Sveriges ekonomiska förbindelser med Tyskland sträcker sig längre än till det populäraste resmålet som kallas bordershop. Tysk företagsamhet har lugnt och stilla och under fredliga former invaderat den svenska vardagen. Knappt nio och en halv miljon svenskar köper mer tyskt än vad knappt åttiotvå miljoner tyskar köper svenskt. Detta mönster har funnits i ganska många år.

Statistiken illustreras i konsumtionsmönstret. Se dig omkring i ditt hem! Hur många föremål kommer från Tyskland? Tvättmaskin, kylskåp, spis, brödrost och kaffebryggare? Eller gå ut på gatan och notera de välkända tyska bilmärkena, som Volkswagen, Audi, BMW och Mercedes-Benz. Eller ta reda på hur många komponenter som kommer från Tyskland i ett så kallat svenskt bilmärke som Volvo. Ändå är den bilhandlare som kan sälja en Volvo i Tyskland en ganska duktig försäljare.

Tyskland är Sveriges största handelspartner. Dessutom är Tyskland i växande grad den politiskt starkaste partnern i EU. Även om dagens Tyskland saknar stormaktsambitioner så har dess politiska dagordning direkt eller indirekt ett avgörande inflytande på det europeiska samarbetet. På så sätt påverkas närmast axiomatiskt även den svenska dagordningen av tyska prioriteringar.

Tyskland är Sveriges allra viktigaste granne. Ändå är dagens Tyskland ett närmast okänt och främmande grannland. I nyhetsrapporteringen får oväsentliga detaljer i brittisk eller amerikansk inrikespolitik större uppmärksamhet än vad som händer i Tyskland. Det som händer i tyska delstater som Nordrhein-Westfalen, Bayern eller Niedersachsen har ekonomisk och politisk betydelse för Förbundsregeringen i Berlin. Därigenom blir en undanskymd tyskt delstat viktig för hela Europa, även för Sverige.

Höstens val till Tysklands förbundsdag framstår som årets enskilt viktigaste politiska händelse i Europa, trots att det oavsett valutgången på kort sikt knappast leder till några större förändringar. Kanske förklarar det dagens svenska ointresse och främlingskap inför Tyskland. Stabiliteten. Vår viktigaste granne är helt enkelt för tråkig för den gängse dramaturgin i massmedierna. I dess nyhetsvärdering är det viktigare med ett tåg som spårar ur i Indien än alla de tåg som följer tidtabellen i Tyskland.

Kan Tyskland fortfarande räddas? Så löd en tidstypisk titel på en tysk ekonomisk bästsäljare för tio år sedan. Författaren Hans-Werner Sinn, en ständigt flitig, stridbar professor i ekonomi i München, kritiserade framför allt hur landet hade förstelnat i överreglerade strukturer.

En diskutabel tes som bidrog till den pessimism som då präglade debatten. Defekterna i Berlinrepubliken födde ångest och undergångsstämningar. Till och med den dåvarande förbundspresidenten Roman Herzog kallade läget miserabelt. Tyskland som samhällsmodell skulle vara på väg att försvinna i Historiens djupa dimmor.

Idag ställs den rakt motsatta frågan. Varför har Tyskland klarat sig så väl genom krisen? Idag förväntas Tyskland vara Europas ekonomiska lokomotiv. Mitt i krisen framstår dagens Tyskland helt enkelt som ett socialt och politiskt stabilt samhälle med ett effektivt, högpresterande näringsliv.

I synnerhet i Frankrike och Italien ställs frågan om Tyskland kan tjäna som modell. Franska senaten skickade i fjol en delegation på studieresa för att utreda hur Tyskland förvandlats. Frågan var om Tysklands framgångar skulle låta sig kopieras.

Den som nöjer sig med ekonomiska dagsnoteringar hittar visst statistiskt stöd för åsikten att Tyskland går bra. Även efter krisåret 2009 har det skett en ny återhämtning. Tillväxten är fortfarande svag, men efterfrågan i världen på Made in Germany slår nya rekord, kurvorna för sysselsättningen pekar uppåt på rekordnivåer och de offentliga finanserna är åter under kontroll.

Intressantare än sifferexercis är att titta något djupare på vad som ligger bakom Tysklands framgångar. Som jag ser det kan man identifiera en rad faktorer som tillsammans bildar en mycket speciell blandning av gammalt och nytt. Låt mig här peka på tre.

