Trevor-Ropers uppgång och fall
Låt mig börja den här essän med att försöka rädda More från de sötsliskiga hyllningarna från hans enhälliga beundrare.”
Det är inte så många som på allvar anser att enhälliga hyllningar utgör ett allvarligt hot, men det gjorde verkligen upphovsmannen till dessa ord, som skrevs år 1978 till femhundraårsminnet av Thomas Mores födelse. Möjligen hade de fått en ironisk biklang när de några år senare publicerades i essän ”Sir Thomas More and Utopia” som återfinns i Renaissance Essays från 1985. Vid det laget behövde upphovsmannen själv nämligen ingen motsvarande hjälp med att förstöra sitt rykte. År 1983 hade han egenhändigt räddat sig själv från alla sötsliskiga hyllningar för lång tid framåt genom att – om än kortvarigt och motvilligt – gå i god tid för äktheten hos en av efterkrigstidens (så vitt man vet) fräckaste förfalskningar, nämligen Adolf Hitlers dagböcker.
Det var andra gången som Adolf Hitler hade ett avgörande inflytande på hans liv. Den brittiske historikern Hugh Trevor-Roper (1914–2003) hade egentligen 1600-talet som forskningsfält, men fick en enorm framgång med boken Hitlers sista dagar (1947). Den gjorde honom rik och berömd, men gav också näring åt hans otålighet och försatte honom i en situation där det blev alltför lätt att välja bort den egna forskningen: det fanns alltid mer lättförtjänta pengar och uppmärksamhet runt hörnet.
Hugh Trevor-Roper skrev aldrig sin stora bok. Han förväntades bli sin tids störste historiker, en Gibbon eller Macaulay. År efter år utlovade han sin stora bok som skulle förändra synen på 1600-talet för alltid. Något decennium förväntades han skriva den definitiva biografin över Cromwell, några decennier förväntades han skriva den stora och banbrytande boken om rundhuvudenas och kavaljerernas 1600-tal. Den skulle heta The Great Rebellion. Den skulle heta The Puritan Revolution. I de aldrig skrivna böckernas bibliotek finns en hel hylla som bär hans namn. Till slut fanns det åtminstone 600 sidor löpande text. Men det i decennier så gedigna självförtroendet hade börjat svikta, när han behövde det som bäst. Och det kom alltid något i vägen. Han blev adlad, fick titeln baron Dacre. Han tjänade stora pengar på artiklar, han kunde köpa en Bentley och en lantegendom, han åkte runt och verifierade äktheten hos nyupptäckta nazidokument, han satt i radio och i tv, han blev en rikskändis.
Han föddes på tröskeln till första världskriget, i ett rike där man i stort sett kunde åka inrikesflyg jorden runt. Trevor-Roper tillhörde en generation brittiska historiker – A J P Taylor, Christopher Hill, Tim Rowse, Eric Hobsbawm, Keith Thomas är andra namn – med direkt erfarenhet av historiens omvälvande kraft. Det var en generation som med sina egna ögon fick bevittna slutet för ett imperium, som på mindre än en generation förvandlades till ett till örike av blygsam geografisk omfattning. Det krävdes inga degenererade kejsare, inga barbarer inför murarna, inget förvekligande kristet inflytande. Romarrikets nedgång och fall klarade Storbritannien av på en tjugondel av tiden. (Att Trevor-Roper hyste livslång beundran för Gibbon handlade mer om stilen och attityden hos föregångaren än om den historiska förklaringsmodellen. För Trevor-Roper var historieskrivande definitivt en skönlitterär kategori. Till exempel är han mig veterligt den enda seriösa historiker som skrivit under pseudonym – de mest infama påhopp på kolleger gjordes under namnet ”Agnes Trollope”.)
Även om han och hans generation Oxfordhistoriker bevarade sin koloniala attityd mot resten av världen så kan man inte undvika att ana ett samband: historien hade visat sig mäktigare än kungar och arméer, den hade gripit in i en värld som de trott vara orubblig och smulat sönder den. Vare sig de insåg det själva eller inte, så blev de historiker av samma skäl som människor i alla tider blivit religiösa: av vördnad och fruktan inför övermakten.
