Trolöshetens ironier
Bland många intressanta nyheter inför riksdagsvalet 2014 finns fenomenet Kristna värdepartiet. Rörelsen säger sig verka för ”ett civiliserat samhälle” och har abortmotstånd som bärande idé.
På KV:s hemsida avslöjar grundarna sina motiv:
”Skälet till varför partiet startades är att många väljare med kristna värderingar har kommit att känna sig allt mer politiskt hemlösa i det svenska politiska klimatet.”
Uppenbarligen en känga åt Kristdemokraterna, som redan på Alf Svenssons tid gav upp den dogmatiska inställningen i livsstilsfrågor. Det var en öppning som betalade sig i världens mest sekulariserade nation, men som på senare tid alltså har bidragit till ”hemlöshet”.
Om något paradigm genomsyrar 2000- talets svenska valrörelser är det inte kristendomen utan individualismen. Fråga aldrig vad du kan göra för ditt land; fråga vad politikerna kan göra för dig.
Sveriges utgångsläge är som bekant i världsklass. Vi kombinerar modernitet och demokrati med det bästa av kapitalismen och det bästa av socialismen.
Välfärdsstaten befriar individen från familjen. Vare sig vi uttrycker vår särart med tatueringar och samhällskritisk hiphop, demonstrerar för bättre sjukvård eller spekulerar på börsen så är individualismen nu vår andliga ledstjärna.
Coolt. Men varifrån kommer idén?
Under antiken utgjorde familjen samhällets minsta byggsten. Patriarken var domare och överstepräst i den lilla gemenskapen – där fanns varken rättvisa eller rättigheter som vi tänker oss sådant idag.
Maktmodellen utmanades av kristendomen, genom Paulus förkunnelse att själarna var jämlika i Guds ögon. Mänsklig värdighet och frihet visade sig vara attraktiva koncept. Det blev moralisk revolution, sedan social revolution när individen ersatte familjen och klanen som samhällets legobit.
Den som betraktar valet 2014 från det bibliska hållet kan slås av en historisk ironi. Ett enda etablerat parti refererar försiktigt till familjevärderingar och religiös tro. Dessa kristdemokrater lockar nu 3 procent av väljarna, medan övriga 97 procent stöder partier som i olika tonarter sjunger individualismens lov.
Cirkeln är sluten. Aposteln Paulus har segrat ihjäl sig.
Så vad är det vi tror på, egentligen?
Ideologier som konservatism, liberalism och socialism har allt färre övertygade proselyter. Vetenskapen, Framsteget och Marknaden väcker mer ångest än tillförsikt. Inte ens själva demokratin omhuldas med några varmare känslor, särskilt inte i sina krångligaste inkarnationer, som Europeiska unionen.
Patriotism eller konsumism, då?
Vladimir Putin har gett rysk fosterlandskärlek lite konstgjord andning, men i demokratiska länder möts sådana 1900-talsreflexer med gäspningar. I den mån någon vädjar till patriotism är det ironiskt nog inte stat, kyrka eller militär, som förr, utan det gränslösa näringslivet.
Två av årets mest uppmärksammade reklamfilmer spelar ogenerat på nationalism, med hjälp av de mest osannolika avsändare. Bob Dylan lånar ut sitt kulturella kapital till biljätten Chrysler och bilstaden Detroit, medan Zlatan Ibrahimovic offrar sig för Volvo.
His Bobness började som protestsångare för femtio år sedan. Han har gjort en lång bilresa nerför sin American road fram till denna hyllning av American pride vid fabrikernas löpande band:
”Låt Tyskland brygga ditt öl. Låt Asien sätta ihop din telefon. Låt Schweiz göra din klocka. Vi bygger din bil.”
Pengarna kan knappast ha varit Dylans motiv. Förutom hans välkända lust att chocka rigida fans anar man en äkta kärlek till fosterlandet och till den kreativa förstörelsens Detroit.
Ironierna står förstås som radialdäck i backen. Chrysler ägs numera av Fiat. Unga amerikaner blir allt mindre intresserade av såväl körkort och bilköp som patriotisk flaggviftning.
Popular
SD behövs för bråk
Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.
Årsbästa när det gäller ironier noteras likväl av Zlatan:
En skånsk mångmiljonär vars fattiga föräldrar emigrerade från Balkan, nu stationerad i Frankrike efter Spanien, Italien och Holland, gör reklam för kinesiskt bilmärke genom att läsa svensk nationalsång.
Mera globaliserat och multikulturellt än så blir det knappast – och likväl skulle reklambyråns fornnordiska fotbollshjälte i snöklätt fantasilandskap fungera lika bra för Sverigedemokraterna som för Volvo XC70.
Till historien hör att Ibrahimovic alltid står stum och likgiltig när ”Du gamla, du fria” spelas inför landskamperna. Han är en kosmopolit som aldrig låtit sig stoppas i något fack, ej heller det nationella.
Så skall de sista bli först och de första sist, som det står i Matteusevangeliet. Här finns kanske förklaringen till att ett par reklamsnuttar på nätet kan framkalla sådan skön gåshud och sådant jubel på Twitter:
Ikonerna överraskar oss med att tro på något. Sak samma att det gäller en föråldrad konsumtionsvara och en patriotism med suddiga konturer – det är själva passionen som träffar en i mellangärdet.
Detta ger en rätt säker gps till valet den 14 september. Den politiker och det parti som projicerar genuin övertygelse ligger bäst till. Just för att vi andra har tappat tron på det mesta.