Att kort och gott kalla Marlon Brando ”skådespelare” är som att säga att Zlatan Ibrahimović är ganska duktig på att sparka boll – korrekt men förminskande om en gestalt som redan under sin livstid upphöjdes till en gudalik position inom sitt gebit. Själv intog Brando en distanserad hållning till yrket. ”En skådespelare”, har han sagt, ”känner man igen på att han börjar flacka med blicken så snart samtalet inte handlar om honom själv.”

Bara 23 år gammal fick han sitt genombrott som Stanley Kowalski i Tennessee Williams Linje Lusta (A Streetcar Named Desire), först på scen på Broadway 1947 och sedan i filmversionen 1951, båda i regi av Elia Kazan. Så följde filmer som Viva Zapata! 1952, Julius Caesar och Vild ungdom (The Wild One) 1953, och Storstadshamn (On the Waterfront) 1954, för vilken Brando fick sin första Oscar.

På kort tid förvandlades han till en gigant i Hollywood, han blev drömfabrikens främste manlige sexsymbol, vare sig han bar linne, skinnjacka eller toga.

Även om karriären hade djupa dalar, levde Brando en stor del av sitt liv i en svärm av superlativer. Han blev en ikon, ett cinematografiskt begrepp, Time Magazine utsåg honom till 1900-talets största filmskådespelare, och flera av hans gestaltningar betraktas som legendariska. Det etablerades ett slags konsensus kring att han förändrade skådespeleriet för alltid, och att i synnerhet amerikanska aktörer har tagit intryck av Brandos närvaro i sina roller.

Han återkom ofta till att alla människor är skådespelare, att vi omedvetet agerar hela tiden för att få det vi vill ha, för att manipulera andra, för att framställa oss själva som genuina och ärliga. Skillnaden mot professionella skådespelare är att dessa är medvetna om att de agerar.

Han slog igenom på teatern, men avskydde upprepningen och skulle i fortsättningen ägna sig åt filmen. Spontaniteten, infallen, det oväntade var det som kom hans kreativitet och spellust att blomstra. Talet om ”metoden”, the method, ett uttryck myntat på Actors Studio i New York – där han för övrigt aldrig var inskriven – avfärdade Brando. Skådespeleri handlade om att förstå författarens intention, att vara medveten om sina känslor och med fantasins hjälp spela ut dem.

Förgudningen hänger samman med styrkan i den amerikanska filmstjärnekulten, och att Hollywoods dominans sprider denna kult över hela världen. I Oscarstatyettens hemland förefaller framgång, att vara en celebritet, inbringa status och inkomster som inte riktigt har någon motsvarighet i europeisk film.

”Om natten på atollen kunde han ligga naken på stranden och se på stjärnorna, eller sitta vid kortvågsradion och tala med människor över hela världen.”

Brandos särställning visas, om inte annat, av antalet biografier som ägnats honom. 1994, tio år före sin död, utgav han självbiografin, Songs my mother taught me, spökskriven av Robert Lindsey. Det var samma år som Peter Manso publicerade sin 1 100 sidor tjocka och skvallrigt infama Brando. The Biography, enligt uppgift baserad på bland annat 750 intervjuer. Andra titlar är – listan är långt ifrån komplett – Brando Unzipped av Darwin Porter (2005), Somebody. The Reckless Life and Remarkable Career of Marlon Brando av Stefan Kanfer (2008), Marlon Brando av Patricia Bosworth (2012), Marlon Brando. A Memoir av Nancy K Peardon (2013), Marlon Brando. Anatomy of an Actor av Florence Colombani (2013), Brando’s Smile av Susan L Mizruchi (2015), och filmen Listen to Me Marlon (2015) av Steven Riley, en film som är ett bildsatt collage av skådespelarens många timmar av privata talinspelningar.

Till dessa fogas nu William J Manns nyutgivna tegelsten The Contender, som gör anspråk på att vara ett slutgiltigt porträtt, även om fler volymer väntar på utgivning. Mann är Hollywoodhistoriker och har författat biografier över bland andra Elizabeth Taylor och Barbra Streisand. Mann hävdar att nästan alla som tidigare skrivit om Brando har missuppfattat honom.

