Bör man då avstå från allt vad publika avböner heter? Kanske ändå inte. Att värdigt och uppriktigt erkänna misstag kan rensa luften och spela en konstruktiv roll. Ett sådant exempel kunde läsarna av DN Debatt ta del av den 25 augusti i år när pedagogikprofessor Jonas Linderoth förbehållslöst bad om förlåtelse för att ha varit med och sargat den svenska skolan genom att sprida naiva idéer om att den klassiska läraruppgiften var hopplöst förlegad och att det numera var peppning och coachning istället för kunskapsöverföring som gällde. Han berättar att han vid en konferens på Konserthuset ”visade bilder på lekande barn samtidigt som jag spelade upp Pink Floyds låt Another Brick in the Wall (Part 2), känd för textraden ’We don’t need no education’”. Han avslutar med att be lärarkåren om ursäkt och med förhoppningen att fler kolleger ska följa hans exempel.

Det här känns inte som något poserande av ”till detta är jag nödd och tvungen”-modell utan som rak och ärlig självrannsakan: Vi tänkte fel. Vi rycktes med. Vi ville ligga i framkant, men det blev fel. Nu lär vi av våra misstag och lägger om kursen.

Det är bara att applådera.

Nu ska det bli spännande att se hur många kolleger i pedagogskrået som tar upp Linderoths kastade handske. Jag hoppas verkligen att han får sällskap, men jag tror det tyvärr först när jag ser det.

Vad man också kan hoppas på är att idén får spridning utanför pedagogiken. Syndandet har förvisso varit utbrett på deras område, men pedagogerna är ingalunda den enda tongivande grupp som har hoppat i galen tunna. Som hjälp på traven erbjuder vi här ytterligare ett antal ursäkter, som de berörda gärna får kopiera rakt av utan att betala royalty:

Vi försvarspolitiker ber om förlåtelse för att vi låtit försvarsförmågan skrumpna ihop samtidigt som spänningarna ökat i vår närhet. Vi tänkte att staten kan använda sina resurser till så mycket roligare saker än sina gamla trista kärnuppgifter, att Gotland bäst försvaras utan soldater på plats, att det var klokast att avskaffa värnplikten innan vi visste hur försvaret annars skulle bemannas och att den bästa säkerhetspolitiken var att lova å andras vägnar att de skulle vara solidariska med oss ifall det började blåsa snålt. Vi tänkte… Ja, vi hade väl helt enkelt tankarna på annat håll.

Vi riksbanksdirektörer ber om förlåtelse för att vi drog ett godtyckligt inflationsmål ur hatten och mitt i högkonjunkturen dopade marknaden med gratis pengar i alltmer fåfänga försök att nå upp till det. Vi tänkte att priser som pressas av skärpt internationell konkurrens säkert stiger ifall vi sätter styrräntan lägre än noll. Att vi lärde svenska folket att förlorare sparar medan vinnare lånar så det står härliga till var inte riktigt avsikten, men det var trots allt en bisak. Allt skulle ordna sig till det bästa om det bara blev så mycket fart på penningvärdesförsämringen att den kom upp i 2 procent, för då skulle… ja hur var det nu vi tänkte igen? Sorry.

Vi chefer inom SVT ber om förlåtelse för att vi tröttnade på allt det där med folkbildning och kvalitet. Vi tänkte att vi måste hålla tittarsiffrorna uppe med hjälp av lek och flams och kändisar för annars är det risk att folk inte vill betala för public service-television utan bara bryr sig om de kommersiella kanalerna och deras lek och flams och kändisar och då blir det kanske inget SVT kvar och vem ska då sända… Ja, där någonstans blev det fel. Vi skulle säga ”Förlåt mig!” var och en om det inte var så att TV 3 hade rättigheterna.

Vi utbildningspolitiker, lokalpolitiker, fackföreningsledare och högskoleledningar ber om förlåtelse för att vi försökt devalvera högre utbildning lika intensivt som Riksbanken försökt att devalvera kronan. Vi blev så glada av större kullar, större budgetar och större hopp om bygdens framtid att vi tappade bort det där med insikter och innehåll. Om högskolepolitiken varit en tenta hade de flesta av oss blivit kuggade, det är bara att erkänna. Men nu ska vi plugga. Vi lovar.

Vi stadsplanerare och arkitekter ber om förlåtelse för… Ja, ärligt talat vet vi inte riktigt var vi ska börja.