Till det skenbart gammalmodiga hör att Tysklands företagare och politiker hållit fast vid tillverkningsindustri och vägrat lyssna på de anglo-amerikanska förespråkarna av tjänstesamhällets välsignelser. I synnerhet har Tyskland förhållit sig kallsinnigt till en utbyggnad av en avreglerad marknad för finansiella tjänster.

Ungefär en tredjedel av den aktiva befolkningen arbetar i industrin, och industrisektorn representerar ungefär 28 procent av BNP. Till skillnad från bland annat Frankrike, där industrisektorn krymper sedan länge.

Till det speciella hör också förmågan att genomföra stora impopulära förändringar under förhållandevis ordnade former. När den stora kritiken för tio femton år sedan riktades mot rigida strukturer uppfattades Tyskland som omöjligt att reformera. Det politiska svaret blev ett reformpaket kallat Agenda 2010, som antogs 2003.

Kärnan i de genomgripande reformerna fick sitt namn efter Peter Hartz, före detta personalchef på Volkswagen, socialdemokrat och medlem i metallfacket. Med ”Hartz-paketen” infördes en arbetslinje för att höja sysselsättningen och motverka långtidsarbetslösheten. Mera restriktiva regler för arbetslöshetsunderstöd, stimulansåtgärder för utbildning, öppningar för deltidsarbete och lågbetalda mini jobs har bidragit till en mer dynamisk, flexiblare arbetsmarknad utan att göra det fritt fram för hire and fire. I förlängningen på Hartz-reformerna pågår en diskussion om generell lagstadgad minimilön för att begränsa inkomstklyftorna.

Huvudkritiken mot Agenda 2010 har varit att den slår orättvist och fördjupar inkomstklyftorna. Den kom så starkt inifrån socialdemokratins egna led att förbundskanslern Gerhard Schröder till slut trotsigt utropade ”basta!” och bestämde sig för att stiga ur partipolitiken. Han beskrivs nu i Wall Street Journal som den modige man som räddade moderniseringen av Tysklands ekonomi. Men räddningen splittrade hans parti och kostade honom jobbet i nyvalet 2005. Sedan dess har Angela Merkel kunnat skörda frukterna av Agenda 2010 och Tysklands fackliga ledare berömmer henne för att hon lyssnar och argumenterar när Schröder bara sade ”basta!”.

Till det speciella som ofta framhävs hör också dynamiken i den stora sektorn av små och medelstora tyska företag som erövrat ledande positioner på de globala marknaderna. De har sina historiska rötter i den gamla småstatlighet som utmärkte Tyskland före nationens enande under Bismarck.

Tysklands särställning som världsmästare i export förklaras bara delvis av den tyska storföretagsamheten. Dessutom måste man söka förklaringen bland de många små och medelstora företag som utgör ryggraden i näringslivet, detta Mittelstand som så ofta förutspåtts en snabb död i den globala konkurrensen. Men inget annat land har så många globalt marknadsledande företag som Tyskland, så många Hidden Champions.

Företagsekonomen Hermann Simon som under många år analyserat detta fenomen har räknat till ungefär 2 700 globala marknadsledare och av dem kommer 1300 från Tyskland. I sina djuplodande studier visar han på exempel framför allt i de södra och västra delarna, i Baden-Württenberg, Bayern och Nordrhein-Westfalen.

Ofta har företagen sina rötter i traditionella verksamheter som utvecklats. I den sydtyska regionen Schwaben har det funnits urmakare sedan medeltiden. Där ligger exempelvis småstaden Tuttlingen, med 35 000 invånare, som har mer än 400 företag som är specialiserade på finmekanisk industri, framför allt på kirurgiska instrument och medicinsk teknologi. Ett familjeföretag som Karl Leibinger Medizintechnik har utvecklats direkt från urmakeriet och säljer idag en rad olika kirurgiska instrument i över 100 länder. Idag sköts företaget av fjärde och femte generationen.

Ett motsvarande mönster finns exempelvis kring Göttingen där företag specialiserat sig på mätinstrument. Kompetensen har sitt ursprung på den matematiska fakulteten vid universitetet, som var världsledande på 1800-talet med Carl Friedrich Gauss som ”matematikens furste”. Här har 39 företag bildat en förening som kallar sig Measurement Valley. Modern mätteknik är nyckeln till kvalitet, precision och säkerhet för konkurrenskraftiga produkter på vitt skilda områden, förklarar man.