Detaljrikedomen i den här typen av böcker gränsar ibland till det löjliga, men sådant som hur Brando var klädd eller hur vädret var en viss dag på 1950-talet är också uttryck för kändiskulten, i vilken inget är för bagatellartat för att uteslutas.

Det kan väcka frågor om biografin som genre och om vad som är relevant i en levnadsteckning. För oss som inte kände Brando personligen är det hans mest lyckade rolltolkningar som rimligen är av intresse, liksom förhållanden som låg till grund för hans förmåga som skådespelare. Men mycket i biografin kan kategoriseras som anekdoter och spekulationer som mest vädjar till vår nyfikenhet. ”Skådespeleriet är inte det mest intressanta med Marlon Brando”, skriver Mann, men vad är det i så fall som är mest intressant?

Bokens titel, The Contender (Utmanaren), anspelar på en scen i Storstadshamn, som hör till det amerikanska kollektiva filmminnet. Brando som den misslyckade boxaren Terry Malloy sitter i baksätet till en taxi bredvid sin korrupte bror, spelad av Rod Steiger. ”I could’ve had class”, säger Terry i Brandos egen omstöpning av repliken i manuskriptet. ”I could’ve been a contender. I could’ve been somebody. Instead of a bum. Which is what I am, let’s face it.” Mann utnämner filmen till ”ett gigantiskt konstverk”, och scenen ”skulle gå till historien som ett av filmens största ögonblick”. Det är inte småpotatis.

Brandos biografer har att förhålla sig till ett kalejdoskopiskt liv som på en gång var fruktansvärt tilltrasslat, glamouröst, tragiskt, amoraliskt och samvetsstyrt. Brando tycks ha varit socialt medveten, politiskt radikal, miljöengagerad, beläst, omtänksam, humoristisk, skygg, anspråkslös och självkritisk – men också en infantil, slösaktig, excentrisk och narcissistisk kvinnoslukare, en depressiv koleriker som föraktade den ruttna filmbranschen och sin egen profession. Yrket var ett sätt att tjäna mycket pengar med minimal ansträngning. ”Jag skrattar åt folk som kallar filmskapande för konst och skådespelare för ’konstnärer’ ”, skriver han i självbiografin.

Samtidigt som han sade sig förakta filmvärldens förljugenhet och penning- och kändisfixering begärde han svindlande honorar som slukades av bland annat underhåll till barn och ex-fruar, och inte minst av hans atoll Tetiaroa i Franska Polynesien, mer om det senare. Redan i slutet av 1950-talet var han den högst betalde skådespelaren i Hollywood.

Brando donerade också stora summor till bland annat medborgarrättsrörelsen, han var tidvis en aktivist som använde sin berömmelse till att dra uppmärksamhet till behovet av samhällsförändringar. Han uttalade för sin tid provocerande motstånd mot rasism, dödsstraff och kärnvapen.

Det är onekligen en komplex personlighet som träder fram.

Detta har frestat flera levnadstecknare att satsa på det saftiga och publikknipande genom att fokusera på skvallret, skandalerna, den sexuella lössläpptheten, de övergivna kvinnorna och de svarta tragedierna. Han är far till åtminstone 11 barn, men de kan vara så många som 16, inklusive adoptivbarn. ”För Marlon var sex som att äta eller gå på toa”, vittnar en vän från 1940- talet.

Det han skriver om sin sexaptit i självbiografin hade inte varit riktigt mitt i prick om metoo-vågen kommit tidigare: ”Jag tror inte det är någon mans natur att vara monogam’ […], män drivs ’av genetiskt styrda impulser över vilka de inte har någon kontroll att sprida sin säd i så många kvinnor som möjligt. Sex är den grundläggande kraften hos vår och alla andra arter.”

