För Jean-Marie Le Pens Nationella Fronten (FN) satte utanförskapet tydliga gränser för hur nära makten rörelsen kunde nå. Som tydligast blev det den dag partiets ledare av väljarna utsågs till Jacques Chiracs motståndare i presidentvalets slutomgång år 2002.

Just denna episod är en av de mest intressanta i Sylvain Crépons bok Enquête au Cœur du nouveau Front national. Även för många av oss som länge har följt Le Pens försök att normalisera sin variant av högerradikalism är berättelsen om hur man inom FN upplevde partiets hittills största framgång intressant läsning.

Från utsidan sågs Le Pens framgång som en politisk katastrof för Frankrike i allmänhet och för socialistpartiet och dess kandidat Lionel Jospin i synnerhet. En representant för ett rasistiskt extremistparti, med band till nynazister, hade fått en huvudroll i en av Europas stormakter. Le Pen hade aldrig någon chans att vinna, men det faktum att han lyckades ta sig till valets slutomgång blev en chock för det franska samhället. FN hade vunnit en stor seger.

Inom FN reagerade anhängarna helt annorlunda. Efter det att jublet över den första valomgången lagt sig blev det omgivande samhällets reaktioner för många en överraskning. Att partiet var ifrågasatt och saknade allierade var en sak, men många hade inte insett hur djup klyftan till det övriga Frankrike verkligen var. Med några få undantag möttes Le Pens kampanj av förakt och hat. Medlemmarna fick uppleva ett större motstånd än någonsin, och för många blev det en omvälvande upplevelse som de aldrig ville vara med om igen.

Sylvain Crépons bok handlar om det idoga arbetet med att försöka förvandla ett slutet, delvis arkaiskt och rasistiskt extremistparti till ett öppet, modernt och moderat rasistiskt parti. Författaren försöker bedöma hur väl Marine Le Pen har lyckats med den uppgift hon åtagit sig. Frågan är huruvida partiet verkligen har förvandlats, eller bara bytt ut ord och symboler.

En ironisk poäng är att en av de drivande bakom förändringen var Bruno Mégret. Han var Jean-Marie Le Pens andreman, som 1999 tillsammans med många av de ledande företrädarna bildade det nya partiet MNR. Ett av hans huvudmål var just att göra FN salongsfähigt och till en möjlig samarbetspartner för den demokratiska högern. Efter det att MNR hade kollapsat, sökte sig många av Mégrets allierade tillbaka till moderpartiet. Idag har flera av dessa tidigare ”förrädare” ledande positioner nära den nya partiledaren, Marine Le Pen.

FN har bytt skepnad många gånger under sin historia. Efter grundandet 1974 var förlusten av det franska Algeriet, moralkonservatism, nyliberal ekonomisk politik, stöd till USA, antisemitism och radikal nationalism huvuddragen i budskapet. Kontakterna med nynazister och andra extrema grupper var intensiva – liksom med traditionalistiska katolska organisationer. Senare blev linjen mer snävt nationalistisk, kritiken mot USA och liberalismen tydlig och den ekonomiska politiken uttalat populistisk. Motståndet mot invandringen fick en allt större roll.

Jean-Marie Le Pen såg extrema uttalanden som uteslöt allt praktiskt samarbete med andra partier som en rimlig taktik för att engagera de egna anhängarna och skapa medial uppmärksamhet. Successivt ansåg allt fler i partiets ledning att priset i form av isolering och brist på inflytande blev för högt. I och med skiftet på partiledarposten i Tours 2011 är det numera den gruppen som ensam formulerar budskapet.

I huvudfrågan gäller fortfarande samma linje. Muslimerna hotar Frankrike och invandringen måste minskas radikalt. Redan tidigare försökte man byta spår från ren rasism till att predika respekt för olika sätt att leva, dock med reservationen att i Frankrike passade framför allt muslimer inte in. Det skapade en underlig situation för de delar av vänstern som med liknande argument försvarade både diktaturer utomlands och diskutabla kulturyttringar inom landet.

Numera gäller istället kamp för den sekulära republikens värderingar. FN säger sig verka för en stat som står fri från religion. Den nya kritiken mot muslimerna går ut på att islam inte går att förena med en sådan modern stat. Marine Le Pen hävdar att alla som accepterar republikens värderingar kan bli riktiga fransmän, men fortsätter attackerna mot muslimer och araber. Rasismen lever vidare i andra kläder.

Samtidigt har partiet markerat tydligt mot antisemiter och nynazister. Förut hyllade muslimska företrädare som angripit Israel har rensats ut. Även den tidigare moralkonservatismen är ett avslutat kapitel. Motstånd mot aborter och homosexualitet är inte längre aktuellt. Även denna scenförändring har resulterat i utrensningar. För partiets image har den interna kritiken mot Marine Le Pens moderniseringsprojekt varit positiv. För varje angrepp har hennes trovärdighet ökat. Det som i grunden är ett ”home styling”-projekt har för många framstått som en radikal reformering av partiets politik.

Partiets position på den politiska skalan i stort har också skiftat. I detta avseende är det de gamla extremisternas ”varken höger eller vänster” som segrat. FN är mer än någonsin de besviknas parti. Anhängarna kommer ofta från vänster och kan genom den populistiskt antiliberala, ekonomiska politiken och kritiken mot makten och EU känna sig hemma i det gamla extremistpartiet. FN har delvis övertagit socialistpartiets (PS) roll för arbetarklassen, och har som protestparti tagit det kollapsade kommunistpartiets (PCF) plats. Detta har underlättats av att PS aldrig var så starkt som i Sverige och att PCF inte klarade av att förnya sig på det sätt som skett i Tyskland och Italien.

Popular

SD behövs för bråk

Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.

Susanna Birgersson Krönika 2025 5

Sylvain Crépon ger läsaren en både fascinerande och skrämmande inblick i hur FN har lyckats skapa en stark bastion i den gamla industriregionen Pas-de-Calais i norr. Det var här Marine Le Pen nästan lyckades vinna en plats i parlamentet förra året. Här är partiet ett attraktivt alternativ för grupper som tidigare självklart röstat på PS eller PCF. Politisk korruption och nepotism har bidragit till vänsterns tillbakagång. FN:s organisation erbjuder idag gemenskap och karriärmöjligheter för människor som slutat tro på samhället och ofta förlorat sina jobb i gruvor och industrier. För dessa nya anhängare går det utmärkt att kombinera stolthet över ett socialistiskt förflutet med aktivt engagemang i ett av Europas mest framgångsrika extremistpartier.

Crépon konstaterar att en del av förklaringen till socialisternas problem är att medlemskadern och partiets valda företrädare har kommit att domineras av akademiker och högre tjänstemän. Budskapet har alltmer ägnats åt rättighetsfrågor och försvar för grupper som kvinnor, invandrare och homosexuella. Arbetarklassen känner inte längre igen sig i partiet och upplever att vardagens stora frågor som arbete och välfärd har glöms bort. Resultatet har blivit väljarflykt till ett extremt parti där den interna demokratin må vara mycket bristfällig, men där ändå även vanliga medborgare har en chans att göra karriär och känna sig uppskattade.

Marine Le Pen har inte skapat ett nytt parti. Däremot har hon på ett metodiskt sätt lyckats undanröja flera bekymmersamma hinder i FN:s väg mot ett reellt inflytande i fransk politik framöver.