Upp till kamp emot oss själva
Länge har det varit skralt med tillgången på texter för engelskspråkiga universitetskurser om svensk politik, men nu finns en 707-sidig The Oxford Handbookof Swedish Politicsmed 50 kapitel författade av ungefär lika många svenska statsvetare. Målet är att visa upp forskningsfronten om svensk politik, och hjälpa en internationell publik att förstå det svenska fallet.
Om en så tjock bok finns naturligtvis mycket att säga, och det går inte att göra alla kapitel rättvisa, men jag tänkte göra tre poänger; om de liberala särdragen i Sveriges statsskick; om den hegemoniska socialdemokratiska tolkningsramen av den svenska modellen; och bristen på nya berättelser och forskningsvinklar.
Många av författarna i The Oxford Handbook… tar upp hur viktiga särdrag i vårt statsskick härstammar historiskt från frihetstiden 1719–1772. Det gäller den internationellt unika svenska tryckfrihetsförordningen från 1766, med idéerna om meddelarfrihet, offentlighetsprincip, och förbud mot förhandscensur. Det gäller det säreget svenska så kallade tudelade statsskicket, där den offentliga förvaltningen, åtminstone på pappret, ska vara mycket självständig gentemot den politiska styrningen. Och det gäller det unika statliga utrednings- och remissväsendet, som länge särpräglat den svenska lagstiftningsprocessen i internationell jämförelse. Dessa liberala särdrag från upplysningstiden, som format det svenska politiska 1900-talet, ger säkert ett intressant svar på den internationella publikens fråga: Hur socialistiskt är Sverige egentligen?
Handboken följer annars överlag ett socialdemokratiskt färgat forskningsparadigm. Bo Rothsteins kapitel förklarar och försvarar den universella välfärdsstatens moral, ekonomiska och fördelningspolitiska effektivitet, och politiska popularitet. Som Rothstein skriver, så missförstås den grundläggande ekonomiska logiken i det svenska välfärdssystemet ofta av utländska observatörer; inte minst av dess anhängare. Man föreställer sig ett system som tar från de rika och ger behovsprövade bidrag åt de fattiga. Men vad vi har är ju ett medelklassdominerat socialförsäkringssystem som är mycket effektivt tack vare att det är generellt och organiseras via skattsedeln. Rothstein visar pedagogiskt hur detta är särskilt viktigt för de svagaste, som relativt sin inkomst och skattebörda får ut mer, men utan byråkrati, tröskeleffekter eller stigma. Stefan Svallfors redovisar sedan hur stödet för olika generella välfärdsprogram är stort, stabilt och inte visar några tecken på att avta. Det som folk inte gillar är de selektiva, behovsprövade åtgärderna, som bostads- och socialbidrag. Anders Lindbom konstaterar att den borgerliga alliansen inte försökt göra några radikala förändringar, som skulle förvandla Sverige till en liberal snarare än universell välfärdsmodell. Reinfeldt är inte Thatcher, men inte heller en socialdemokrat, konstaterar Lindbom.
Handbokens beskrivningar av den svenska modellen utgår överlag från Walter Korpis inflytelserika 1970-talstolkning av den svenska välfärdsstaten som ett resultat av ”klasskamp” mellan den socialdemokratiska rörelsen och dess motståndare. Men är det teori eller romantik? Som enda alternativa berättelse hänvisas här och där litet artigt till Peter Swensons väldokumenterade studier av den svenska modellen som tvärpolitisk kompromiss. Två kapitel där de socialdemokratiska tolkningarna blir särskilt påfallande är de om korporatism och om den svenska modellen. Frankrikebaserade Jenny Andersson hävdar att den borgerliga regeringen Bildts egentliga ambition var att få befolkningen att ”lära sig av med grundläggande värderingar om social solidaritet”. Litteraturlistan saknar, så vitt jag kan se, helt röster som går utanför den socialdemokratiska tankeramen. Och Per-Ola Öberg skildrar slutet för den svenska korporatismen som ett sorgligt resultat av SAF:s opinionsbildning under 1980-talet. ”Snart ansågs organisationernas forna statsmän som pampar.”
Svenska statsvetare som förklarar den svenska modellen för utomstående tar ofta rollen som socialdemokratins försvarare. Det innebär förstås att det finns många aspekter som det inte forskats så mycket om.