Också i The Contender speglas Brandos oförtröttliga promiskuitet. Hans berömmelse, utseende och utstrålning sägs ha varit sådana att han kunde få praktiskt taget vilken kvinna som helst – och även män; här talas om hans ”flytande” sexualitet och att han ansåg att ”sex inte har något kön”. Erövringarna ledde inte till varaktiga förhållanden, de tre äktenskap han ingick hindrade honom aldrig från att ständigt fortsätta att träffa nya kvinnor.

Kanske av rädsla för att framstå som konventionell har Mann brutit upp kronologin i levnadsteckningen och sökt skapa en ”filmisk” effekt, men resultatet har blivit splittring och rörighet. Till skillnad från andra som har skrivit om Brando nöjer sig Mann inte med resonemang kring rollerna, pengarna och kvinnorna, utan förlorar sig i psykoanalytiskt präglade förklaringar. ”Posttraumatisk stress på grund av barndomen”, så lyder författarens diagnos: Brandos kvinnojagande och oförmåga att knyta an var naturligtvis ett sökande efter den mor han aldrig haft på grund av dennas känslomässiga frånvaro och alkoholmissbruk. Och tillfredsställelsen i framgångarna tolkas som ett slags hämnd på fadern, Marlon Brando senior, som alltid hade betraktat sonen som oduglig och utan framtid.

Kanske var det så, Brando tillbringade själv mycket tid på analyssoffan och ger i vissa stycken stöd för Manns slutsatser. Var hans smak för mörka, ”exotiska” kvinnor en reaktion på den saknad han kände när han som sjuårig övergavs av en älskad barnflicka? Men i boken fiskas förklaringarna upp ur det undermedvetnas grumliga brunn med en lätthet och självklarhet som närmast blir skrattretande. Att Brando sade sig bli upphetsad av kvinnor som luktade alkohol ger ytterligare armering åt analysen.

Småningom skulle han återuppta kontakten med sin mor och anställa sin far för att bland annat sköta investeringar. Det misslyckades, men den livslånga traumatisering och fiendskap som sägs ha blivit resultatet av uppväxten tycks kunna ifrågasättas.

Den yttre historien om Brandos liv har alltså berättats många gånger. Född 1924, dyster uppväxt i Omaha, Nebraska, med alkoholiserade föräldrar. Pappan var handelsresande, brutal mot hustrun och nedvärderande mot sonen. Redan som pojke fick Marlon hämta mamman när hon hade omhändertagits för fylleri. Sedan hans talang för skådespeleri blivit upptäckt togs han småningom omhand av den berömda och Stanislavskijinfluerade teaterpedagogen Stella Adler på The Dramatic Workshop i New York. Där blev han också sedd av regissören Elia Kazan, som förstod att ge Brando det svängrum han behövde.

Förhållandet dem emellan skulle härskna när det visade sig att Kazan hade pekat ut tidigare kolleger som kommunistsympatisörer under McCarthyerans jakt på människor som sysslat med ”oamerikansk” verksamhet. Filmen Storstadshamn, där den avdankade boxaren Terry anger korrupta fackföreningspampar, var ett slags metafor genom vilken Kazan sökte rättfärdiga sitt eget beteende.

De stora framgångarna på 1950-talet följdes av ett blekare decennium. Efter kontroverser kring filmen Revansch, (One-Eyed Jacks) (1961), den enda film som Brando själv kom att regissera, överlät han klippningen till filmbolaget. Han tog roller för pengarna i filmer som inte gjort något större avtryck. Grevinnan från Hongkong (A Countess from Hong Kong) från 1966 i regi av en åldrad Charlie Chaplin, till exempel, är en pinsam sängkammarfars. Ett undantag var den i dag bortglömda Burn! från 1969 i regi av Gillo Pontecorvo, om ett slavuppror på sockerplantager i Karibien. Brando ansåg själv att den hörde till hans bästa filmer.

Brando sade sig vilja få ihop tillräckligt mycket pengar för att kunna lämna Hollywood för gott, men det skulle aldrig bli tillräckligt. Inte heller Myteriet på Bounty (Mutiny on the Bounty) var en film som engagerade honom till en början, men som skulle kunna ge rejäla inkomster. Den spelades in på Tahiti i Franska Polynesien i början av 1960-talet och skulle visa sig bli en skiljeväg.

