När vi befinner oss mitt i en lågkonjunktur som leder tankarna till 1930-talets massarbetslöshet och när Karl Marx Kapitalet plötsligt toppar tyska bästsäljarlistor så tycks också det gamla klassbegreppet vara på väg mot en renässans. I Storbritannien pågår för tillfället åtminstone två konstutställningar där frågan om klass står i centrum, och i Guardian ställde Rafael Behr för några månader sedan frågan om vi är på väg in i en ny klasskamp.

Men det säger sig självt att variablerna idag är helt andra än vid depressionen i slutet av 1920-talet. I Sverige har det gamla högerpartiet profilerat sig som det nya arbetarpartiet, alltmedan en känd journalist med adligt efternamn för inte så länge sedan definierade sig som sprungen ur arbetarklassen, på grund av att hennes läkarföräldrar har lärt henne att hårt arbete lönar sig.

Alltmedan snickare och kockar blir tv-kändisar med skyhöga löner och därmed åtnjuter samma slags privilegier som tidigare tillkom överklassen. Och alltmedan just överklass och arbetarklass tycks vara på väg att slukas upp av den allt större medelklassen, vilken i sin tur låter sig skiktas med avseende såväl på inkomst som på utbildning. Om det för bara tre-fyra decennier sedan fanns en tydligt urskiljbar överklass, dit jurister, läkare och professorer kunde räknas, har dessa, liksom många höginkomsttagare, numera kommit att inbegripas i kategorin övre medelklass, till vilken även en del mindre välbetalda akademikeryrken stundtals räknas in.

Icke desto mindre tycks 1980-talets liberala vision av ett samhälle med optimal social rörlighet inte ha infriats. Ser vi till utbildningsväsendet, tycks den sociala skiktningen snarast ha ökat. Trots satsningar på högskolebehörighet för alla och högskolor som aktivt försöker fånga upp ungdomar från förfallna miljonprogramsområden, har skillnader mellan bildningsnivåer kommit att i allt högre grad baseras på var man bor och i vilken mån som ens föräldrar har eller saknar högre utbildning.

Det räcker med en snabb överblick på de senaste tio årens svenska bokutgivning eller på rekryteringen av journalister till våra stora dagstidningar och radio- och tv-nyhetsprogram för att se att det handlar om en ytterst homogen samling människor, där nästan alla är sprungna ur just den övre medelklassen, och där vi idag finner ytterst få motsvarigheter till forna tiders klassresenärer som Harry Martinson, P O Enquist och Gerda Antti.

För den som vuxit upp i en släkt där det inte hör till vanligheterna att studera på universitet tenderar dock samstämmigheten i den övre medelklassens smak- och åsiktspaket att framstå som exkluderande, på gränsen till obegriplig. Inom den akademiskt bildade medelklassen kan man inte tänka sig att bo i miljonprogramsområden utan föredrar lägenheter helst byggda före 1930. Men man är lika kategorisk i sin avsky över människor som säger sig ogilla miljonprogramområdenas arkitektur.

Man inreder sina sommarhus i smakfull Carl Larsson-stil men uttrycker samtidigt sitt ogillande över människor som säger sig älska Sundborn. Man föraktar Se & Hörs journalistik men kan samtidigt bli upprörd över den som säger sig hellre läsa Gunnar Ekelöf än se på Idol. Man kan dock likafullt säga att samme Gunnar Ekelöf är Sveriges största 1900-talsförfattare, samtidigt som man uttrycker förakt för den som anser att Gunnar Ekelöf borde vara en förebild för dagens författare.

För den som inte är skolad i ett akademiskt vänsterliberalt sätt att tänka skapar givetvis denna sorts intellektuella slalomåkning endast förvirring och en känsla av utestängdhet.

Ty det finns fortfarande ett proletariat i Sverige; ofta bor de i just de miljonprogramsområden där den övre, bildade medelklassen aldrig skulle kunna tänka sig att leva: de kommer från släkter där ingen någonsin har studerat på universitet; de är frånskilda, har småbarn och arbetar med lågavlönade arbeten inom vård och omsorg, de kan komma från andra länder och har svårt att ta sig ur kulturella mönster som gör det omöjligt att göra karriär i det svenska arbetslivet. Och så vidare.

Det tragiska är alltså att detta nya proletariat tenderar att cementeras – och detta av flera anledningar. Den kanske allvarligaste är att representanterna för dagens underklass inte bara ser medelklassen som ett gated community med svårforcerade åsiktsgrindar utan därtill med rätta uppfattar det som att ingen för deras talan. Inom vänstern och socialdemokratin har man valt att föra underklassens talan i socio-ekonomiska frågor.

Men när det gäller etiska och estetiska frågor har den svenska vänstern för länge sedan gjort sig till förespråkare för uppbrott ur alla former av traditionella mönster för tänkande, boende, familjebildande och så vidare. Denna sorts värderingar har dock omhuldats främst inom medelklassen, bland akademiker och tjänstemän, medan de inom arbetarklassen har haft svårare att få fäste.

Med tanke på att den liberala högern numera inte bara har lagt beslag på socialdemokratins socioekonomiska politik, utan även utvecklats bort från allt vad konservatism och traditionalism heter, riskerar dagens proletärer att känna sig svikna av det politiska etablissemanget, vilket i sin tur lämnar fältet fritt för nya politiska aktörer.

Det är denna utveckling som är utgångspunkten för temat i föreliggande nummer av Axess, där vi reflekterar över klassfrågans relevans i dagens Sverige, på det personliga såväl som det politiska planet.