I fallet Trevor-Roper förstärkte den medfödda arrogansen ett inlärt gruppbeteende. Även om han var naturlig tory och stod det konservativa partiet nära, påverkades han intellektuellt mer från vänster. Marxisten Christopher Hill skrev till honom redan 1962: ”Jag förutser en hemsk och snar framtid där det inte längre går att hitta något att vara oense om.” Hill behövde inte oroa sig: det fanns en avgörande skiljelinje, som vi återkommer till så småningom. Men oavsett om man kallade sig vänster eller höger så tog man i praktiken sina egna privilegier för självklara, politiken var ytterligare ett tillhygge, ytterligare ett intelligensbevis. Det fanns ingenting som en Oxfordhistoriker inte kunde göra. Det var självklart att tillhöra de bästa klubbarna och bjudas in till de finaste lantegendomarna. Det var självklart i fredstid att massmedier skulle slåss om ens tjänster och befolkningen lyssna till ens visdomsord. Det var självklart i krigstid att militären skulle slåss om ens tjänster, att man skulle värvas av underrättelsetjänsten (Intelligence på engelska!) och att man skulle knäcka tyskarnas kod: Trevor-Roper tillhörde den framgångsrika Enigmagruppen, och det var genom sin dubbla egenskap av fackhistoriker och underrättelseofficer som han hösten 1945 skickades till Berlin för att utreda händelseförloppet i bunkern och om möjligt fastställa att Hitler verkligen dött. Det kunde vara själva urscenen för det Trevor-Roperska själsdramat – han får erbjudandet om uppdraget på ett slott, efter en synnerligen våt lunch där årgångsvinerna flödat. Trevor-Roper utförde det som han gjorde allt han verkligen bestämde sig för: fort och effektivt. Han insåg direkt att han satt på ett unikt material och skrev rekordsnabbt Hitlers sista dagar utifrån materialet.
Ändå, trots alla dessa framgångar, bara krympte och krympte hans och hans generationskamraters värld. De föddes i ett imperium och dog på en ö. Det får mig att undra om det finns en motsvarande generation historiker från det tidigare Sovjetunionen – de som idag är medelålders har samma överväldigande upplevelse av historiens kraft, de har sett sin värld krympa ihop lika oundvikligt.
Inget är ointressantare att läsa om än framgångsrika människor. Det ansåg han själv, när han till sist lyckades skildra sitt 1600-tal i en sammanhängande, låt vara postumt utgiven text, var ämnet hugenottläkaren tillika spionen Theodore de Mayerne, vars liv var en enda följd av exiler, svikna förhoppningar och hopplösa företag. Han utarbetade så småningom embryot till en historieteori med utgångspunkt just i misslyckandet. Men det illustreras också av hans egen biografi (Adam Sisman, Hugh Trevor-Roper, 2010): kontrasten mellan ungdomens högt ställda löften och ålderdomens förödmjukelse förlänar det grekiska ödesdramats dramaturgi åt vad som på papperet borde vara en barnlös brittisk historieprofessors rätt händelselösa liv.
Han vantrivdes i barndomshemmet, föräldrar nas kyla var omvittnad, de rörde aldrig vid varandra eller barnen. Han var förbjuden att umgås med grannbarnen, eftersom de ansågs socialt underlägsna. Den första internatskolan var som hämtad från Dickens: systematiserad misshandel, undernäring och usel undervisning. Han lärde sig att fly in i böckerna.
Ett halvsekel senare citerade han med gillande renässansförfattaren Robert Burton i Anatomy of Melancholy: ”Jag är inte fattig, jag är inte rik; jag har lite och önskar inget; hela min förmögenhet finns i Minervas torn.” (En modern människa skulle tala om kunskapskapital, men då missar man ju den fina liknelsen med ugglan i sitt torn, en evig bild för världsfrånvända bokmalar.) Han lärde sig att kompensera för sina fysiska tillkortakommanden, närsynthet och klumpighet, genom att glänsa på lektionerna, en naturlig besserwisser. Oxford blev hans räddning, hans naturliga arena. Han hade farligt lätt för sig, behövde egentligen aldrig anstränga sig, vande sig vid att briljera, fick snabbt ett rykte om sig som elak, rentav gemen trots att han i tysthet kunde vara en omtänksam och oegennyttig vän, han vädrade sällan sina bästa sidor offentligt. Oxford var hans himmelrike och självklara arena, han tog till sig hela paketet: det våldsamma drickandet, intrigerandet, den sociala snobbismen och intelligenshögfärden, där idealet var att man skulle kunna missköta sig hela terminen och sedan åstadkomma något briljant på några veckors tillnyktring. Det gick, så länge man verkligen var briljant, så länge man verkligen hade rätt. Hans lärare anade vart han var på väg: ”ibland önskar jag att saker och ting var lite besvärligare för honom”.