Runt om finns liknande exempel på regionala kluster, som tillverkningen kring Solingen av knivar eller kring Nürnberg av blyertspennor. Tyskland framstår som en innovativ och globalt konkurrensstark ingenjörsbyrå. En bas är lönsamma familjeföretag som i hög grad är självförsörjande på kapital. I symbios med det lokala utbildningssystemet upprätthåller de en mycket hög yrkeskunskap hos de anställda. De förblir likväl ofta anonyma för den stora allmänheten eftersom deras produkter är komponenter som ingår i början av förädlingskedjan. Företagen kan ha helt dominerande ställningar på världsmarknaden men tycker att det är bekvämt att förbli okända. Ju mindre chefen uppträder utåt desto bättre går företagen. Den långa raden av Hidden Champions är arbetshästar som sällan paraderar i rampljuset.

Under hösten 1989 inträffade den stora vändpunkten. Historien började accelerera. Plötsligt och till allmän förvåning. Den stora diskussionen i Västtyskland våren 1989 gällde en gängse tysk introvert stridsfråga: Hur länge skulle butikerna få hålla öppet, främst på lördagarna? Kyrkan och fackföreningarna försökte begränsa det hedonistiska konsumtionssamhället. Ingenting i den allmänna diskussionen förebådade vad som komma skulle. På ytan rådde en bedräglig normalitet.

Från denna surrealistiska försommar 1989 minns jag en reportageresa i Baden-Württenberg. Mikael Gorbatjov skulle komma på besök, och Lothar Späth, som var delstatens regeringschef, brottades med ett bisarrt problem. Gorbatjovs hustru Raissa hade önskemål om att få besöka en typisk tysk arbetarfamilj i Stuttgart.

Den lille Lothar Späth, som jag lärt känna genom den gemensamma vännen Kurt Månsson från Hagestad, slet sig i sitt tunna hår. Skulle man verkligen kunna visa upp något så typiskt som en bilarbetare vid Daimler-Benz? En som bodde i eget hus och som på gårdsplan hade en Jahreswagen, en flott Mercedes av senaste modell? Nej, det skulle bara uppfattas som ett propagandatrick av gammalt sovjetiskt slag. Till slut valde Späth ut en modest familj som bodde i en enkel lägenhet och där båda var anställda vid posten.

I Stuttgarts centrum hälsades så generalsekreteraren i Sovjetunionens kommunistiska parti som en folkhjälte av jublande, pålitligt borgerliga sydtyskar. I Östberlin hotade samtidigt diktatorns hustru, Margot Honecker, med våldsam repression om någon skulle våga kräva glasnost och perestrojka i DDR. Det östtyska partiets chefsideolog, Kurt Hager, intog en mer sorglös hållning. Bara för att de tapetserar om i Moskva så måste man inte göra det i Östberlin, trodde han, som snabbt fick öknamnet ”Tapet-Kutte”.

En tid senare sökte jag tillsammans med Richard Swartz upp den märkligt välinformerade personligheten Wolfgang Seiffert, som var professor i Kiel i den udda vetenskapen ”socialistisk rättsordning”. Men det var nog bara en täckmantel för någonting annat. Seiffert hade nämligen hoppat av från DDR, där han under många år hade varit partiledningens expert på Sovjetunionen.

Professor Seiffert påstod för oss att Gorbatjov under besöket i Västtyskland denna försommar 1989 försökt intressera Helmut Kohl för den mest laddade av alla frågor: Tysklands enande. Det uppfattades som en provokation.

I Västtyskland levde de flesta, även på höga nivåer, i samma propagandaföreställning som den gamla vilsna ledningen i Östberlin. DDR skulle vara världens tionde industristat. Men Michael Gorbatjov visste förmodligen bättre. DDR var ett fallfärdigt konkursbo. I efterhand har det visat sig att även den ledande östtyske ekonomen Jürgen Kuczynski kommit till samma slutsats. Det framgår av de brev han publicerat där han upprepade gånger med stigande förtvivlan varnade Erich Honecker för förfallet. Brev som dock aldrig besvarades.

