Det var på sätt och vis inte särskilt förvånande; i decennier hade amerikanska antropologer ägnat sig åt aktiviteter som inte skulle rymmas ens inom den mest generösa definitionen av vetenskap. Det var dock första gången som kejsaren självmant medgav att han var naken, och att detta var som sig borde. Alla försök till objektivitet skulle från och med nu komma att betraktas med skepsis; den moderna antropologen förväntades istället ägna all sin tid åt att visa på osynliga maktstrukturer och åt politisk aktivism till förmån för olika förtryckta grupper.

I ett så konformt och politiserat intellektuellt klimat är det förunderligt att Charles Murray fortfarande får verka fritt. I snart trettio år har han förmedelst vulgära och ofashionabla verktyg såsom databaser, stapeldiagram och matematiska formler hållit upp en spegel mot den amerikanska sociala verkligheten, inklusive dess mest deprimerande och kontroversiella aspekter. Han är allt det som en modern sociolog ej bör vara; hannamedroppar inga tjusiga franska ismer, undviker trestaviga ord och gör sitt yttersta för att bli förstådd i såväl tal som skrift. Han ser inte ens särskilt intellektuell ut; om du såg honom på gatan så skulle du snarast gissa att han drev en järnhandel eller bar ut post. Hans senaste bok, Coming Apart. The State of White America, 1960–2010, utgör den sista i en serie av böcker i vilka Murray utforskar den amerikanska klasstrukturen och hur den har förändrats sedan andra världskrigets slut.

Bokens undertitel har väckt en del anstöt bland recensenter; Murrays val att begränsa sin analys till vita medborgare är dock huvudsakligen praktiskt motiverat. De socioekonomiska skillnaderna mellan landets fyra ”officiella” etniska grupper (asiater, vita, latinos och svarta) är än idag så stora att det krånglar till alla typer av statistiskt arbete. Murray är också angelägen om att inte upprepa sitt misstag från The Bell Curve – en bok som egentligen handlade om intelligens i största allmänhet, men som mest fick uppmärksamhet för att den tog upp skillnader i uppmätt IQ mellan olika etniska grupper. Murray är dock noga med att understryka att de fenomen som beskrivs i Coming Apart inte är begränsade till vita medborgare, och gör mot slutet av boken ett försök att inkludera hela USA:s befolkning i sin analys.

Bokens huvudsakliga tes påminner om den från The Bell Curve; att USA alltmer håller på att delas upp i en högutbildad överklass och en lågutbildad underklass. En viktig del i denna utveckling är vad Murray kallar assortative mating – den ökande tendensen hos högutbildade människor att gifta sig med varandra. I en tid när kvinnor sällan hade någon utbildning var det icke ovanligt för män i högstatusyrken till exempel att gifta sig med sina sekreterare; ett slags möte mellan olika samhällsklasser som blir alltmer sällsynt. (Detta är förstås inget amerikanskt fenomen. Jag har själv under åtta år som läkarstudent och läkare aldrig träffat en enda kollega som fått ihop det med en sjuksköterska eller ett vårdbiträde. Dagens läkare gifter sig med andra läkare.) Denna nya klassindelning hade inte varit så ödesdiger om den bara hade handlat om pengar och utbildning; det som oroar Murray är att den nya över- och underklassen inte längre delar vissa grundläggande värderingar och levnadsmönster som enligt hans mening ligger till grund för hela den amerikanska idén.

Det hela började på slutet av sextiotalet; den period av intensiv social förändring som Francis Fukuyama i en bok beskrev som ”the great disruption”. Vad som för den högutbildade, övre medelklassen mest handlade om ett par veckors farmakologiskt experimenterande i naturmiljö markerade för arbetarklassen början på en lång, socioekonomisk utförsbacke, vars botten ännu ej är nådd. I en serie ytterst deprimerande tabeller demonstrerar Murray tydligt hur intimt kopplade sociala faktorer är till ekonomiska utfall; det monogama äktenskapets förfall har lett till ökad fattigdom (gifta män är 10–20 procent mer produktiva än ogifta), en ökad förekomst av utomäktenskapliga barn, som ofta klarar sig sämre i skolan och arbetslivet än andra barn (närvaron av en icke-biologisk ”låtsaspappa” gör varken till eller från), ökade nivåer av kriminalitet, barnmisshandel, välfärdsberoende och ett utbrett allmänt missnöje med tillvaron. Inga av dessa störningar tycks dock ha drabbat medlemmar av samhällets övre skikt (av Murray definierade som den femtedel av amerikaner som har högst kombinerad utbildningsnivå och inkomst), vilka lever i lyckliga, monogama äktenskap i vad kolumnisten David Brooks kallar för ”Latte towns”. Till och med nivåer av kyrkligt engagemang, något som vi i Europa tycker om att förknippa med tandlösa analfabeter i rostiga pickuper med sydstatsflaggor på vindrutan, är mycket högre för den nya överklassen. Även de mest sekulära sociologer i USA erkänner idag religionens starka positiva effekter beträffande fysisk hälsa, individuell lycka och socialisering av barn och ungdomar. Att lågutbildade amerikaner går mindre i kyrkan beror i sin tur knappast på att de förläst sig på Richards Dawkins; snarare kan det ses som en del av den allmänna, nedåtgående trend i socialt engagemang bland amerikaner som Robert Putnam dokumenterade i boken Den ensamme bowlaren.

All denna nedslående statistik går förstås stick i stäv med Murrays (en smula idealiserade) bild av det amerikanska folket som en väsentligen homogen samling fria och självständiga medborgare som tillsammans löser sina problem, oberoende av statsmakten; den bild som Alexis de Tocqueville också målade upp i sin Om demokratin i Amerika för snart två hundra år sedan. Problemet med Murrays bok är dock inte hans (såvitt jag kan se) oklanderliga analys av den rådande misären, utan hans förslag på botemedel. I bokens sista kapitel övergår Murray plötsligt från en empiriskt grundad pessimism till ett slags ideologiskt svärmeri som skulle fått Newt Gingrich att rodna. I denna harang av libertarianska drömsyner (däribland Murrays smått bisarra påfund om att ersätta hela välfärdsmaskineriet med en årlig medborgarlön på tio tusen dollar) gör han sig skyldig till samma hybris som han under hela sin karriär beklagat hos sina kolleger; en tro på att han via offentliga institutioner radikalt kan förändra människors beteenden. Beträffande Polens framtid efter kommunismen brukade Lech Walesa påpeka att det är lätt att göra fisksoppa av ett akvarium men desto svårare att göra ett akvarium av fisksoppa. Att förvandla en nation av fria, självständiga medborgare till en välfärdsstat är ingen konst – att göra det motsatta är, om vi ska tro rapporterna från Grekland, i det närmaste omöjligt.

Det är lite konstigt att ingen har kommit på idén att göra en liknande undersökning här i Sverige. Vi svenskar är förvisso inte kända för att producera spännande sociologiska hypoteser, men vi är världsbäst på data. Våra noggrant numrerade medborgare utgör ett i det närmaste perfekt material för just den här typen av djärv, kvantitativ analys. Vem vet – när den svenska forskarkåren är färdig med att utforska trumpeten som genussymbol så kanske de får för sig att ta en närmare titt på klassförhållanden i vårt eget land. Eller är vi kanske rädda för vad vi kommer att finna?