sig att tukta den. I ett senare avsnitt diskuteras bokens ställning i Nietzsches samlade verk. Både brott och kontinuitet konstateras. Det betonas att alla teman som återfinns i denna skrift också senare skulle behandlas av denne, bara med den skillnaden att han senare skulle överge alla historiska och filologiska ambitioner och bli en rent filosofisk författare.
Åsiktsskillnaderna var desto fler. Det alltmer kritiska förhållandet till ungdomens idoler Wagner och Schopenhauer är viktiga hållpunkter. Kritiken går dock ännu djupare än så. Nietzsche blir med tiden kritisk till metafysik över huvud taget – ja, han misstror rätt och slätt konsten. Ungdomens esteticism försvinner med åren. Slutligen diskuteras dess verkan från det att den från början förtigits och förhånats till att den efter hand fått ett allt större inflytande. Särskilt intressant är här dess oerhörda inflytande på den moderna litteraturen, det räcker att nämna namn som Robert Musil och Thomas Mann. Detta kunde gärna ha behandlats utförligare.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Kommentaren till enskilda ställen är mycket diger. Dels ges en sammanfattande kommentar till varje enskilt kapitel, dels görs nedslag i texten. Sällan är kommentarerna enkla ordförklaringar utan bjuder på omfattande kontextualiseringar med avseende på Nietzsches tid, värld och idéer. De många anspelningarna på antik litteratur, som visar att han när han skrev den fortfarande framförallt riktade sig till en klassisk-filologisk publik, friläggs. Textkommentaren visar på det hela taget på en uppfattning som kommit att förknippas med Quentin Skinner: att man skall förstå en text som ett inlägg i sin tids och omgivnings diskussion.
En sådan uppfattning är långt ifrån självklar, då det till exempel finns de som har ansett att filosofihistoria framförallt skall relateras till vår tids diskussioner, eller till ett tidlöst samtal där alla tiders filosofer deltar. Att filosofihistoria kan skrivas med en sådan skenbart ahistorisk ansats har bland andra Anders Wedberg med sin omfattande filosofihistoria i tre band visat. Överhuvudtaget hade man gärna sett att de teoretiska avväganden som författaren gjort på ett tydligare sett redovisades. Det mycket korta förordet är här otillräckligt. Det man också något saknar både i denna kommentar och i överblickskommentaren, är diskussioner om tidigare forskning. Det är inte bara problematiskt ur vidareläsningssynpunkt, utan det skapar också en något monofon text, vilket understryks av författarens magistrala stil, där det inte finns utrymme för många reservationer.
Detta gör att utrymmet för det mångtydiga, svårtolkade och dunkla inte blir riktigt så stort som man skulle önska när man har att göra med en så omstridd text. Den omfattande bibliografin hjälper litet grann, men de verk som här nämns kunde i högre utsträckning kunna nämnas i huvudtexten. Detta är dock en randanmärkning. Nietzscheläsaren har i denna kommentar ett utmärkt redskap som man bara kan hoppas skall få många läsare.