Om Seiffert hade korrekta informationer så sonderade alltså Gorbatjov redan på försommaren 1989 möjligheterna att göra affär med Helmut Kohl. En uppgörelse som på affärsvärldens slang skulle kunna kallas en skalbolagsaffär. Inkråmet, det vill säga världens tionde industristat, kunde bokföras som värdelöst och skrotfärdigt. Frågan var bara vad man skulle kunna få för skalet.

Affären gjordes upp några månader senare i den stegvisa process som så småningom ledde till Tysklands enande. Det var naturligtvis en i grunden ofrånkomlig politisk uppgörelse som innebar att Västtyskland tog över konkursboet.

Den kloke västtyske, socialdemokratiske politikern och ekonomen Klaus von Dohnanyi intresserade sig omedelbart för återföreningens praktiska förutsättningar. Han sammanfattade problemen i en talande bild. En sammanslagning vore som att försöka sätta in en BMW-motor i en rysk traktor. Det problem som skulle uppstå brukar på dataspråk kallas interface.

Tysklands enande blev ingen merger, snarare en take-over, om än en friendly take-over. Transfereringarna från väst till öst brukar uppskattas till omkring 4 procent av Västtysklands BNP. Varje år. Under tjugofem år motsvarar det alltså ett helt års västtysk bruttonationalprodukt.

Under våren 1989 presenterades en utredning som alltjämt har hög aktualitet, Delorsrapporten om en europeisk Ekonomisk och Monetär Union (EMU). Den hade beställts av toppmötet i Hannover 1988 och antagits ett år senare vid ett toppmöte i Madrid av alla de tolv regeringscheferna i dåvarande EG.

Tankarna bakom EMU hade första gången framförts vid ett toppmöte 1969 i Haag av den tyske förbundskanslern Willy Brandt och den franske presidenten Georges Pompidou. Den dåvarande premiärministern i Luxemburg Pierre Werner fick i uppdrag att utreda frågan. Wernerrapporten, som antogs 1971, föreslog en process i tre steg som skulle krönas med en gemensam valuta 1980. För européerna skulle den bli ett skydd mot valutakrisen som orsakades av att USA drog sig ur Bretton Woods-avtalet.

Med de ekonomiska kriserna på 1970-talet hamnade Wernerrapporten på hyllan.

Från mitten av 1980-talet återhämtade sig dåvarande EG. När planerna på en genuin gemensam marknad började förverkligas återkom idén om en ekonomisk och monetär union. Den bars huvudsakligen av två tankegångar. Den ena var ekonomisk, att EMU skulle starkare knyta ihop den gemensamma marknaden, med förstärkt konkurrens och transparens göra marknaden ekonomiskt effektivare. Tolv valutor på en marknad har man inte ens i Marrakesh, brukade Helmut Schmidt argumentera.

Det andra motivet var politiskt, att Europa i praktiken hade en gemensam valuta, nämligen den tyska D-marken. Formellt eller informellt var de olika nationella valutorna kopplade till D-marken och därmed i hög grad beroende av den penningpolitik som Bundesbank följde. I synnerhet i Paris uppfattades detta som politiskt obekvämt.

Jacques Delors inkallade de tolv centralbankscheferna till sin utredning. Bland dem fanns Karl-Otto Pöhl, Bundesbanks chef, som var emot hela EMU-projektet och som trodde att han kunde torpedera det genom att ställa krav på tysk penningpolitik. Ett krav som emellertid utredningen väsentligen godtog.

Liksom Pierre Werner föreslog Jacques Delors en process i tre steg. Den skulle omfatta den gemensamma valutan under en gemensam centralbank men också en stark makroekonomisk och finanspolitisk samordning. EMU omfattade inte bara den monetära delen, inte bara ett ”M”. Ett starkt ”E” skulle utvecklas i en tankefigur som ofta kallades för ”politisk union”.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

När Delorsrapporten antogs i Madrid på försommaren 1989 saknade den en tidtabell. Då hade ännu inte den stora vändpunkten inträffat. Tysklands enande var ingen stridfråga så länge den saknade aktualitet.

När Historien började accelerera på hösten 1989 förändrades attityden i det högsta politiska ledarskapet i EG samtidigt som det marginaliserades av de krafter som satte dagordningen. De folkliga protesterna i Öst- och Centraleuropa tillsammans med samförståndet mellan Mikael Gorbatjov och George Bush (d.ä.) styrde omvälvningen. François Mitterrand och Margaret Thatcher gjorde fåfänga försök att in i det sista att stoppa Tysklands enande. Dramatiken kulminerade vid toppmötet i Strasbourg i december 1989. Där utsatte François Mitterrand sin vän Helmut Kohl för utpressning. Han kunde acceptera Tysklands enande om Tyskland accepterade en tidtabell för EMU-projektet. Helmut Kohl skulle offra D-marken.

