Tronpretendenter

Ännu i maktens centrum. Foto: Wolfgang Kumm/Alamy

Europas mest framgångsrika politiker lämnar snart sin post. Kampen om att bli nästa förbundskansler är redan igång.

En augustidag besökte Nordrhein-Westfalens premiärminister Armin Laschet och Tysklands hälsominister Jens Spahn ett sjukhus i Moers i Nordrhein-Westfalen. ”Jag är glad att Moers ligger i Nordrhein-Westfalen”, sade Spahn. Tysklands största delstat har under Laschets ledning klarat coronakrisen oväntat bra, och Laschet är kandidat till ordförandeposten i kristdemokratiska CDU. Spahn är hans parhäst. Coronahanteringen är viktig om man vill bli partiledare och därmed kanske även kanslerskandidat.

”Mycket står på spel. Valet som erbjuds CDU:s medlemmar är diplomatiskt sagt inte särskilt spännande.”

Ja, CDU ska alltså få ny ordförande. Efter att partiet gjort dåligt ifrån sig i två delstatsval tillkännagav Angela Merkel i oktober 2018 sin avgång som partiledare och att hon dessutom skulle avgå som förbundskansler i samband med förbundsdags(Bundestags)-valet 2021. Kristdemokraterna genomförde en ordentlig partiledarvalkamp där de tre ledande kandidaterna – den segertippade Friedrich Merz, Spahn och Annegret Kramp-Karrenbauer – drog landet runt och presenterade sig. När partiet sedan samlades för att välja ledare vann – Kramp-Karrenbauer. AKK, som hon kallas, hade skickligt lett den lilla delstaten Saarland och av Merkel nominerats till CDU:s generalsekreterare några månader tidigare. Det var uppenbart att Merkel ville se AKK som sin efterträdare som både partiledare och förbundskansler. Men 2018 var Merkel inte populär. Hon hade visserligen lyckats vinna fyra förbundsdagsval, men efter det fjärde valet – 2017 – var folk ganska trötta på henne, och flyktingkrisen hade försvagat hennes ställning. Att hon utsett AKK till sin kronprinsessa hjälpte inte precis AKK:s segerchanser.

Akk fick dock inte vara partichef särskilt länge. I februari i år, efter svåra koalitionsförhandlingar i Thüringen, slog delstatens CDU sig samman med det populistiska och främlingsfientliga AfD och det liberala FDP och bildade koalition. AKK – som principiellt är emot regeringssamarbete med AfD och inte informerats om sina partikamraters planer – tyckte sig sakna stöd inom partiet och avgick. Koalitionen i Thüringen avgick också den, men skadan var skedd.

Nu ska en ny partiledare alltså väljas – coronaepidemin tvingade partiet att skjuta upp valet från april – och denna gång är valet, som ska hållas i början av december, ännu viktigare. I nästa hösts val till förbundsdagen måste CDU vända på kräftgången. Men det måste även kristdemokraternas socialdemokratiska koalitionspartner SPD, som också bytt ordförande: Andrea Nahles har efterträtts av de ganska okända Norbert Walter-Borjans och Saskia Esken. Så dåligt har det dock redan gått för partiledarduon att de i augusti utsåg sin motståndare i partiledarvalet, vice förbundskansler Olaf Scholz, till partiets kanslerskandidat.

Mycket står på spel. Valet som erbjuds CDU:s medlemmar är diplomatiskt sagt inte särskilt spännande. Merz – en intelligent politiker och marknadsliberal som dock inte har varit med i politiken sedan 2009, när han lämnade förbundsdagen – kandiderar igen. Han hade tidigare varit CDU:s gruppledare i förbundsdagen men tillhör den skara CDU-män som diskret men kraftfullt armbågats ut av Merkel. Sitt levebröd tjänar Merz sedan många år hos Blackrock, världens största investeringsförvaltare. Norbert Röttgen, ordföranden i utrikesutskottet, kandiderar också. Han anses vara kompetent men är ganska okänd för allmänheten och tros inte ha några chanser att vinna; hans kandidatur sägs istället handla om att stärka sin ställning i partiet så att han har goda chanser att bli utrikesminister efter valet. Dessutom har varken Merz eller Röttgen kunnat profilera sig under coronaepidemin genom kompetent krishantering eftersom de inte leder något ministerium eller någon delstat.

