Så noterade jag till exempel nyligen i Paris att trottoarerna, precis som i de flesta engelska städer, var vit- och gråfläckiga. Fläckarna var förstås tuggummin, som spottats ut och sedan trampats på av mängder med människor. Vem är inte bekant med den hemska känslan av tuggummi som klibbat fast i skosulan? Känslan är så förskräcklig att man inte kan tänka på annat än att få bort tuggummit från skon, hur viktiga saker man än har att tänka på. Man får ingen ro förrän tuggummit är borta.

Personligen avskyr jag tuggummituggande. Ingen kan tugga det äckliga kletet och se vänlig ut, lika lite som någon kan se intelligent ut med en basebollmössa på huvudet. Men nuförtiden är personlig smak en alltför godtycklig grund för att invända mot vad folk gör: man måste invända utifrån första principer.

Men vilken första princip? Den som vanligen anförs i sådana här sammanhang är John Stuart Mills princip att ingen bör hindras att göra något så länge det inte är skadligt för andra; och att bara kränka någon annans estetiska preferenser kan inte räknas som en sådan skada.

Så nu är jakten igång på den påtagliga skada som tuggummituggande åsamkar andra än dem som faktiskt tuggar eländet. Och det visar sig ganska besvärligt. Om man säger att tuggare spottar ut sina tuggummin på marken som de barbarer de är, så svarar tuggarna att de personligen aldrig gör något sådant. Det märkliga är att fast man aldrig träffar på tuggummituggare som spottar ut sina gummin på gatan, så finns tuggummina ändå där, i tusental, tiotusental, miljoner, tiotals miljoner bitar. Det kan alltså inte vara ett verk av en enda tuggare: de måste komma från en monstruöst stor armé av tuggare. Men den fråga som varje tuggummituggare ställer är om man vill förbjuda alkoholkonsumtion bara för att vissa människor blir berusade och uppträder illa?

Dessutom finns det inga bevis för att utspottandet av tuggummin är till någon skada utöver att kränka den estetiska sensibiliteten hos dem som ogillar det; och som varje skolbarn vet, de gustibus non est disputandum. Bevisa för mig att tuggummin på trottoaren gör någon påtaglig skada, säger tuggaren; man kan grubblar så mycket man vill, man finner ändå inga bevis. Det verkar ohygieniskt; man känner att det skulle kunna ge en sjukdomar som tbc eller syfilis. Men det är förstås vidskepligt nonsens. Såvitt jag vet har ingen publicerat en medicinsk uppsats med titeln Konsekvenser för folkhälsan av tuggummi på stadens gator. En femtonårig studie.

Men nu säger anti-tuggaren, som hunnit bli desperat: att ta bort tuggummin (med högtrycksspruta) är dyrt och tidskrävande och innebär därför en ekonomisk belastning för andra. Men varför måste det alls tas bort? frågar tuggaren. För att det ser så gräsligt ut, svarar man i sin tur. Det där är bara en fråga om tycke och smak, svarar tuggaren; personligen är jag rätt förtjust i den fläckiga effekten. Tuggaren är naturligtvis oärlig. Om han verkligen stod för sin motbjudande vana skulle han spotta ut sitt tuggummi på gatan öppet i stället för i lönndom, vesslelikt, som han nästan alltid gör. Faktum är att för varje miljon tuggummin man ser på trottoaren, ser man bara en person som tar ut det ur munnen och placerar det på marken.

Men inför tuggummituggarens cartesianska logik är vi civiliserade människor helt hjälplösa. Det är just en snygg filosofi: att finna goda skäl för att fortsätta med dåliga vanor.