På rekordtid har den unga svenska aktivisten Greta Thunberg blivit en internationell superstjärna och inflytelserik påtryckare i klimatfrågan. Hennes resa från ensam skolstrejkare till internationell demonstrationsledare och talare som tunga namn i politiken och kändisvärlden slåss om att få träffa och posera på bild med saknar motstycke.

Hennes budskap kan i koncentrat sammanfattas på följande sätt. Det är ett akut klimatnödläge, världens beslutsfattare inom såväl politiken som ekonomin måste agera i panik som om huset de sitter i brinner och de har bara tio år på sig att göra något innan världen når den punkt då utvecklingen når den vändpunkt vid vilket det inte längre går att göra något, och vi alla därmed är dömda till undergång. Vi måste alla lyssna på vetenskapen, men problemet är att vare sig politiker eller beslutsfattare gör något.

I sitt vinterprat i P 1 den 1 januari i år välkomnar professor Johan Rockström, en av de medialt mest framträdande svenska klimatforskarna, Thunbergs kraftfulla engagemang och utlyser i programmet bland annat ett ”planetärt nödläge”. Han menar att 2020 är ett sanningens år för klimatet.

– Det handlar om mina och dina barns och deras barns framtid, säger han.

Finns det en rationell grund till larmropen om klimatångest, och att vi bara har tio år på oss innan den stora klimatkatastrofen är här? Stämmer det att politiker och företagsledare ingenting gör? Låt oss prova dessa frågor på empirisk grund, genom två konkreta exempel.

En av årets tyngsta samhällsvetenskapliga rapporter är tankesmedjan SNS Konjunkturrådsrapport. I år handlar den om klimatfrågan. Under ledning av professor John Hassler, nationalekonom som ägnat de åtta senaste åren av sin forskning åt klimatfrågan, skrev han och åtta forskarkolleger verksamma inom olika discipliner av klimatvetenskapen en rapport på 343 sidor betitlad Svensk politik för globalt klimat. Noteras bör att den tidigare miljöpartisten och statsrådet Åsa Romson, jur dr och forskare i miljöjuridik och miljöpolitik vid IVL, Svenska Miljöinstitutet, återfinns bland författarna, som ett exempel på den vetenskapliga spännvidden.

Deras viktigaste insats återfinns enligt Hassler själv inte i rapportens policydel med förslag på åtgärder, utan i den första delen betitlad ”Systemförståelse”. Där beskrivs ”hur det globala klimatsystemet fungerar och påverkas av koncentrationen av växthusgaser i atmosfären”.

Slutsatserna i del I, hur ser de ut? Enkelt sammanfattat beskrivs hur mycket mer koldioxid som kan släpps ut. Och det är nu det plötsligt blir intressant för dem som följt det senaste årets svenska alarmistiskt lutande klimatjournalistik.

”Stämmer det att politiker och företagsledare ingenting gör?”

”Enligt IPCC [FN:s klimatpanel] anges ett intervall på 0,8–2,5 grader Celsius per 1 000 miljarder ton kol. Hittills har vi globalt släppt ut knappt 600 miljarder ton. Om känsligheten är så låg som 0,8 grader kan vi släppa ut tre gånger så mycket till, vilket skulle ta ett par hundra år med dagens utsläpp, och ändå inte överstiga 2 graders uppvärmning. Om känsligheten är 2,5 grader kan vi bara släppa ut 200 miljarder ton ytterligare (vilket tar 20 år med dagens takt), och för att hålla världen under 1,5 graders uppvärmning krävs att utsläppen helt stoppas omedelbart.”

Vidare skriver forskarna följande. ”Med hjälp av simuleringsmodeller har forskningen försökt identifiera risken för så kallade tipping points, det vill säga att självförstärkande mekanismer skulle skapa större irreversibla ändringar i någon del av klimatsystemet efter att en kritisk nivå av klimatförändringen nåtts. Det är genuint svårt att bedöma riskerna för att sådana mekanismer sätter in, inte minst eftersom mekanismerna ofta inte kan kalibreras mot historiska observationer. Uppfattningen att det snart är ’för sent’ att göra något, eftersom vi är nära en situation där klimatförändringarna blir skenande och utom kontroll, har mycket begränsat vetenskapligt stöd.”

Notera grundskottet i sista meningen mot tvärsäkra påståenden om att vi bara har tio år på oss innan det är kört för planeten. SNS-forskarna konstaterar också att den enskilt viktigaste policyåtgärden är att låta kolet stanna i marken, i såväl Kina som Indien och Afrika. Och det går att göra på ett enkelt och jämförelsevis billigt sätt. Klimatpaniken är således inställd i SNS-rapporten.

På samma FN-toppmöte i New York där svenska medier skrev spaltmeter om Thunbergs tal och fajt med president Trump framträdde i en liten expertpanel den svensk som mer än någon annan enskild person i det här landet kan påverka våra egna klimatutsläpp, ståljätten SSAB:s vd Martin Lindqvist.

Där redogjorde han för bolagets arbete att tillsammans med gruvbolaget LKAB och kraftproducenten Vattenfall skapa en process och bygga en masugn som skapar stål utan kol. Poängen är att koldioxidutsläppen från de äldre masugnarna, som är extremt stora, helt försvinner med den nya teknik som kallas ljusbågsugnar och som drivs av vätgas. Idén är att vätgasen framställs genom elektrolys av vatten, och för det krävs stora mängder el. Slutmålet är att framställa klimatneutralt stål, en teknik som är driftsatt om bara några få år. Om den uppgraderas och efterfrågas internationellt kommer den revolutionera en av de enskilt största klimatbovarna i industrin, vid sidan av kolkraftverken – ståltillverkningen. Därmed ser vi en potentiellt världsledande svensk greentech-innovation födas. Alltså en sådan industriell klimatinnovation som Thunberg i sina tal hävdar inte finns.

Slutsatsen vi kan dra är att såväl vetenskapen som politiken och näringslivet har koll på läget, att det är uppenbart lättare att hantera än vad vi bibringas tro och att det svenska näringslivet är internationellt ledande när det kommer till klimatinnovationer. Således kommer mänskligheten klara också det här upplevda existentiella hotet, trots mediernas dystra och skamimpregnerade rapportering.