Ingenting är oundvikligt förrän det har hänt, fräste Hugh Trevor-Roper till en student, som i hans tycke använt ordet slarvigt. Han var då arrogant, överbegåvad och stridslysten, ett framtidshopp för sitt college (Christ Church), sitt universitet (Oxford) och sin disciplin (historievetenskapen). Knappast anade han då att hans eget liv skulle kunna illustrera en hel rad av den sorts uppbyggliga sentenser som han avskydde: ”Högmod går före fall”; ”Genvägar är senvägar”; ”Den som griper till svärd ska med svärd förgås”…
Idag skulle vi möjligen ge Trevor-Roper diagnosen empatistörning, att döma av de rikhaltiga vittnesmålen även från nära vänner som förvånats över hans plötsliga elakhet. Alla elakheter och hårda omdömen som han själv avgett som en ren intellektuell lek – förmodligen utan att förstå att de också berörde mottagarens känsloliv – kom så småningom tillbaka och riktades mot honom själv. Plötsligt tillhörde han själv en förlegad generation, han som ett helt liv varit det ungdomliga framtidshoppet var plötsligt en karikatyr från det förflutna med sina tweedkavajer och sitt adliga umgänge. Men var det oundvikligt? Åtminstone fanns det inbyggt i karaktären, som en möjlighet, en frestelse att övervinna.
Men Trevor-Roper var mer än en fascinerande karaktärsstudie och ett memento. Även som torso är hans livsverk remarkabelt nog. Det blev mest essäer, festskrifter och en och annan snabbt hopkommen populärhistoria, men vilka essäer … I tidigare citerade Renaissance Essays finns en vacker text om 1600-talshistorikern William Camden, en essä om barockhoven, som avslutas med den för svenskar svårglömda formuleringen om drottning Kristinas hov: ”en glittrande rövarkula”.
Det finns också en text om Trevor-Ropers idealgestalt Erasmus av Rotterdam, men där det verkligen brinner till är i essän om Paracelsus och dennes efterföljare. Paracelsus turbulenta personlighet med dess förening av egenintresse, grälsjuka, vulgär marknadsföring av den egna personen, intellektuell självständighet, sanningslidelse och dumdristigt förakt för auktoriteter samt dragningen till flaskan kunde ju tjäna som spegelbild för essäisten själv. Man kunde rentav säga att tillsammans utgjorde Erasmus, More och Paracelsus ett användbart signalement av professorns egen personlighet. I sitt intresse för alkemin och det som idag skulle kallas alternativmedicin var Trevor-Roper för övrigt steget före sin tid, vilket han hade dels sin fördomsfria nyfikenhet, dels sin oegennyttiga vänskap med den banbrytande renässanshistorikern Frances A Yates (som Trevor-Roper inte försummade något tillfälle att hjälpa fram) att tacka för.
Intresset för paracelsismen kom inte naturligt för Trevor-Roper. Även om han instinktivt intresserade sig för den förlorande sidan (det var trots allt Hitlers sista dagar han skrev sin bästsäljare om – han lekte med tankarna även på en ”Stalins sista dagar”, men den titeln hamnade på hyllan i det imaginära biblioteket) saknade denne expert på religionskrigens århundrade all känsla för människans andliga dimension, vilket märks i hans syn på häxjakten – ”ett sigill på föreningen mellan furste och folk, ett smörjmedel för den nya, absoluta kungamakten”. Han förstod inte alls det genuina religiösa behovet hos såväl förföljare som förföljda, vilket gör att den bok han faktiskt skrev om häxjakterna, The European Witch-Craze of the Sixteenth and Seventeenth Centuries, är full av klichéer om vidskepelse och vida underlägsen Keith Thomas mästerverk Religion and the Decline of Magic. I sina värsta stunder fick Trevor-Roper intelligens att framstå närmast som en form av handikapp.
Popular
SD behövs för bråk
Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.