Brando gjorde rollen som myteristledaren Fletcher Christian, som på HMS Bounty år 1789 reste sig mot befälhavaren William Bligh. Expeditionen hade sänts till Tahiti för att hämta brödfruktplantor, vilka skulle bli billig slavföda på Karibiens plantager. Istället kom en del av besättningen att riskera allt för att få stanna på öarna, en händelse som skulle bli ett fundament för Söderhavsromantiken.

Söderhavsöarna hade fascinerat Brando alltsedan barndomen, och att komma till Tahiti och en kultur utan kändiskult och med en liberal syn på sex tilltalade honom; ”För en ung man som gick dit hans penis pekade var det underbart”, som han skriver i självbiografin.

Filmen blev groteskt dyr sedan sex månaders planerad inspelning drogs ut till nästan ett och ett halvt år. Filmbolaget MGM vacklade, man skyllde problemen på Brandos divalater och manusändringar, vilket skådespelaren avfärdade. Men hans justeringar och ovilja att lära sig repliker – ofta läste han från skyltar, eller lappar fästade i motspelarens panna – är omvittnade. Och efter Bounty falnade hans attraktionskraft i Hollywood.

Det var vid den här tiden Brando upptäckte och blev betagen av atollen Tetiaroa norr om Tahiti, och kunde efter politiska och ekonomiska turer till slut teckna ett 99- årigt arrende. Ön blev en älskad men penningslukande tillflyktsort. Förhållandet med motspelerskan Tarita Teriipaia ledde till äktenskap, och de fick sonen Teihotu och dottern Cheyenne. Men drömmen om ett eget Eden skulle komma att vändas i ödesdrama och tragedi.

Tetiaroa är ett smycke i havet, en oas i vattenöknen där en gång medlemmar av den tahitiska kungaätten Pomare förlustade sig. Atollen består av tretton låga, palmbevuxna korallöar, motu på polynesiska, kantade av vita sandstränder och vilande på ett rev kring en lagun som lyser överjordiskt i ”fler nyanser av blått än jag trodde var möjligt”, som Brando uttryckte det.

Han hade stora och mer eller mindre verklighetsförankrade planer för Tetiaroa. Han skissade på idéer som att etablera ön som en mötesplats för vetenskapsmän, konstnärer och miljöforskare, som fristad för utrotningshotade djur, han ville satsa på försök att omvandla alger till människoföda, att föda upp sköldpaddor och att utveckla solenergiutvinning. Tetiaroa skulle bevaras som ett stycke ”ursprungligt” Polynesien för kommande generationer.

”Brando var tidvis en aktivist som använde sin berömmelse till att dra uppmärksamhet till behovet av samhällsförändringar.”

I början av 1970-talet engagerade Brando arkitekten Bernard Judge som kom att se utvecklingen av ön som sin livsuppgift. Här skulle anläggas ett mer eller mindre självförsörjande minisamhälle kring ett enkelt hotell med minimal miljöpåverkan. Verksamheten var nödvändig för att bidra till finansieringen av paradisdrömmen. Småningom avpolletterades Judge, som sedan skildrar sina år på Tetiaroa med kärlek, vemod och bitterhet i boken Waltzing with Brando.

Det hotell som fanns vid mitt senaste och sannolikt sista besök på atollen för åratal sedan bestod av en handfull enkla hyddor. Brandos son Teihotu, en mörkare kopia av sin far som ung, var tillsynsman.

– Jag växte mer eller mindre upp här, sade han över ölen på Dirty Old Bob’s Bar i skymningen vid lagunstranden, och berättade om sina misslyckade försök att leva i Los Angeles. Han medgav att det var roligt att se sina föräldrar som det legendariska kärleksparet i Myteriet på Bounty, även om miljön var ett ”Hollywoodpolynesien”.

