Tidigare i år publicerade den brittiska tidskriften Spectator en artikel om den sjunkande giftermålsfrekvensen i det brittiska samhället. Parbildning är en av de viktigaste och mest grundläggande sociala relationerna för oss människor, stora förändringar på detta område är således värda att prata om. Varför gifter sig folk senare i livet? Och varför är giftermål något som är så skiktat efter samhällsklass? Ju högre upp på den sociala skalan man kommer, desto vanligare blir det dels att folk gifter sig, dels att deras giftermål fungerar i längden. Det är sällan någon verkar särskilt intresserad av att undersöka denna besynnerliga ordning närmare.

Tidskriften publicerade senare lite av en uppföljande artikel. Förklaringen som gavs var enkel: Det är dagens män som inte vill gifta sig, som inte vill skaffa barn eller ta ansvar. Men stämmer detta verkligen? Att män blivit allt mer ”omanliga”, i bemärkelsen förvuxna pojkar med en rädsla för att ikläda sig den traditionella mansrollen, det är inte en överdrivet ny eller kontroversiell tanke idag. Även den bland unga män omåttligt populära professorn Jordan B Peterson tar upp Peter Pan som ett varnande exempel; en figur som den man som inte tar ansvar och kontroll över sitt liv till slut riskerar att bli.

Problemet är att hypotesen om en allt slappare karaktär hos våra män inte förklarar särskilt mycket. Till att börja med kvarstår skillnaden mellan de socioekonomiska klasserna; giftermålsfrekvensen är fortfarande hög i de övre skikten av samhället. Ska vi verkligen tro att enbart fattiga män med låg status motsvarar bilden av den självupptagna narcissisten? Rent spontant borde man fråga sig om det i så fall inte skulle vara tvärtom: ju mer framgångsrik och beundrad du är, desto bättre förutsättningar har du för att bli kär i din egen spegelbild. Problemet med denna förklaringsmodell går dock djupare än så: om det finns en rädsla för ansvar bland män, och denna rädsla förklarar den sjunkande giftermålsfrekvensen, vad är i så fall orsaken till denna växande fruktan? Uppenbarligen har den inte alltid varit med oss.

Mitt förslag är att vi vänder blicken mot ett område och en frågeställning som förvånansvärt ofta hamnar i skymundan: Vad händer egentligen med de ogifta männen? Vilka är de, och hur ser de själva på sin belägenhet? Den kränkta mannen, den arga mannen, den manliga losern: denna man har på många sätt fått axla rollen som mytologisk bov i vårt senmoderna samhällsbygge. Vi talar gärna om honom, om den populism och rasism han antas lockas av, om det latenta hot han alltjämt utgör. Det är långt mer sällan vi ens tänker tanken att tala med honom. Kanske är det här som diskussionen måste börja.

Vad som först fick mig att börja fundera över de ändrade sociala strukturerna kring parbildning och könsroller var något ganska avlägset: uppståndelsen kring fenomenet ”gräsätande män”, en term som blev ett modeord i Japan under en period för drygt tio år sedan. Japan är inte Sverige, men landets kulturella och geografiska avlägsenhet är mer en fördel än en nackdel för våra jämförelser. I Japan läser man mig veterligen inte Judith Butler eller ordnar normkreativa seminarier om immanenta vithetsprivilegier, och mycket av den familjära intellektuella kanon som vi traderar fritt över Atlanten lyser med sin frånvaro. Perspektivet i Japan blir således ett annat, men problemen tycks desto mer bekanta.

Uttrycket populariserades först av författaren Maki Fukasawa för att beskriva att japanska män visade allt mindre intresse för giftermål, relationer, och romantiska projekt. Även i Japan ser vi en utveckling där färre män och kvinnor lever ihop, och där både män och kvinnor visar allt mindre intresse för att personligen ändra på saken. Det intressanta just i fallet Japan är att denna mycket utbredda utveckling tycks tolkas som något som åtminstone delvis måste förklaras utifrån ett psykologiskt perspektiv: den gräsätande mannen är en man som inte längre är en man, som förlorat kontakt med den gamla tidens manlighet. Den demografiska krisen förstås här som en kris för maskuliniteten, en kris som i någon mån följer på att män slutat att identifiera sig med och bete sig i enlighet med tidigare, traditionella maskulina kvaliteter: aggressivitet, självkänsla, karriärfokus, arbetsmoral. Men sättet man väljer att prata om detta skiljer sig ganska mycket från vårt.

Det tidigare maskulina idealet – familjeförsörjare, trogen livstidsanställd lönearbetare inom en och samma koncern från ungdom till pension – delas av allt färre män. Men är detta verkligen en orsak till, snarare än ett rent resultat av utvecklingen? Vilken värld möter den man som verkligen vill vara en ”riktig man” enligt den traditionella skolan i dagens moderna Japan? De företag som en gång värderade dessa traditionella män gör det inte längre, och vill snarare ha flexibla, utbytbara anställda. Och vilka preferenser har egentligen Japans moderna kvinnor, efter årtionden av en ökande och alltmer permanent anknytning till arbetsmarknaden?

