Han hade omnämnt konferensen med akronymen COP 26 och fick ett överraskande svar som bekräftas av en tjänsteman: Trump skulle mycket gärna närvara. Han associerade troligen inte till avtalet som slöts vid Pariskonferensen och som USA var i färd med att dra sig ur. På grund av pandemin sköts mötet upp till 2021, och med presidentvalets utgång finns det goda chanser att USA verkligen kommer att delta. Det är glädjande för Johnson men belyser också den balansakt han måste genomföra när han envist talar om ”det globala Storbritannien”, ett synnerligen tunt begrepp.

I frågor som klimatförändringen, hanteringen av Iran och Ryssland och Natos betydelse förblir Storbritannien stabilt internationalistiskt. Trots att det lämnar EU har det ställt sig vid Frankrikes och Tysklands sida på flera punkter där Europa och USA sannolikt kommer att finna mer gemensam grund under Joe Biden. Den brittiske premiärministern stod ändå nära Bidens rival, som stödde brexit och gav Johnson sin allra förnämsta komplimang då han kallade honom ”Storbritanniens Trump”. Det är okänt om Johnson har träffat Biden men några av den blivande presidentens närmaste medarbetare känner honom, är misstänksamma mot hans band till Trump och glömmer inte att Johnson betecknade president Obama som ”halvkenyan”. Biden kommer troligen inte att prioritera det handelsavtal med Storbritannien som Johnson så ivrigt eftertraktar, han har ingenting till övers för brexit och med sitt irländska påbrå blir han uppmärksam på alla hot mot den bräckliga freden i Nordirland som brexit medför. Och Storbritanniens ställning som USA:s gynnade partner i Bryssel och som bro över Atlanten har fått en allvarlig knäck.

Hur kan Johnson göra ”det globala Storbritannien” till något konkret i detta sammanhang? Att sluta använda frasen vore en bra början. Under folkomröstningen 2016 bidrog den till att intala somliga väljare att de inte stödde en inåtblickande engelsk nationalism med sina röster på brexit. Nu klingar den bara ihåligt. Ett exempel är en färsk artikel av brexitören Nick Timothy som tidigare arbetade i premiärministerns kansli. Han torgför den orealistiska idén att Storbritannien blir ”aktör i Stilla havet” och med självförtroende bör ”ta steget ut och in i världen”.

Storbritannien skulle få större inflytande om det upphörde med sitt skrävel och sin uppblåsta retorik om att leda världen i frihandel (eller vad det nu är fråga om). Istället borde det understryka sin kompetens, på försvar, säkerhet, underrättelseverksamhet, diplomati, internationell utveckling och den mjuka makt som utövas av en G 7-ekonomi vars språk och kultur sträcker sig över hela världen. På den internationella arenan ligger Storbritanniens framtid i att bevisa sitt värde, inte i att vila på sin historias lagrar, i imperiets varma efterskimmer eller i en ”speciell relation” som Margaret Thatcher och Ronald Reagan omhuldade. Transatlantiska kontakter kommer även i fortsättningen att bygga på kraftfullt samarbete i underrättelseverksamhet och säkerhet. De blir dock mer affärsmässiga, liksom förbindelserna med resten av världen.

Översättning: Margareta Eklöf