Tungt och lättsamt om Ryssland

Demonstration i Sankt Petersburg mot sopdumpningen i Sijes. Foto: DAVID FRENKEL/ KOMMERSANT/SIPA USA/TT

År 2008 gav den unga finlands­svenska journalisten Anna-Lena Laurén ut en liten bok med titeln ”De är inte kloka, de där ryssarna”. Jag läste den med stort intresse. Den var rolig, träffsäker, full av drabbande iakttagelser. Faktum är att den ganska snart blev översatt i Moskva och vänligt bemött också på den ryska hemmaplanen. Laurén har en särskild blick för grannlandets egenheter. Ryssar fick plötsligt lära sig något nytt om sig själva.

Det har för Lauréns del blivit fler böcker sedan dess och en spikrak uppåtkarriär­ som svensk korrespondent i öst. Först skrev hon för Svenska Dagbladet, därefter för Dagens Nyheter – vid sidan om sina ordinarie uppgifter för Hufvudstadsbladet. Successivt har hon med åren blivit oumbärlig för oss – en lysande utrikesreporter som förenar ett kritiskt öga med en omisskännlig kärlek till det ryska. Tidigare fanns hon i Moskva, nu bor hon i Sankt Petersburg. Hennes särmärke är förmågan att varva politiska rapporter med kåserier och personligt utformade utsnitt ur det ryska vardagslivet.

”Laurén ser en Vladimir Putin som inte längre har samma grepp om situationen som tidigare”

Lauréns nya bok Sammetsdiktaturen. Motstånd och medlöpare i dagens Ryssland rymmer två plan. De tyngre delarna söker ge en samlad bild av Putinsamhällets egendomliga nuläge av auktoritärt stillastående. I lättsammare partier söker hon – som så ofta i sina DN-kolumner – fånga allt det där kulturspecifika som hon började ringa in i sin debutbok. De två approacherna bidrar i bästa fall till att kommentera varandra, fast ibland känns avståndet kanske lite väl långt.

Laurén ser en Vladimir Putin som inte längre har samma grepp om situationen som tidigare och samtidigt, på sitt sluttande plan, har upphöjt sig själv till tsar för ytterligare 15 år framåt. Hon kan vittna om ett växande motstånd i olika former både centralt och ute i provinsen – och om allehanda inkonsekvenser och absurditeter mitt i den hårdföra styrningen som trots allt gör livet drägligare för medborgarna.

Hon rapporterar inte minst från det hittills segerrika tältlägret invid den nordryska järnvägsstationen Sjies som motsätter sig centralmaktens jättedumpning av huvudstadens sopor långt ute i ödemarken. Hon berättar om Jurij Dmitrijevs enorma utmaning i form av systematiska utgrävningar och minutiös dokumentation av Josef Stalins alla offer i de karels­ka sandmoarna – som besvarades med orimliga pedofilianklagelser och vad som ser ut som ett livstidsstraff. Hon följer de utnyttjade sibiriernas envetna manifestationer i Chabarovsk till försvar för sin av Moskva avsatte (och mordanklagade!) guvernör – som trots att han representerar Zjirinovskij har förmått skapa ordning och reda – och mot hans lättviktige ersättare utan förankring på orten.

Laurén följer Aleksej Navalnyj ända fram till rättegången härförleden: hans effektiva bloggavslöjanden av den hämningslösa korruptionen, hans fräckhet och goda humör. Hon frilägger lögnpropagandan i tv-kanalen RT som ska sälja Ryssland utomlands och nu får ännu större tilldelning än tidigare. Det var här som två GRU-män med uppdrag att giftmörda exagenten Sergej Skripal och hans dotter framträdde oblygt – men något spänt – och förklarade sin resa till mordorten Salisbury (där en fullständigt oskyldig människa föll offer för deras gift) med ett alldeles omåttligt intresse för katedralbyggnaden i staden.

De många motsatserna medverkar till att Lauréns bild aldrig blir nattsvart. Putin mobiliserar sitt skrämmande nationalgarde i svart mot demonstranter och dissidenter. Men ungdomen har han inte längre med sig. Och människors mod i detta land går emellanåt på trots mot vårt sunda västerländska förnuft. Här finns hjältar både i det stora – Navalnyj – och det lilla – butiksägarinnan som inte viker en tum, trots repressalier, i sin kamp mot avfallsberget i Sjies. Mycket kan hända framöver. 

Magnus Ljunggren

Professor emeritus i rysk litteratur.

Mer från Magnus Ljunggren

Läs vidare