Det folkliga upproret i Syrien började som en del av en arabisk vår inspirerad av förhoppningar om förnyelser, politiska reformer och befrielse från ett stelnat enfamiljsvälde. Men när Bashar al-Assad brutalt krossade manifestationerna för reformer förändrades den politiska revolten till en massiv revolution. Den nationella majoriteten av sunnimuslimer mobiliserade mot regimen, vars styrkor inledningsvis trängdes tillbaka till en trång ring runt Damaskus. Revolten stöddes av de arabiska staterna, främst Saudi-Arabien och Qatar, finansiellt och efterhand också med militär utrustning, samt politiskt, av Arabförbundet som uteslöt Syrien från förbundet.

Internationaliseringen av sunnirevolten föranledde en gradvis mobilisering av internationella shiamuslimska motkrafter, främst från Iran, med omfattande vapenleveranser till den syriska regimen. Också Irak, utsatt för påtryckningar från Teheran, kunde ge omfattande bidrag till den syriska armén. Omedelbart viktigast blev förmodligen Irananknutna Hizbollahs direkt operativa stöd för al-Assad från baser i Libanon. Detta vände krigslyckan till förmån för regimen som stegvis kunde återta förlorade städer och regioner.

Utvecklingen av Syrienrevolten från en rent nationell process till en internationell, religiöst färgad väpnad konflikt bidrog till att helt nya krafter engagerades. Olika sunnibaserade organisationer såsom al-Qaida, wahhabister och salafister, alla med terroristförtecken, engagerade sig i strider mot regeringssidan, något som allvarligt komplicerade överväganden bland väststater som USA, Storbritannien och Frankrike. Hur skulle man ge stöd till de revolterande civila krafterna utan att bli komprometterade genom kopplingar till al-Qaida och andra terroristorganisationer? Därför har det visat sig möjligt för al-Assadregimen att trots de nya sunniaktörerna motstå oppositionen och med stödet av främst Iran men också av ryska vapenleveranser gradvis undergräva motståndet och för överskådlig tid säkra kontrollen av centrala delar av Syrien.

Det kunde tyckas att läget i Mellanöstern sålunda något så när normaliserats i form av en religiöst baserad politisk balans. Syrien­ var en centralt kontrollerad Iranstödd regim, men med större delen av territoriet dominerat av en sunniopposition, medan Irak förblev kontrollerat av en shiabaserad majoritet stödd av Iran, men av sunnistammar kontrollerade provinser som Anbar och Nineve i västra Irak.

Men plötsligt uppträder en ny aktör som kullkastar kalkylerna för nästan samtliga politiska aktörer. I juni 2010 noterar en analysgrupp knuten till den amerikans­ka underrättelsetjänsten en ny militant organisation som kallar sig Iraks islamistiska stat, IS, och som uppger sig vara ett alternativ till al-Qaida i Irak, med avsikten att i Irak upprätta ett kalifat. Efterhand dyker organisationen upp på rebellernas sida i Syrien. IS utvecklar kontakter med sunnistammarna i västra Irak och dess relativa inflytande i Syrien stärks av att den mer moderata oppositionen slås ned av den syriska regeringens säkerhetsstyrkor. IS kan nu fritt operera över den syrisk-­irakiska gränsen med vapen ­levererade i Irak av sunni­-jihadister, vilka i sin tur stöds med pengar och vapen från arabländer, främst wahhabister och salafister i Saudi-Arabien och Qatar.

I Irak möjliggör det amerikanska tillbakadragandet år 2011 för IS att rekrytera kompetenta officerare och underrättelsespecialister från Saddam Husseins Baath­parti, vilka avskedats av Iraks regering under påtryckningar av den amerikanska ockupationsmyndigheten. Det kan synas märkligt med tanke på IS kalifatambitioner att anställa personal från det tidigare sekulära Baathpartiet, men ifrågasättanden från jihadister har tystnat efter IS obestridliga framgångar.

