Urkatastrofen
Första världskriget slutade klockan elva den 11 november 1918. Det var vapenstilleståndet. Drygt fyra år av blodbad hade äntligen tagit slut. Men världen skulle aldrig bli sig lik. När kriget bröt ut 1914 blev det början till en europeisk och världspolitisk kris som inte skulle avslutas förrän sjuttiofem år senare när Sovjetimperiets sammanbrott i Europa satte punkt för det kalla kriget.
Storkrigets utbrott var oväntat när det kom, men inte oförberett. Åskan hade hängt i luften. Ändå blev chocken oerhörd. För första gången på hundra år kastades Europas stormakter in i ett krig som spände över hela kontinenten och där dessutom alla övriga världsdelar blev indragna. Många hade föreställt sig att krig skulle vara en omöjlighet i det moderna, upplysta Europa där konflikter löstes genom fredliga förhandlingar och överenskommelser, inte genom våld. Nu återvände européerna, föreföll det, till ett primitivt urtillstånd av allas krig mot alla.
Den ordning som föregått världskriget brukade kallas ”väpnad fred”. Den kunde beskrivas om ett latent krigstillstånd eftersom den byggde på ömsesidig avskräckning mellan framför allt fem stormakter (Tyskland, Österrike, Ryssland, Frankrike, Storbritannien och Italien). Den kunde också mer positivt beskrivas som en ”maktbalans”. Det var lätt att kritisera denna ”maktbalans”. Den framstående brittiske liberalen, lord Morley, skrev exempelvis:
”Maktbalans! Vilken underbar eufemism för bilden av två gigantiska, till tänderna beväpnade grupper, båda i dödlig skräck för varandra, bägge låtande år efter år gå i obotlig feber av avund och misstro!”
Alternativet till maktbalans var emellertid maktbalansens sammanbrott. Det var detta som inträffat i juli – augusti 1914 med världskriget som resultat.
När Europas statsmän samlats efter närmast föregående världskrig, Napoleonkrigen, i Wien 1814-1815, hade deras mål varit att upprätta en hållbar maktbalans och därmed en hållbar fred. De skulle komma att lyckas förvånansvärt väl i den uppgiften, Europa skulle tillförsäkras ett relativt fredligt århundrade. Men den var inte enkel och den fordrade oavbruten omprövning. Systemet upphörde ibland att fungera och måste gång på gång repareras redan innan det slutgiltigt bröt samman 1914.
Metternich och hans samtida hade velat upprätta en konservativ ordning där en ”konsert” av stormakter skulle traktera sina instrument i harmoni och fred. Regelbundna stormaktskonferenser skulle lösa de problem som uppstod i samförstånd, under givande och tagande. Det stora hotet mot Europas fred såg Metternich i den gryende nationalismen. Överallt hotade nationella rörelser att bringa Europa i gungning. Liberalerna hyllade å andra sidan dessa nationella rörelser. De såg i dem uttryck för frihetssträvan. Krigen fick tas på köpet.
Metternichs Europa slogs definitivt i spillror 1848. Det var de nationella och sociala revolutionernas år. Paris, Berlin och Wien skakades av upproren. Metternich fick gå i landsflykt. Det blev en annan statsman, Preussens Otto von Bismarck, som skulle ta sig an uppgiften att återupprätta en ordning. Bismarck insåg att de nationella rörelserna inte kunde hejdas. I stället ville han kanalisera in dem i konservativa strömfåror. Han blev ”den vite revolutionären” som enade Tyskland uppifrån. Verket slutfördes genom en serie korta, briljant genomförda krig. När det tyska kejsardömet grundades 1871 hade Bismarck omstrukturerat den europeiska maktbalansen så snabbt att ingen annan riktigt hunnit uppfatta vad som hänt innan det var för sent.
Den nya maktbalansen efter 1871 byggde på en tyngdpunktsförskjutning till Tysklands fördel. Men den var fortfarande en maktbalans. Ingen visste det bättre än Bismarck. Han insåg att förskjutningen skulle kunna utlösa en rörelse hos övriga makter att sluta sig samman för att motverka Tysklands tyngd. Balansen skulle då kunna tippa till tysk nackdel. Detta var den ”koalitionernas mardröm” som sades hemsöka Bismarck om nätterna. När järnkansler avskedats 1890 skulle hans efterföljare förverkliga hans mardrömmar.
Bismarck hade använt tjugoåtta år (1862-1890) till att grunda och stabilisera det tyska kejsardömet. Kejsar Wilhelm II skulle komma att använda lika många år (1890-1918) till att slå sönder det.