I en artikel i tidskriften Japan Times från slutet av förra året presenterades en enkät där en majoritet av de kvinnor som svarade uppgav att de inte orkade ägna sig åt romantiska relationer. Dating och att skaffa pojkvänner var inte värt det: det var helt enkelt för mycket jobb och för lite avkastning. Intressant nog uppgav en mycket stor majoritet av de tillfrågade kvinnorna att de ville gifta sig och ha ett stabilt liv tillsammans med den rätte. För män var situationen tvärtom: en stor majoritet ville ha någon form av romantisk relation med det motsatta könet, men de flesta ville inte gifta sig. (https://www.japantimes.co.jp/news/2017/12/02/national/media-national/women-tired-care-dating-searching-partner/#.WpF166jiaUl)

Enkäten kan tolkas som en bekräftelse av den ”psykologiska” tesen; ser vi inte här attityden hos oansvariga, omanliga män, en generation av Peter Panar som hellre ägnar fritiden åt att titta på tecknade serier än att växa upp och axla det ansvar som en stor del av deras jämnåriga kvinnor fortfarande säger sig längta efter?

Situationen är dock mer komplicerad: i dagens Japan behöver både män och kvinnor stå till arbetsmarknadens förfogande. Den stabilitet som japanska kvinnor alltjämt drömmer om är en kulturell relikt, och framförallt ett ekonomiskt sänke för en japansk arbetsmarknad som just nu genomgår en bred strukturomvandling. Den man som vill erbjuda sin livskamrat ”stabilitet” (vilket rent krasst innebär en lön som är hög nog för två vuxna personer plus barn att leva på utan en förlust av social status för endera) måste ha inkomster som vida överstiger de flesta mäns, eftersom det genomsnittliga arbetet inte längre erbjuder någon sådan möjlighet. Är det egentligen särskilt konstigt att japanska män, i en tid där möjligheterna att faktiskt vara en (stoisk, tystlåten, patriarkal) familjeförsörjare successivt blir färre och sämre, till sist reagerar genom att göra uppror mot detta opraktiska ideal?

Maskning, arbetsvägran, brist på arbetsmoral; dessa saker känner vi till som ett gammalt verktyg i konflikten mellan arbetsgivare och arbetstagare. Är det så omöjligt att föreställa sig liknande konfliktverktyg i andra konflikter, i konflikten mellan man och kvinna? Vägran att uppfylla traditionella könsroller är inte direkt ny, och även de gamla suffragetterna anklagades för att vägra bete sig som riktiga kvinnor. Låt oss därför vända blicken tillbaka mot väst och de långt argare och alltmer politiska ogifta män som vårt samhälle inte längre riktigt vet hur det ska bemästra.

Finns det då något som helst fog för dessa klagomål? Om detta kan ett par saker sägas. De senaste åren har professor Jordan B Peterson fått en sorts rockstjärnestatus bland dessa unga män som ingen riktigt vet vad man ska göra med. En av Petersons käpphästar, som antagligen bidragit till hans popularitet, är att tala om skillnader i sexuella preferenser. Enligt Peterson är social och ekonomisk status en av de viktigare selektionsmekanismerna för kvinnor på jakt efter partner, och denna sociala och ekonomiska status måste också vara jämbördig eller högre än den egna. På ett rent anekdotiskt plan torde det inte vara särskilt svårt för folk att hitta stöd för tesen: vi har vid det här laget ingen brist på berättelser om den ensamma, framgångsrika singelkvinnan som med 40-årsdagen i antågande helt enkelt inte hittat den ”rätta” mannen ännu, och numera ser vi det också som självklart att sådant som insemination eller äggfrysning ska vara tillgängligt av just den anledningen. Själva orsakerna till att det verkar finnas allt färre ”rätta” män nuförtiden gås sällan in på, men det krävs å andra sidan inte heller något större intellekt för att anta att detta har att göra med bristen på män som lever upp till en viss standard, snarare än bristen på män rent generellt.

Om denna hypotes stämmer har vi antagligen bara sett början på dessa förändringar i parbildningsmönster. Enligt SCB är ungefär 50 procent (!) fler kvinnor än män inskrivna vid svenska universitet och högskolor. Implikationerna för framtiden är verkligen gigantiska. Utbildning är en stark indikator på social och ekonomisk framgång, och vi är idag i en situation där yngre kvinnor är kraftigt överrepresenterade gällande högre utbildning. Dessa kvinnor kommer att leva i ett samhälle där den genomsnittliga kvinnan ligger långt över den genomsnittlige mannen i social och ekonomisk status. I denna framtid måste antingen kvinnors preferenser för parbildning ändras, eller också kommer konkurrensen om de bra männen bara att hårdna i takt med att de blir färre och färre, samtidigt poolen av manliga förlorare, ratade på både arbets- och relationsmarknaden, blir allt större.