Mer från Elisabeth Braw

Och så var det Laschet. Laschet är kompetent, ganska tråkig – och har alltså lett sin 18 miljoner starka delstat väl under epidemin. Intressant nog ställer Laschet upp med Spahn, fast Tyskland inte har något parhästsliknande system. Om man röstar på Laschet får man därmed också Spahn, som så skulle få ett viktigt ministerium om CDU och dess bayerska systerparti CSU vinner nästa val – och kanske till och med ersätta Laschet efter halva mandatperioden.

Den stora stjärnan är dock en helt annan person, och han är inte ens medlem i CDU. Markus Söder leder CSU, Bayerns de facto permanenta regeringsparti. Under senare år verkade bayrarna dock ha tröttnat lite på sitt CSU, och i förra delstatsvalet – när Söder nyligen hade efterträtt Horst Seehofer som partiledare – fick partiet sitt sämsta resultat sedan 1950: 37,2 procent. Sedan dess – inte minst tack vare Söders kompetenta coronastrategi – har det dock gått bra för CSU, vars väljarstöd nu ligger på omkring 50 procent.

Officiellt har CSU förstås inget med CDU:s partiledarval att göra, men eftersom de båda partierna smälter samman på federal nivå (”die Union”) måste de redan nu tänka på vem som ska bli deras gemensamma kanslerskandidat nästa år, och denne man – inga kvinnor kandiderar alltså – kommer sannolikt att bli förbundskansler. Coronan har nämligen hejdat Unionens tillbakagång och om läget inte förändras dramatiskt är endast en regeringskonstellation möjlig: CDU/CSU och Die Grünen. En sådan koalition finns redan i Baden-Württemberg, ledd av den skicklige Die Grünen-politikern Winfried Kretschmann. Det är ett tecken på politisk mognad att miljöpartister kan bli ett statsbärande parti tillsammans med ett parti som det ideologiskt inte ligger nära.

Populärt

Kalabaliken i Brejning

Den sista augustidagen markerade inte bara slutet på sommaren i Danmark; det var även dagen när månader av öppet inbördeskrig i det liberale Venstre fick ett plötsligt och oväntat slut.

Just därför är CDU:s partiledarval så viktigt. Merkel har fört partiet ett rejält stycke åt vänster. Oavsett om hennes efterträdare heter Laschet, Merz eller Röttgen kommer partiet under hans ledning röra sig tillbaka åt höger, även om Merz i huvudsak är marknadsliberal. Markus Söder har lyckats med att avgränsa CSU från AfD utan att flytta sitt parti åt vänster och har dessutom gjort partiet grönare.

Klimatförändringarna är dagens och morgondagens största globala hot, men Tysklands nästa regering kommer naturligtvis också att behöva ta sig an många andra problem. Man behöver bara tänka på Kinas strategi att försvaga andra länder genom att undergräva globaliseringen, eller coronaskulderna som måste betalas tillbaka. Söder vore en utmärkt kanslerskandidat, men också hans ärkerival Laschet skulle kompetent leda Tyskland. Bland tyskarna ligger Söder i klar ledning. I en undersökning tror 64 procent på Söder, 48 procent på Scholz och 31 procent på Merz. 29 procent tror att Robert Habeck, en av Die Grünens två ledare, skulle klara det; 19 tror på Laschet. En förbundskansler från CSU vore första gången i förbundsrepublikens historia.

I Storbritannien har det under den senaste tiden blivit populärt att påpeka att tyskarna numera lyckas med allt. Som en kommentator nyligen sade: ”Det är med ekonomin som med straffsparkar. Tyskarna vinner alltid.” Merkels kronprinsessplan lyckades inte så bra, men tyskarna råkade då ha ett antal kompetenta kandidater som kunde ställa upp. I Storbritannien kan man numera bara drömma om något sådant.

Om skribenten

Verksam vid tankesmedjan RUSI i London.

Läs vidare