En diskussion som traditionellt varit eftersatt, men som handboken faktiskt tar upp, är den om Sveriges grundlag. I ett kapitel om den offentliga sektorn och domstolarna lyfter Shirin Ahlbäck Öberg och Helena Wockelberg fram de många olösta frågor som finns om den svenska grundlagen. Den svenska regeringsformens påbud om en tudelad förvaltning förbjuder de politiska församlingarna att blanda sig i ”enskilda fall” som faller inom en myndighets ansvarsområde. Men vad som ska betraktas som ett ”enskilt fall” förblir odefinierat, skriver Ahlbäck Öberg och Wockelberg. Politiskt sett vilar därför den svenska förvaltningsmodellen på en ”stabil jämvikt baserad på framförhandlad oklarhet”.
Ahlbäck Öbergs och Wockelbergs kapitel har sin pendang i Bengt Jacobssons och Göran Sundströms underhållande analys av hur den svenska regeringen bär sig åt för att ändå lyckas styra staten. Regeringen kan till exempel skapa nya myndigheter eller ägna sig åt ”storytelling” i medierna. Särskilt viktigt för styrningen är de omfattande informella kontakterna och nätverken – ett forskningsresultat som återkommer såväl i kapitlet om Sverige och EU som i Peter Ehns kapitel om den svenske offentlige tjänstemannen.
En fråga som handboken däremot inte tar upp, är det svenska systemets i internationell jämförelse svaga drag av konstitutionalism, alltså att fristående domstolar bevakar en grundlagsfäst katalog av medborgerliga rättigheter, och på så sätt kan skydda de enskilda medborgarna mot staten. Här är Sverige olikt många andra länder. Trots senare års små reformer saknar det svenska domstolsväsendet fortfarande både tradition, ambitioner och legitimitet att syssla med så kallad lagprövning. Denna diskussion borde ju egentligen vara aktuell, mot bakgrund av mediernas återkommande rapportering om socialstatens övertramp mot svaga och fattiga. Jag tänker här på höstens debatt om bältesläggning och isolering av tonåringar inom psykiatrin; på Maciej Zarembas artikelserie om rättsröta i socialtjänstens handläggning; och på den historiska svenska tvångssteriliseringen. Hur kommer det sig att just Sverige låg så långt framme inom detta område under så många decennier, och ända in på mitten av 1970-talet?
Traditionellt har svenska statsvetare argumenterat att den fristående förvaltningen ska skydda medborgarna. Förvaltningen ska ha en ”domstols-liknande” roll, är det tänkt, skriver Ahlbäck Öberg och Wockelberg. Här undrar man ju hur en fristående förvaltning kan utgöra ett skydd mot sig själv? Rimligheten i detta är svår att bedöma när Sverige beskrivs suigeneris, som ett fall utan jämförelser med andra länder.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Den svenska idén att en självständig förvaltning ska skydda medborgarna bygger på en förståelse av icke-demokrati som politiska övertramp från de styrande politiska partiernas sida. I debatten om de svenska tvångssteriliseringarna har huvudfrågan därför legat på huruvida fenomenet avspeglade en av den socialdemokratiska regeringen fastlagd politisk linje – vilket allt tyder på att det inte gjorde. Bo Rothstein framhåller att det var makarna Myrdal som, med Yvonne Hirdmans formulering, ville ”lägga livet tillrätta” för medborgarna – inte socialminister Gustav Möller. Regeringen var alltså oskyldig. Inom den socialdemokratiska berättelsen om svensk politik förblir tvångssteriliseringarna därmed en oförklarlig avvikelse; ett förbryllande ”undantag” från den svenska välfärdsstatens normala modus operandi, som Rothstein skriver.
Nyare forskning om våra historiska europeiska diktaturer pekar emellertid ut en annan typ av problem, som demokratier också måste undvika. Den polske historikern Jan T Gross har lanserat begreppet ”privatisering” av staten, i bemärkelsen att individer – enskilda tjänstemän, gatubyråkrater eller informella nätverk – lyckas använda statens maktresurser för att driva egna agendor, som kan vara både privata eller politiska. Var detta vad som hände med de svenska tvångssteriliseringarna? En sådan forskningsfråga skulle exemplifiera en annan vinkel än de gängse på studiet av svensk politik.
Så långt om det svenska statsskicket. Till sist ska nämnas att The Oxford Handbookof Swedish Politicsäven innehåller flera intressanta kapitel om de pågående förändringarna av de svenska väljarnas beteende, om det svenska partisystemet, och om utrikespolitiken. Särskilt spännande är Lisbeth Aggestam & Adrian Hyde-Prices kapitel om ”Den svenska militära aktivismens paradoxer”. Numera deltar Sverige flitigt i väpnade fredsinsatser under ledning av FN, EU och Nato, men har nedrustat försvaret av det egna landet.