En pockande liten ironi i sammanhanget är också att ”traditionella” preferenser för parbildning tycks lura lite där man minst anar dem. Jag kan på rak arm minnas ett antal exempel på radikala feminister som ”gifter upp sig”, eller i sina personliga livsval visar upp den sortens traditionella könade preferenser som hör det gamla patriarkala samhället till. Poängen med att påpeka detta är dock inte att hänga ut någon, utan att visa på att vi idag lever i en tid av reella sociala omvälvningar. Vi människor är sociala varelser, och som sådana är vi ofta fast mellan det nya och det gamla; våra egna preferenser och önskemål behöver inte alltid hinna med i utvecklingen. Inte heller radikaler och normbrytare är immuna.

Vi kan börja med att återvända till frågan som inledde essän, att allt färre gifter sig och att giftermålen dessutom blivit alltmer av en klassfråga. Detta är en förändring som pågått länge, inte minst i den anglosaxiska världen. Den pågår i Japan, trots landets kulturella och geografiska avstånd. Mycket talar för att detta inte är ett partikulärt, kulturellt eller geografiskt avgränsat problem. Men varför sker det?

Väst tycks vara inne i en långsam kollaps för de sociala normer som styr parbildning. Det är knappast ett resultat av någon plan, utan ter sig mer som en följdeffekt av de ökade möjligheter till ökad social och ekonomisk status för kvinnor. Men utfallen vi ser idag är inte jämlika: här är det istället så att det går långt mycket bättre för kvinnor än för män vad gäller främst utbildning, och det är konsekvenserna av denna obalans som ingen riktigt verkar ha tänkt på.

Vår förståelse försvåras samtidigt av sociala och kulturella tabun. Av olika anledningar är det mycket enklare att tala om ofta lyckade kvinnor, på jakt efter en lika framgångsrik, lyckad man, en jakt som allt oftare slutar i ensamhet.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Vad som däremot inte får plats – annat än som en sorts mörk potentialitet – i våra samtida beskrivningar av samhällsutvecklingen är de icke-framgångsrika, icke-lyckade männen. Även insikten att dessa faktiskt agerar utifrån materiella eller rationella bevekelsegrunder hälsas inte som en god nyhet, ens av den förment rationella, förment materialistiska vänstern. Det är bara deprimerande att komma underfund med att dessa män inte enbart är galningar, utan i själva verket är förlorare, missgynnade av dagens accelererande ekonomiska sociala förändringar. Redan nu är slaget för dessa män förlorat: framtida generationer kommer inte att konkurrera med kvinnorna i termer av utbildning, och därmed antagligen inte heller vad gäller social och ekonomisk status rent generellt. Men vad kommer de så fall att duga till, i ögonen på potentiella partner?

Mitt i allt detta dyker nya entreprenörer upp. Allt ifrån internet-guruer till försäljare av proteinpulver till Jordan B Peterson till Alexander Bard. Utvecklingen vittnar om något som är lätt att missa, speciellt utifrån ett borgerligt eller konservativt perspektiv. Att bränna ner en skog är enkelt gjort, att döda det som tagit år att bygga upp kan gå på blott ett ögonblick. Men att vandra genom en neddbränd skog är inte bara en exercis i att möta döden runtomkring sig; i myllan under fötterna har redan en ny generation av liv tagit vid. Det går inte att bränna ner något gammalt utan att samtidigt öppna för att något nytt ska växa upp. Män är inte en naturkraft, och de är inte heller myror eller termiter, drivna av kollektiv instinkt. De är tänkande individer, med historisk och social vilja att påverka sina handlingar. Därmed börjar vi idag se många olika motreaktioner (av varierande seriositet) och en ökande beredskap hos unga män att formulera krav och se sig själva som ett kollektivt politiskt subjekt bland andra. Att avfärda dessa försök som reaktioner från ”troll” eller ”losers” är att missa något viktigt. De kommer inte att avta utan istället bara bli mer populära och seriösa.

Industrisamhället raserade flera sociala mönster för parbildning. Det är således ironiskt, men inte helt oväntat, att vi idag ser hur det ofta hyllade postindustriella samhället raskt underminerar de sociala mönster det ärvt av sin föregångare. Kan då dessa gamla mönster räddas? Bör de ens räddas? Jag kan tänka mig olika svar här.

Spola det historiska bandet tillbaka tillräckligt långt, och du kommer att finna att kvinnan utgjorde den mörka fläcken på kartan, den hotande potentialen, den latenta kraften som inte gick att förstå men som alla fruktade. Was will das Weib? – Vad vill egentligen kvinnan? – var den nervösa frågan på mångas läppar, i en epok där det stabila Europa, med dess stabila sociala relationer, allt mer ansattes av kaos och omvälvning.

Idag är rollerna ombytta. Det är snarare mannen, den namnlösa, missnöjda och framförallt obsoleta mannen, som ger form åt våra moderna farhågor. Man måste dock inte sympatisera eller hålla med denna man för att kunna visa empati med honom. Vill vi kunna diskutera de stora förändringarna som skär igenom vårt samhälle måste även denna man ges en plats vid bordet, bildligt och bokstavligt talat.