Leder inte vänsterns framsteg dialektiskt sett till återkomsten av ett förtryck som är värre än det man gjorde uppror mot? Det frågade sig Raymond Aron i De intellektuellas opium (1955), som Svante Nordin skrev läsvärt om i Axess (1/24). Filosofen och författaren skrev i en direkt bemärkelse om efterkrigstidens Europa och Frankrike, i opposition mot kommunismens sympatisörer och såväl Sartre som Camus, men frågorna han ställde har visat sig äga relevans över tid. Betraktelsen om upproret som övergår i despoti hade nästan lika gärna kunnat vara gjord idag när rörelser inspirerade av både Marx och Foucault i rättvisans namn kräver uppgörelse och samhällsomvälvning. Jag tänker i detta sammanhang på det som i USA beskrivs med begrepp som antirasism, postkolonialism och kritisk rasteori.

Denna rörelse är ämnet för Douglas Murrays bok Kriget mot väst, som nyligen har utkommit på svenska (översättning Öyvind Vågen, Nopolar Publishing). I fyra kapitel om ras, historia, religion och kultur tecknar författaren en bild av ett kulturkrig som bedrivs ”skoningslöst mot alla den västerländska traditionens rötter och mot allting bra som den […] gett upphov till”. Boken har ett anspråk som gäller hela västvärlden, men handlar framförallt om hur dessa fenomen tar sig uttryck i den anglosaxiska världen och USA i synnerhet.

Många av exemplen är anmärkningsvärda. Ibland lyfter författaren, trots sin uttalade ambition om motsatsen, händelser som är väl bagatellartade, som enstaka skämt i humorprogram. Men sammantaget är exemplen som beskrivs värda uppmärksamhet.

Den stora delen kommer föga förvånande från universiteten. Murray noterar att det är över trettio år sedan pastorn och medborgarrättsaktivisten Jesse Jackson ledde en demonstration vid Stanford i protest mot universitetets introduktionskurs i västerländsk kultur. Universitetet gav snabbt efter för kraven och ersatte kursen. ”Det som hände vid Stanford 1987 var ett förebud”, skriver Murray.

Tyvärr behandlas en del exempel på detta översiktliga sätt, och som läsare lämnas man många gånger med frågor. Vad hände på Stanford sedan? Det visar sig av en snabb sökning att kursen efter en fakultetsomröstning ersattes av ”kultur, idéer och värden” med krav i kursplanen på att inkludera minoritetsförfattare, teman som genus och icke-europeiska kulturer. Efter några år visade en utvärdering att en majoritet av studenterna ansåg att kursens syfte var för brett och att diskussionerna blev för ytliga. Sedan dess har den gjorts om flera gånger och föreslagits att åter handla om just västerländsk civilisation, men hittills utan framgång.

Murray verkar ha rätt i sin tolkning om Stanford som ett förebud: Kurser i västerländsk civilisation, som tidigare var ett vanligt inslag i grundutbildningen i USA, är inte längre obligatoriska på något av de 50 högst rankade universiteten, och 34 av dem erbjuder inte längre ämnet. Yale tog nyligen bort sin introduktionskurs i konsthistoria eftersom, enligt skolans studenttidning, studenter kände oro över ”en idealiserad västerländsk kanon”.

Bokens samtida exempel är än mer iögonfallande. Det handlar om allt från uttalanden från forskare inom kritisk rasteori (till exempel Robin DiAngelos kommentar i ett intervjuprogram om att vita människor nog tycker att rasism är ”spännande”) till det genomslag som kritisk rasteori har fått inom utbildningsinstitutioner. På Harvard-Westlake School i Los Angeles har man skrivit om kursplaner ur ett sådant perspektiv, ägnat studiedagar åt nämnda DiAngelos böcker om ”vit skörhet” och låtit elever på gymnasiets första årskurs genomgå tester av implicita fördomar. Vernellia Randall, professor emerita vid University of Dayton, har rangordnat amerikanska högskolor utifrån andelen vita studenter.

