Uppsala universitetsbibliotek har sålt ut en unik samling dedikationsexemplar – i strid med donationsvillkoren. Som jag skrev i UNT 26/8 2012 gäller det böcker som givits till min morfar, Arvid Fredborg, av historiskt betydande personer som Egyptens president Gamal Abdel Nasser och Nobelpristagarna Friedrich Hayek och Milton Friedman, och som arvingarna efter hans bortgång valde att skänka till Carolina Rediviva enligt bibliotekets önskemål.

När överbibliotekarie Ulf Göranson svarade (UNT 30/8) hette det att det var en ”engångshändelse”. Han menade att biblioteket förväxlade dedikationsexemplaren, som donerades 2002, med böcker som Arvid Fredborg donerade tidigare, alltså före sin död 1996, troligen 1990. Bland de senare skulle dubbletter rensas ut, alltså verk som redan fanns i biblioteket. Jag har redan påpekat att de verk som såldes inte var dubbletter – däri ingick till och med inbundna opublicerade rapporter som min morfar låtit upprätta, och av vilka det mig veterligen bara fanns ett enda exemplar i världen. Så var det med den gallringen av dubbletter.

Kanske var det, som Göranson skriver, bara ett tiotal böcker som antikvariatshandlaren sålde innan de osålda exemplaren återlämnades. Det betvivlar jag. 24 papperskassar med böcker skänktes till Carolina. Ungefär 150 böcker har återlämnats. Ekvationen går inte ihop.

Jag vill gärna tro att det var en ”engångshändelse”. Faktum kvarstår. Universitetsbiblioteket har i strid med donationsvillkoren sålt ut en unik boksamling som skänktes till biblioteket på grund av att biblioteket självt uttryckte intresse för den.

Frågan måste ställas: varför skall vi förutsätta att dessa oegentligheter inte kan upprepas imorgon? Varför skall vi tro att det inte hänt liknande saker med andra delar av samlingarna?

Utan gåvor överlever inte kulturinstitutioner som Carolina Rediviva. Deras uppdrag är att vårda donationerna för framtiden. Det uppdraget har biblioteket under Göransons ledning svikit. Därmed sviks också vårt förtroende för universitetsbiblioteket som förvaltare av historiskt värdefulla samlingar. Utan sådant förtroende är en kulturinstitution död. Är den osäkerheten ett vackert arv att lämna efter sig som överbibliotekarie?