I The Diamond Age (1995) har nanotekniken slagit igenom i stor skala och staterna ersatts av en sorts icke-territoriella gemenskaper samtidigt som en stor grupp människor väljer att leva som viktorianer. Anathem (2008) skildrar en värld vars naturvetare dragit sig undan och lever klosterliv. Seveneves, som kom ifjol, beskriver hur mänskligheten tack vare drastiska beslut och storartad ingenjörskonst lyckas överleva att månen exploderar och blir till fragment. En särskild favorit är Snow Crash (1992), där det bland mycket annat uppdagas att ett sumeriskt urspråk fungerar som blandning av virus och lingvistisk källkod och går att använda för att programmera människor.

Föga förvånande anser Stephenson att vår egen icke-fiktiva värld, och då inte minst USA, numera lämnar mycket övrigt att önska beträffande påhittighet och djärvhet i att tackla stora utmaningar. För att ändra på detta han dragit igång Project Hieroglyph, som uppmanar science fiction-författare att formulera ikoniska koncept, symboler – hieroglyfer – som Isaac Asimovs robotar, Robert A Heinleins raketskepp och William Gibsons cyberspace, vilka i sin tur ska stimulera till större optimism, fantasifullhet och handlingskraft.

I programartikeln ”Innovation Starvation” (World Policy Journal, Fall 2011) riktar han hård kritik mot stämningskultur och kvartalskapitalism, som sprider ängslighet i näringslivet. Företagsledare möter starkt motstånd mot att ta risker som är kända – eller som enligt framtida domstolsbeslut borde ha varit kända – även om det finns gott hopp om att risktagandet kan ge goda långsiktiga resultat. Någon långsiktighet kan man nämligen inte kosta på sig i verksamheter som alltid måste ha fokus på nästa månads rapport. Resultatet blir en kultur där det bästa man hoppas på är beskedliga effektiviseringar, medan det riktigt löftesrika och omvälvande aldrig blir testat. Istället för fusionskraft blir det cyklistfiler på gatorna. Vi får en värld där ”big stuff can never get done”.

Neal Stephenson står inte med i personregistret i The Innovation Illusion (Yale University Press, 2016) av Fredrik Erixon och Björn Weigel, men han skulle mycket väl ha kunnat göra det. Erixon & Weigel tar för all del ett mer jordnära grepp än Stephensons visionära och skönlitterära, men här finns släktskap i tanke och ansats och de anger ögonöppnande förklaringar till att läget har kommit att se ut som det gör med allt mattare produktivitetstutveckling och tillväxt i västvärlden.

De lyfter fram fyra särskilt stora bovar i dramat. Regleringsivern har gjort comeback och blivit alltmer föreskrivande till sin natur. Istället för att tydligt klargöra vad som inte är tillåtet delegerar de politiskt ansvariga regleringsmakt till tjänstemän, vilket dels leder till ökad detaljstyrning, dels till allmän osäkerhet om vad som går för sig. Globaliseringen har gått in i en andra fas, där väldiga transnationella företag konsoliderar sig och hellre lägger krut på att försvara sina positioner mot konkurrens än på att ta fram nya erbjudanden. Managerialismen är ett tråkigt ord men en ännu tråkigare praxis, som i klartext betyder att företagen – inte minst av juridiska skäl – underkastar sig alltmer av rapportering, dokumentation och policies som syftar till att hålla ryggen fri. Man skulle kunna tala om ett destruktivt ”New Private Management”.

Slutligen, och i mina ögon allra intressantast, pekar de på hur kapitalet har blivit alltmer räddhågset och rastlöst. Pensionsfonder och statliga Sovereign Wealth Funds dominerar alltmer och vill ha en jämn, garanterad avkastning som inte har mycket gemensamt med entreprenörskap och dynamisk kapitalism.

Lyckas man kasta dessa stagnationens fyra ryttare ur sadeln finns förutsättningar att inte bara Neal Stephenson utan också medborgarna i västs demokratier kan bli på lite bättre humör. (Sedan vet vi att speciellt statliga beslutsfattare bör ta det lugnt med en hel del ”big stuff”, men det får bli nästa pilsner.)

                                                                                              * 

Verkligt ”big stuff”, som har allt vad angelägenhet man kan begära, behandlas i detta nummers temadel. Ska vi rädda de stora djuren? Ska vi se till att deras skönhet och inspirerande väsen finns levande kvar ibland oss? Eller ska vi låta utrotningen fortsätta och lämna en fattigare planet efter oss? Det handlar om vilja, fantasi och resurser. Deras öde ligger i våra händer.