Det finns med andra ord fall att lyfta, men ibland saknas nyanserna. Murray skriver att i samma ögonblick som saker började förbättras och fler svarta forskare anställdes ”kom allting inom forskarvärlden och alla aspekter av […] analys och tolkning […] att rasifieras eller kanske återrasifieras [min kursivering]”. Mycket känns för övrigt igen från Malin Ekmans intressanta, och av naturliga skäl mindre tendentiösa, reportagebok Skymning i Amerika som med fördel kan läsas parallellt med Kriget mot väst.

Murrays bok behandlar också utvecklingen inom andra samhällssfärer, och även i dessa delar är det svårt att få en känsla för proportionerna. Det gäller till exempel de ”intersektionalitetsworkshops” som har hållits på amerikanska myndigheter och de privata företag som utbildat sina anställda i kritisk rasteori. Exemplen från Coca-Cola, Ernst & Young och Disney är dock talande i sig själva. Det sistnämnda företaget övergav för ett par år sedan sina mål om jämlikhet för att fokusera på systematisk rasism och vita privilegier.

Ett annat fall som talar för sig självt är den våg av statyvältningar som bröt ut sommaren 2020. Ibland är exemplen närmast löjeväckande, som att studenter vid flera tillfällen slagit larm om KKK-medlemmar på campus, innan polisen kunnat konstatera att det de sett är en dominikanmunk bärandes ett radband som misstagits för en piska, eller en hemlös person insvept i en filt. Det visar på riskerna med kollektiva känsloströmningar.

Murray har också en poäng i att kritisk rasteori kan göra oss blinda för exempelvis den kinesiska regimens brott och medföra att odemokratiska länder bedöms alltför milt. I Sverige och Europa har vi även sett konsekvenserna i reaktionerna på Hamas terrorattack den 7 oktober.

En särskild anmärkning om bokens slutsatser behöver göras: Murray skriver i ett slags försvarstal om det som är positivt med att vara vit eller tillhöra den västerländska civilisationen – vilket ju är olika saker – och att det mest talande beviset är ljudet av steg som bara ”rör sig i en riktning”. Det stämmer, men att blanda ihop frågan om etnicitet och institutioner, därtill just när institutionerna behöver försvaras, är att göra sig skyldig till ett sådant fel som författaren anklagar sina meningsmotståndare för.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

När boken nu har översatts finns det skäl att fråga hur relevant den är för svenska förhållanden. När Expressens kulturchef Victor Malm recenserade den skrev han att den antirasistiska rörelsens absurda uttryck är ”marginalfenomen” vilket mötte hård kritik från bland andra Ivar Arpi. Just exemp­len som Malm tog upp, som vågen av statyvältningar, kan man nog mena tyder på att det inte är fråga om marginalfenomen åtminstone i USA. Det räcker även att följa utvecklingen av BLM-rörelsen i vissa städer för att inse detta. Däremot är det mer av marginalfenomen i delar av Europa, och ordväxlingen mellan Malm och vissa konservativa skribenter väcker två intressanta frågor:

1) Varför verkar fenomenen som Murray beskriver vara mycket mer frekventa i den anglosaxiska världen? Boken har ett anspråk som gäller hela västvärlden, men nästan alla exempel är hämtade från USA, Storbritannien, Kanada och Australien. Murray skriver till exempel att ”alla västerländska lärosäten” följde efter Stanfords exempel, men det är faktiskt en överdrift. Exemplen från amerikanska skolor, där lärare får höra att ”åsiktspluralism är vitmaktbaserat skitsnack”, har heller ingen motsvarighet i Sverige.

2) Vem är egentligen tänkt att läsa boken, och vad ska den tilltänkta läsaren ta med sig? Vad är vägen framåt? Denna sista fråga går möjligen utöver bokens syfte, men är en naturlig följd. Bokens avslutande kapitel är finstämt och litet försonligt, men det är som att författaren inte riktigt kan välja vem han vill rikta sig till. Om det är de som principiellt håller med honom, men inte har insett problemets djup, ger boken inte tillräckliga insikter. Om det är sådana som står och väger är tonen alltför oförsonlig.

Det får mig att tänka på Aron igen. Han skriver i förordet till De intellektuellas opium om sin politiska tillhörighet att han var benägen att bryta alla band, inte för att njuta av ensamheten, utan för att själv kunna välja sina kamrater bland dem som kan kämpa utan att hata och som ”vägrar begränsa människans öde till den politiska kampen”. Se där en hållning för vår tid.