Brando återvände ständigt till Tetiaroa mellan inspelningar av filmer som han egentligen var likgiltig inför, men som gav tillräckligt med pengar. Om natten på atollen kunde han ligga naken på stranden och se på stjärnorna, eller sitta vid kortvågsradion och tala med människor över hela världen utan att avslöja vem han var.

I början av 1970-talet bestämde sig en ung Francis Ford Coppola för att Brando var den rätte att spela Vito Corleone i Gudfadern, baserad på Mario Puzos roman. Filmbolaget slog bakut, man ville inte ha med den ökänt besvärlige Brando att göra, men efter en provfilmning var saken klar. Det var inte bara sminket och röstförändringen, den 46-årige Marlon Brando hade blivit Don Corleone.

Filmen blev en stor succé och en pånyttfödelse för Brando som skådespelare. Men genom ombud avböjde han Oscarsutmärkelsen 1973. Apachen Sacheen Littlefeather framförde Brandos motiv: den skada Hollywood hade åsamkat landets urbefolkning genom det fördomsfulla sätt på vilket den hade framställts i västernfilmer. John Wayne sägs ha tuggat fradga ute i kulisserna.

Vid den här tiden spelade Brando också i Sista tangon i Paris (Ultimo tango a Parigi) i regi av Bernardo Bertolucci, en halvpornografisk historia om anonymsex mellan en ung flicka och en medelålders man. Brando sade sig aldrig ha förstått vad filmen handlade om, utom möjligen Bertoluccis egna sexfantasier, och ångrade att han hade lockats att utlämna så mycket av sig själv. Bertolucci och Brando fick kritik för att de aldrig informerade Brandos motspelerska Maria Schneider om hur brutalt och utlämnande en våldtäktsscen skulle gestaltas, detta för att få fram en ”äkta” skräckreaktion.

Därmed var det praktiskt taget slut med de minnesvärda rollerna. Som superhjältens pappa i Stålmannen 1978 fick han tre miljoner dollar för cirka två minuter i bild. I Coppolas Vietnamdrama Apocalypse Now från 1979, inspirerat av Joseph Conrads kortroman Mörkrets hjärta, har en kraftigt överviktig Brando rollen som överste Kurtz och skymtar bara i filmens dunkla slut.

1990, samma år som han medverkade i Ny i maffian (The Freshman) och parodierade sin Don Corleone-gestalt, rullade det stora mörkret in. Sonen Christian var på besök hos sin far på Mulholland Drive ovanför Beverly Hills. Där var också hans gravida halvsyster Cheyenne och dennas tahitiske pojkvän. Bägge barnen Brando hade drogproblem, och under ett bråk sköt och dödade Christian Cheyennes pojkvän. Christian dömdes till tio års fängelse, och i världspressen spreds bilden av en sjukligt överviktig och gråtande Marlon Brando i rättssalen. Somliga menade att han också då spelade teater när han inför rätten uttryckte att han kastat bort sitt liv: ”I led a wasted life”.

Fem år senare tog Cheyenne sitt liv på Tahiti efter lång tid av psykiska problem. I skvallerpressen hade hon pekat ut sin självupptagne far som en av orsakerna till ohälsan.

Brando skulle aldrig mer komma att besöka sitt Utopia i Söderhavet. Cheyennes pojkvän var son till en tahitisk politiker och bankman som hade protesterat mot stjärnans övertagande av Tetiaroa, och risken för utdragna och kostsamma rättsprocesser höll Brando borta från ön.

Rollerna under de följande åren var sådana som gav största möjliga utdelning mot minsta möjliga insats. Mann hävdar välvilligt att även i de minst minnesvärda insatserna visar Brando något av värde, men snarare var det nog så att hans namn ännu kunde skänka lyster också åt mediokra produktioner. Christofer Columbus från 1992, till exempel, blev en usel film som gav ”upptäckaren” hjältegloria istället för att, som Brando önskade, visa honom som den rövare och mördare han var. Men hans medverkan inbringade fem miljoner dollar för fem dagars arbete. För den och rollen i The Island of Dr Moreau nominerades han till Golden Raspberry Award, ett pris till årets sämsta manliga skådespelare.