Koalitionerna mot Tyskland materialiserades, stimulerade av den klumpiga och aggressiva tyska utrikespolitiken. Frankrike och Ryssland gick i allians 1894, Frankrike och Storbritannien 1904 (”entente cordiale”). Bara Österrike höll fast vid Tyskland medan Italien tvekade. På så sätt formerade sig Europa till de två stora allianser som Morley talade om och som skulle ryka ihop under världskriget. Sedan kriget väl brutit ut skulle vissa makter tillkomma. Japan, Italien och till sist USA skulle sluta upp på den så kallade ententens sida. Turkiet (eller ”det Ottomanska imperiet”) skulle sluta upp på Tysklands.
Världskriget utlösande faktor är välkänd. Den österrikiska tronföljaren, ärkehertig Franz Ferdinand, befann sig tillsamman med sin gemål i Sarajevo i juni 1914 i samband med en inspektionsresa. Några unga terrorister hade smugglats över från Serbien för att mörda honom. Den 28 juni lyckades en av dem, Gavrilo Princip, döda tronföljarparet med revolverskott. Österrikes statsledning beslöt ovist nog att ta attentatet som en förevändning att gå till aktion i avsikten att slutgiltigt näpsa Serbien. Därmed utlöste man världskriget.
Det mest dramatiska skeendet i världskrigets inledningsskede var den tyska offensiven mot Frankrike. Den förde tyska arméer till närheten av Paris innan fransmännen lyckades vända krigsutvecklingen genom slaget vid Marne i september 1914. År 1870 hade Tyskland kunnat besegra de franska arméerna. År 1940 skulle man lyckas igen. Men 1914 misslyckades tyskarna. Främsta orsaken var att de vid detta tillfälle utkämpade ett tvåfrontskrig. Bismarcks diplomati hade säkrat Rysslands neutralitet 1870. Hitlers skulle säkra Rysslands neutralitet 1940. Men Wilhelm II:s diplomati hade samlat fiender åt Tyskland i alla väderstreck. Det hämnade sig 1914.
Efter slaget vid Marne gick kriget vid västfronten i baklås. Nu uppstod den väldiga skyttegravsfront som löpte genom Västeuropa från schweiziska gränsen till Engelska kanalen. Nu utvecklades det geografiskt ganska orörliga utmattningskrig som etsat sig fast på näthinnorna. Där fanns skyttegravarna, kulsprutorna, taggtråden, gyttjan, de väldiga slagen som inbringade hundratusentals stupade men inga terrängvinster för någondera sidan. Detta var det krig som skulle skildras av otaliga krigsförfattare, mest klassiskt av Erich Maria Remarque i På västfronten intet nytt.
Men kriget vid västfronten var inte hela kriget. Första världskriget var ett europeiskt krig, men det fördes i alla världsdelar. Det fördes i Kina, där japanerna tog vara på de tillfällen till vinster som kriget öppnade. Det fördes utanför Sydamerikas kuster. Det fördes i Afrika, där de tyska kolonierna invaderades och övertogs. Det fördes i Mellanöstern där turkarna kämpade mot engelsmän, fransmän och arabiska upprorsmän. Det fördes i Kaukasus där de kämpade mot ryssarna (samtidigt som de massakrerade sin egen armeniska befolkning).
Men det fanns också fler europeiska fronter. På östfronten slogs österrikare (med måttlig framgång) och tyskar (med större) mot tsarens arméer. Den ryska krigsmaskinen behöll förvånansvärt länge sin motståndskraft och till och med sin offensivkraft. När den till slut upphörde att fungera var det därför att det tsarryska samhällsbygget i längden inte tålde påfrestningarna. I mars 1917 utbröt den revolution som avsatte tsaren. I november samma år kom den statskupp kom förde en av världshistoriens mest skoningslösa regimer till makten i Ryssland och skapade historiens första enpartidiktatur. Den nya regimen under Lenin och hans bolsjeviker skulle sluta fred med Tyskland och Österrike i mars 1918. Den skulle också bringa åstad ett inbördeskrig i Ryssland och dess tidigare välde som rasade fram till 1920.
I söder utkämpade italienare och österrikare de elva slag vid floden Isonzo där mer än en miljon människor dog, men som numera kanske bäst är ihågkomna – om de alls är ihågkomna – genom Hemingways Farväl till vapnen.
Första världskriget visade sig när det tog slut i november 1918 och när frederna slöts under påföljande år ha skapat större förändringar av kartan än till och med Napoleonkriget (och större än andra världskriget skulle komma att göra). I Europa hade fyra kejsardömen brutit samman (det tyska, ryska, österrikiska och ottomanska). Nya suveräna stater hade uppstått (Finland, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, Albanien).
Frankrike hade återvunnit de landskap man förlorade 1871. Serbien/Jugoslavien hade fördubblat sin yta. Österrike hade förvandlats till en spillra. I arabvärlden, som tidigare varit en del av det turkiska väldet, uppstod nya länder under brittisk eller fransk protektion – Irak, Jordanien, Palestina, Syrien, Libanon. Det moderna Mellanöstern uppstod genom världskriget, där turkarna satt sitt imperium på spel lika lättsinnigt som österrikare eller ryssar. Den maktbalans som existerat före 1914 hade slagits i stycken.