Han älskade att ha en egen nyckel, ett medlemskap i klubben. Samtidigt kunde han aldrig låta bli en kontrovers och drogs intellektuellt till de uteslutna. Det är talande att hugenotterna väckte hans intresse. Det fanns system i galenskapen, bakom fasaden fanns en etik som blev tydligare när fasaden rämnade i och med den offentliga skandalen i samband med Hitlers dagböcker. Redan i sitt tillträdestal till Regiusprofessuren 1957 hävdade han att den historia som inte är kontroversiell är död; historien måste vara användbar, ha ett tilltal som lekmannen kan förstå, och den måste utmana givna föreställningar. I sitt avskedstal tjugofyra år senare kan han formulera hur en sådan historia ska se ut, och det märkliga är att det är en återgång till den unge rastlöse Oxfordamanuensen som fräste att ingenting var oundvikligt, det är bara i efterhand som ett skeende ter sig ofrånkomligt: ”I varje givet ögonblick finns det verkliga alternativ […] Hur kan vi förklara vad som hände och varför om vi bara granskar det som hände och aldrig begrundar alternativen […] Det är bara när vi ställer oss själva inför det förflutnas alternativ […] bara när vi för ett ögonblick lever som människorna på den tiden levde, i tidens ännu rörliga sammanhang och dess ännu olösta problem, om vi kan låta oss mötas av de problemen, som vi kan lära oss något användbart av historien.” Det är såvitt jag kan förstå den absoluta motsatsen till marxismens stängda historia och den historiska nödvändigheten; det Trevor-Roper lanserar är den historiska möjligheten, en historia som fortfarande – trots att den har hänt – är öppen. En historia som man, med en gnutta fantasi och inlevelseförmåga, fortfarande kan återgå till och betrakta som om dess inneboende möjligheter fortfarande fanns kvar.
Han har ett namn för dessa inneboende möjligheter, han kallar dem lost moments, förlorade ögonblick: ”Och sedan finns dessa ’förlorade ögonblick’, dessa historiska korsvägar där stora förhoppningar ser ut att vara på väg att infrias, bara för att hinnas upp – kanske inte oundvikligt, kanske på grund av slumpen eller mänsklig dårskap – av en helt annan verklighet.” Det kan gälla sommaren 1641 i England, strax innan inbördeskriget bröt ut, det kan gälla början av franska revolutionen, när Wordsworth tyckte att det var en fröjd att leva: ”alla dessa löftesrika ögonblick gick förlorade; men var det nödtvunget att de skulle gå förlorade? Finns det inte andra sådana ögonblick som vunnits?”
Alltså att återgå till avfartsvägarna och åtminstone i fantasin se vart den andra vägen hade lett. Det är inte kontrafaktisk historieskrivning, även om den här texten nog inspirerat en och annan kontrafaktisk historiker. Vad det ytterst handlar om är inte att återskapa det som kunde ha hänt, utan att återskapa föreställningsvärlden hos dåtidens människor på deras egna villkor; att glömma det man faktiskt vet för att kunna återskapa det som de hoppades på, för att därigenom förstå att deras världsbild inte var någon återvändsgränd för dem. Inget är ödesbundet eller nödvändigt, allt kunde ha varit helt annorlunda. Det är att återge oss själva en liten smula frihet. ”Att återge det förflutna dess förlorade ovissheter, att än en gång öppna, om så bara för ett ögonblick, de dörrar som stängts av ett fullbordat faktum, det är något som kräver en insats av fantasin.”
”Historien tar aldrig slut.” Den vackra trosbekännelsen återfinns i slutet av The Rise of Christian Europe från 1965, och ett bättre uttryck för Trevor-Ropers djupaste övertygelse går knappast att tänka sig. Det finns inget slut, och därför inte heller något facit, historien är en levande process som kräver vår fantasi och inlevelseförmåga, vår förmåga att gå utöver oss själva och vår egen tid: historien är en skönlitterär kategori. Men tyvärr var The Rise of Christian Europe typisk för hans karriär. Den byggde på manuset till en populärhistorisk teveserie och gjordes om till rikt illustrerad bokklubbsbok i rent pekuniärt syfte, han befann sig utanför sitt eget område, utlämnad på nåd och onåd åt experternas omdöme. Dessutom hamnade efterordet helt i skuggan av bokens förord, där Trevor-Roper än en gång illustrerade Tegnérs ord om ordens makt över tanken : med en minst sagt olycklig formulering påstod han att endast Europa har en historia, tills européerna kommer till Afrika är det som händer där bara en samling händelser. Redan det faktum att Afrika inbegriper Egypten och Kartago gör ju påståendet befängt, allt annat osagt. Sedan hjälper det inte att han på ett annat ställe i boken förklarar att riddaren och den feodala idén med ett försvar uppbyggt på tungt kavalleri och finansierat lokalt kommer från Persien och att själva grunden för den europeiska medeltiden strängt taget var ett lån därifrån. Fyrtiosju år senare är internet fullt av ursinniga reaktioner på hans påstående att Afrika inte har någon historia förrän den vite mannen kommer dit. Det rör sig med andra ord om en hel kontinent där det minsann inte finns några hyllningar att rädda Hugh Trevor-Roper från.
Även om han definitivt hade förtjänat att räddas.