The Score (2001), en kriminalkomedi med bland andra Robert De Niro, blev Brandos sista film. Hans lungproblem och diabetessjukdom förvärrades. I slutet av livet utvecklade han en nära och för många överraskande vänskap med Michael Jackson och tillbringade perioder på dennes ranch Neverland. Där kunde han ses åka golfbil med en syrgastub bredvid sig.

Efter Brandos död 2004 värderades hans tillgångar till 22 miljoner dollar. Han ska ha ändrat i testamentet i ett sent skede, med arvstvister som följd. Hans arvingar har upplåtit Tetiaroa till en internationell hotellkedja som där har byggt en luxuös ”eko- resort”, The Brando, ett namn som enligt den tidigare samarbetspartnern Bernard Judge skulle ha fått Marlon att rotera i sin grav. Här finns också en miljöinriktad forskningsstation, men att dagens Tetiaroa skulle vara ett förverkligande av Brandos vision av atollens framtid stämmer illa med vad han uttryckte i självbiografin: Tetiaroa skulle vara ”en återgång till vad Polynesien en gång var” […], ”en plats som för alltid ska påminna tahitierna om vilka de är och var de kommer ifrån.”

Att vistas på The Brando kostar numera cirka 20 000 kronor per person och natt, allt inkluderat. Till det kommer nära 5 000 kronor för den 20 minuter långa flygturen från Tahiti. Och ”eko” – beteckningen till trots – den som flyger hit från Sverige bidrar med nära 1 600 kilo koldioxid till atmosfären, motsvarande elva resor till London.

Tetiaroa marknadsförs som ett hörn av Eden, med vinkällare, spa och femstjärnig avskildhet. För Brando blev atollen det förlorade paradiset. Den plats där han fann frid bortom Hollywood och vårdnadstvister blev också hjärtpunkten i hans livs tragedi.

Eftersom Brando sällan gav intervjuer – och när han gjorde det tog han själv kommandot – har bara somliga biografiförfattare förstahandsmaterial att stödja sig på. Andra talar med folk som hade varit mer eller mindre nära Brando och lånar av varandra för att åter berätta om uppväxten, rollerna, kvinnorna, frosseriet och tragiken.

Många väntade lystet på Peter Mansos Brando. The Biography, som kom 1994 och som efter åtta års skoningslös research förmodades vara ett klibbigt ymnighetshorn av avslöjanden och intimiteter. Det stämde, men generande mycket är baserat på skvaller, rykten och diskutabla källor. Manso drog sig inte ens för att söka upp Brandos dotter Cheyenne på den psykiatriska klinik där hon var intagen.

För att komma närmare Brando kan man gå till självbiografin Songs My Mother Taught Me, delvis öppenhjärtig, delvis tillrättalagd, och med locket på över alla kvinnorna och alla komplicerade familjeförhållanden. I den förklarar han att ”om jag någonsin var nära att finna verklig frid, så var det på min ö”.

På Tetiaroa gästades han av författaren Lawrence Grobel, en av de få som fick en djupare intervju, och i Conversations with Brando (1991) – finns även översatt till svenska av Lars Göran Larsson: Samtal med Marlon Brando (Bonnier Alba 1993) – talar de båda avspänt om såväl livet som kändisskapet. Audiensen beviljades som ett tack till tidningen Playboys ägare Hugh Hefner då denne hade betalat borgen för en fängslad indiansk aktivist; Grobel byggde senare ut den intervju som publicerades i Hefners magasin till en hel bok.

Liksom flera av Brandos levnadstecknare är Mann starstruck och mångordig, men The Contender är likväl relativt balanserad och hederlig. Här finns mängder av källhänvisningar, men åtskilliga av dessa leder tillbaka till tidigare biografier, även Mansos. För att acceptera författarens anspråk på att vara nästan ensam om att ha ”förstått” Brando, måste man sätta tilltro till hans psykoanalys på distans i tid och rum.

”Brando var gränslöst beundrad”, konstaterar Mann med en formulering som hämtad från en filmaffisch”, men aldrig älskad.