Det blev fredskonferensen som sammanträdde i Paris 1919 som skulle försöka bringa reda i detta kaos. De tre ledande statsmännen, Frankrikes Clemenceau, Storbritanniens Lloyd George, USA:s Wilson, gjorde sitt bästa. Om resultatet blev föga framgångsrikt berodde det mindre på deras brist på förutseende än på omständigheternas makt och på att de själva snart sopades bort från scenen (Wilson och Clemenceau 1920, Lloyd George 1922) så att de fick mycket liten tid på sig att konsolidera sitt fredsverk.
Fredens största svaghet hade att göra med USA:s roll. Det var USA som genom sitt inträde i världskriget 1917 hade givit västmakterna segern. Det var USA:s president Wilson som i kraft av sitt lands enastående styrka och välstånd hade dragit upp riktlinjerna för Versaillesfreden. Men i hans hemland hade kriget utlöst en isolationistisk backlash. Amerikanarna desavuerade fredsverket, det genom detta skapade Nationernas Förbund och Wilson själv. De drog sig tillbaka till sin hemisfär, fast beslutna att i fortsättningen stå neutrala i förhållande till européernas konflikter. Därmed var i själva verket freden dömd och vägen öppnad för Hitlers revanschism. Freden hade förutsatt USA:s medverkan i den nya maktbalansen. När USA drog sig tillbaka rubbades den på ett avgörande sätt.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Om Frankrike och Storbritannien haft statsmän av den gamla, kraftfulla typen hade skadan inte behövt bli så stor. Men det nya demokratiska Europa som skapats efter 1919 var helt inställt på fred. De gamla illusionerna växte fram igen, starkare än någonsin. Militär makt och rustningar sågs som något förkastligt. Förhandlingar och god vilja troddes vara tillräckliga för att lösa alla konflikter. Dessutom kände engelsmän och fransmän dåligt samvete. När Hitler anklagade dem för att ha förslavat och utsugit Tyskland genom Versaillesfreden gav de honom rätt. Eftergifternas sluttande väg anträddes.
Vi vet vad som sedan hände. Ett nytt, ännu mera fruktansvärt och blodigt världskrig upprepade mycket av mönstret från det gamla. Än en gång tvingades USA ingripa för att rädda ett Europa som hotade att blöda sig själv till döds och där maktkampen till slut stod om vem av historiens kanske mest fruktansvärda diktatorer, Hitler eller Stalin, som i fortsättningen skulle behärska världsdelen. USA:s intervention kom sent, men tillräckligt tidigt för att rädda demokratin och civilisationen åt Västeuropa (inklusive Sverige). Denna gång stannade amerikanerna dessutom kvar. Deras vakthållning genom 45 år av kallt krig resulterade till slut i östdiktaturernas kollaps och demokratins seger från Engelska kanalen till Karpaterna.
Vilken var Sveriges roll under första världskriget? Vårt land hade redan hållit sig utanför krig i hundra år. Men världskriget blev det första verkliga provet på vår neutralitet. Provet blev för Sveriges del liksom för hela Skandinaviens lyckosamt. Svenskarna såg detta som en belöning för våra dygder och vår moraliska överlägsenhet, vår kärlek till freden och vår motvilja mot våld. Det blev början på den syn på Sverige som fredsälskande småstat och moralisk stormakt som vi sedan skulle bevara under det andra världskriget, under det kalla kriget och under kriget mot terrorismen. Vägran att ta ställning mellan krigslystna stormakter blev svenskarnas adelsmärke genom nu snart hundra år.
Första världskriget betraktas ofta som 1900-talets ”urkatastrof”, och med avsevärd rätt. Lenins, Mussolinis och Hitlers maktövertaganden i respektive Ryssland, Italien och Tyskland hade världskriget som förutsättning och satte dagordningen för Europas politik för lång tid framåt. Andra världskriget var i mycket ett fortsättningskrig. Europas världshegemoni och självtillförsikt föll offer för kriget. Det skapade förutsättningar för USA:s framträdande på världsscenen och därmed för en numera dominerande faktor i världspolitiken.
Intellektuellt och filosofiskt bidrog världskriget till att underminera förnufts- och framstegstron, åtminstone för europeisk del. Det berövade européerna deras trygghetskänsla som först efter 1989 började återvända (bortsett från en kort period av eufori efter 1919). Det liberala världssystem som före 1914 tycktes växa fram med oemotståndlig makt skakades i sina grundvalar. Hela balansen rubbades och återställdes inte under sjuttiofem år. Därmed visade första världskriget något om den liberala västerländska civilisationens skörhet och sårbarhet. Men också något om dess förmåga att överleva.
SVANTE NORDIN är professor i idé- och lärdomshistoria vad Lunds universitet.
Professor emeritus i idé- och lärdomshistoria.