IS hävdar att den egna rörelsen skiljer sig från al-Qaida genom att grundorganisationen utvecklats till att bli religiöst alltför moderat. IS:s ledare, Abu Bakr al-Baghdadi har markerat den religiösa dimensionen genom att utnämna sig själv till kalif för den islamistiska staten. al-Baghdadi som bedöms vara i fyrtioårsåldern uppges av CIA ha varit assistent åt al-Zarqadi, al-Qaidas chef i Irak, innan denne dödades av amerikanerna år 2006. När al-Baghdadi anslöt sig till al-Qaida i Irak deklarerade han att han inte gjorde det som krigare utan som religiös­ ­partisan utifrån sina doktorandstudier i islam vid universitetet i Bagdad. Han hade också tjänstgjort som predikant i Sa­marra. Han påstås också ha suttit i den amerikanska ockupationsmaktens arrest under flera år och därmed ha blivit politiskt radikaliserad.

Den fria syriska armén såg inledningsvis IS som en allierad mot al-Assadregimen. IS kunde leverera förnödenheter, vapen och erfarna kombattanter över gränsen från Irak, men efterhand började syrierna inse att IS kunde bli ett hot mot ett fritt Syrien, på grund av dess tydliga ambitioner att skapa ett kalifat. Det kom som en överraskning när IS utan att uppge sina operationer i Syrien koncentrerade sina betydande militära resurser mot irakiskt territorium. Inom ett par veckor ockuperade man Iraks västra och norra territorier.­ Delar av dessa erövringar möjliggjordes av att irakiska arméns sunnienheter förenade sig med IS inte på grund av religiösa skäl utan på grund av vrede och besvikelse över premiär­minister al-Malikis regerings förtryck, korruption och laglöshet riktad mot sunniirakierna. Regeringen i ­Bagdad hade systematiskt ignorerat åtaganden om ­regio­nal ­fördelning av Iraks omfattande inkomster från oljeexport och om upphävandet av förbudet för före detta Baathpartister att få anställning i den offentliga förvaltningen.

Regeringen har systematiskt uteslutit sunnimuslimer från tillgång till nationella resurser, genomfört arresteringar, tortyr och förföljelser, medan shiamilisen fått full frihet att agera efter eget gottfinnande. Något av detta kan kanske ändras genom att al-Maliki nu tvingats avgå för att ersättas av en annan shiapolitiker, Haidar al-Abadi, vars utnämning omfattas av förhoppningar och förväntningar både nationellt och internationellt.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Frågan är nu om al-Baghdadis extremistiska kalifatambitioner kan realiseras. Arabiska säkerhetspolitiska experter, som jag talat med, hävdar att al-Baghdadis kalifat är ett temporärt fenomen eftersom dess brutalitet och extremism inte kan få stöd på lång sikt. Man menar att det kommer att bli svårt att förlåta IS för våldet mot kristna, kurder och yazidier. Stödet som IS fått i sina operationer i Mosul, Tikrit och Falluja har inte så mycket byggts på religion, som på reaktioner mot al-Malikis regerings förtryck, korruption och laglöshet riktad mot sunnimuslimerna. Iraks armé på nära en miljon med amerikanska vapen försedd har inte velat effektivt försvara en regering som genomför arresteringar, tortyr och förföljelser och som gett shiamilisen fria händer att agera mot vad den upplever som sina motståndare bland sunnimuslimer. Denna kritiska attityd tycks vara en uppfattning som delas av Iraks båda ”allierade”, Iran och USA. Intressant är att både Washington och Teheran verkat för att få al-Maliki avsatt och ersatt med Haidar al-Abadi, likaså en shiamuslim, men med rykte om moderation och klokskap. Till yttermera visso har han till skillnad från al-­Maliki en väl fungerande relation till Iraks grand ayatolla Ali al-Sistani, den mest inflytelserika inom Iraks muslimska prästerskap.

De händelser som följt i spåren av IS framträdande på den regionala scenen har lett till en radikal omstöpning av det geopolitiska strategiska mönstret i Mellanöstern. Anmärkningsvärt är det diskreta men tydliga samförstånd som växt fram mellan USA och Iran. Till detta har bidragit att regeringschefsskiftet i Bagdad politiskt stärkt Irans reforminriktade president Rohani på bekostnad av det republikanska gardets Qasem Soleimani. Som ett annat exempel har Turkiet radikalt lagt om sin kurdfientliga politik för att istället samverka med Iraks kurdstyrda region, något som också tycks mildra president Recep Tayyip Erdo?gans tidigare så hårda minoritetspolitik mot landets egna kurder.