Detta blev grunden i den historiska politiska uppgörelse som kopplade ihop Tysklands enande och den gemensamma valutan. Efter Strasbourg började de förhandlingar som slutade på toppmötet i Maastricht två år senare.

Kärnstycket i Maastricht-fördraget utgörs av EMU, men genom kompromisserna i förhandlingarna blev det till slut bara ett starkt ”M”. Till Jacques Delors’ vrede och Helmut Kohls trötta förtvivlan.

Den som vill förstå hur denna stora försummelse kunde inträffa bör erinra sig att det år (1991) som föregick Maastricht präglades inte bara av Tysklands enande utan också av Sovjetunionens upplösning och det uppflammande inbördeskriget i före detta Jugoslavien. Den välvillige kan hävda att förbundskansler Helmut Kohl hade för mycket att göra.

Försummelserna från Maastricht återkommer nu när de tongivande länderna i euro-zonen försöker hitta en utväg ur krisen genom att rätta till dem och rekonstruera EMU.

Trots framgångarna brottas naturligtvis även Tyskland med problem. Till dem som ofta påpekas hör hur åldrande befolkning kan bli en växande börda, Methusalem-problemet. Detta Tyskland som länge vägrade öppna upp sin arbetsmarknad till de nya EU-medlemmarna behöver idag invandrad arbetskraft.

Ett annat gigantiskt strategiskt problem som lurar runt hörnet är den framtida energiförsörjningen.

Tysklands starka ekonomiska integration i Europa innehåller djupare komplikationer både politiskt och ekonomiskt än vad som framgår av vulgärdiskussionens slagord. Tyskland är ingen förlorare. Tvärtom. Den gemensamma valutan har på många sätt gynnat tysk export genom att euron är svagare än vad D-marken skulle ha varit. Dessutom fick hela eurozonen samma låga kapitalkostnader som Tyskland, vilket stimulerade köpkraften i Sydeuropa och öppnade exportmöjligheter för Tyskland. Tyska överskott kom att avspeglas i sydeuropeiska underskott. Detta är ett banalt skäl till varför Tysklands modell inte kan kopieras i exempelvis Italien.

I Tysklands förhållande till Frankrike gäller dessutom att dessa båda statsbyggen är så helt olika till sin historia och konstruktion. Frankrike är alltjämt i hög grad bonapartistiskt centralstyrt från Paris. Tyskland är däremot regionalt decentraliserat efter federala principer, vilket har gynnat framväxten av de framgångsrika små och medelstora företagen. I Frankrike saknas ett gynnsamt klimat för en motsvarighet till Tysklands Mittelstand. Detta är helt avgörande när fokus i krishanteringen alltmer flyttar till kraven på förstärkt konkurrenskraft. Därmed öppnas den allra besvärligaste diskussionen för hela Europa och i synnerhet för alla de länder som ännu inte kommit till rätta med obalanserna i de offentliga finanserna. Förstärkt konkurrenskraft betyder genomgripande strukturella reformer, liknande Agenda 2010 i Tyskland. I länder som Frankrike och Italien saknas alltjämt politiska förutsättningar för något liknande, även om François Hollande och Mario Monti allt oftare talar om det. Förstärka den globala konkurrenskraften är lättare sagt än gjort. Runt om i Europa har krisen slagit hårt mot stora grupper, främst ungdomar, och förstärkt en attityd som man kan kalla reformresistens.

Dessutom råder i Tyskland traditionellt ett helt annat samhällsklimat än i Frankrike och Italien. I den så kallade rhenländska kapitalismen eftersträvas förhandlingar, kompromisser och samarbete. En samförståndsanda som kritikerna för tio år sedan trodde skulle leda till stagnation. Idag bokförs den som en tillgång som bidragit till Tysklands förmåga att hävda sig i den globala konkurrensen.

I en tidstypisk bok från i fjol påstår två provokativa ekonomer att Tyskland nu går en glänsande framtid till mötes. Nu väntar skördetidens feta år.

Rolf Gustavsson är journalist och författare.