Om det blir maktskifte efter riksdagsvalet så bör de borgerliga partierna ägna oppositionstillvaron åt att fundera över grundbegreppen. Vad menar man egentligen med ord som ”frihet” och ”demokrati”? Eftersom det har blivit allt luddigare kan fyra år i opposition vara just vad de borgerliga behöver, för att hitta tillbaka till den ideologiska kärna ur vilken konkreta politiska förslag kan spira.

En debattartikel av före detta försvarsminister Sten Tolgfors (M) i Expressen (22/6) ger ett tydligt exempel på begreppsförvirringen. Tolgfors skriver att frihet när hans generation var ung handlade om frihet från statlig styrning. Dagens unga vill istället ha frihet från samhällets begränsningar, det vill säga frihet från andra människors attityder och värderingar som upplevs som begränsande.

Detta nya frihetsbegrepp förklarar Feministiskt initiativs framgångar i EU-valet, och är enligt Tolgfors något Moderaterna måste ta till sig, eftersom ”frihet är Moderaternas kärna”. Bekymmerslöst konstaterar han att när det nya frihetsbegreppet ska omsättas i konkret politik handlar det om sådant som attitydförändringar, diskrimineringslagar och kvotering.

Den statliga styrning som Sven Tolgfors bekämpade i sin ungdom ska alltså ut­ökas och expandera, för att den nya friheten ? ”friheten från samhället” ska öka. Friheten från samhället kan för övrigt döpas om till friheten från upplevda kränkningar. För det är vad det kokar ned till. Att det fortfarande finns människor i Sverige som har en traditionell syn på sådant som kön, sexualitet och familj hindrar ju inte den som vill bryta med traditionerna. Men att inte hindras räcker inte för dem som vill ha ”frihet från samhället”. För dem blir den 80-åriga damen som snörper på munnen eller den äldre herren som generat vänder bort blicken inför det normbrytande, oacceptabla kränkningar av deras livsval. Alltså måste staten träda in, med genuspedagoger, hbtq-certifiering, värdegrundsarbete och toleransprojekt, för att åstadkomma attitydförändringar. Det kallas normkritik, men innebär att en norm byts ut mot en annan. Staten ska vidare införa kvotering och skärpa diskrimineringslagarna, så att det blir lika utfall mellan varje grupp av unika, frigjorda, självförverkligade individer, och så att alla som upplever sig kränkta kan ta saken till domstol.

Tolgfors antyder att när han var ung fanns det till skillnad från nu ett statligt förtryck, eftersom skolan och vården saknade valfrihet, Sverige bara hade två tv-kanaler och det var monopol på post, telefon, tåg och apotek. Själv tycker jag att det är mycket värre förtryck om staten ska forma mina attityder och värderingar, och om jag kan ställas inför rätta för att jag med ett snett ögonkast har råkat kränka någons livsval.

Frihet borde för konservativa och liberaler vara just frihet från statlig styrning – att vi får ha vilka attityder och värderingar vi vill, att vi får forma vårt liv utan statens inblandning. Det Tolgfors skriver om är inte frihet, det är hyfs och folkvett. I ett normalt samhälle får redan små barn lära sig att man inte stirrar på eller högt kommenterar männi­skor som ser annorlunda ut eller beter sig avvikande. Folkvett, inte frihet! Men normkritiken har lärt oss att vi inte ska uppfostra barn, att det kränker deras integritet. Så när ingen längre fostras till folkvett ska staten stöpa om oss till toleranta och normkritiska människor, som inte stirrar på någon annan. Att kalla det för frihet är perverst.

demokrati har råkat ut för samma begreppsförskjutning som frihet. Jag ka­llar det värdegrundsdemokrati; när grunden för demokrati inte längre är att medborgarna går till fria val efter att ha bildat sin politiska uppfattning i en fri debatt, utan grunden för demokrati anses vara att alla medborgare omfattar det knippe åsikter som kallas ”den demokratiska värdegrunden”.

I värdegrundsdemokratin är fri debatt och åsiktsbildning en omöjlighet. Röster och åsikter som strider mot värdegrunden måste tystas, för om de får höras och riskerar att påverka andra så hotas ju själva grunden för demokratin.

Föga förvånande så sammanfaller de värderingar som är obligatoriska i värdegrundsdemokratin med de sakområden som Tolgfors pekar ut som ”centrala frihetsfrågor” i det nya frihetsbegreppet: homosexuellas rättigheter, jämställdhet mellan kvinnor och män och arbete mot rasism står först på listan. Om Sverige präglades av homohat, kvinnoförtryck och rasism skulle det borgerliga omfamnandet av värdegrundsdemokrati och ”frihet från samhället” vara begripligt. Men Sverige är tvärtom ovanligt hbt-vänligt, jämställt och icke-rasistiskt.

Därför är de borgerliga partiernas anammande av ”frihet från samhället” och värdegrundsdemokrati en omedveten anpassning till vänster. Det är den postmarxistiska nyvänsterns samhällsanalys man dubbar till sanning, när man beskriver Sverige som ett land där kvinnor, hbt-personer och ”rasifierade” är förtryckta och underordnade genom de maktordningar, normer och strukturer som upprätthålls av de överordnade – vita, heterosexuella män. Och det är med klassiskt kommunistiska metoder som dessa maktordningar ska raseras: inskränkt yttrandefrihet, propaganda, angiverikultur, indoktrinering, åsiktskontroll, samt en ambitiös plan för att skapa den nya människan, ”Homo sovjeticus”.

Fortsätter utvecklingen kommer vi snart att bara ha vänsterpartier i Sverige. De nuvarande allianspartierna kommer förvisso att avvika litet genom att argumentera för marknadsekonomi och privat äganderätt. Fast frågan är hur länge till. Det är i längden intellektuellt ohållbart att argumentera för att marknaden ska vara fri från statlig styrning, och att försvara äganderätten till pengar och ting, när man samtidigt står för att mellanmänskliga relationer ska stå under strikt statlig styrning, och att vi inte har äganderätt till våra attityder och värderingar, för dessa ska staten kontrollera. Marknadsliberaler som engagerar sig i skatter och regleringar på företagsområdet men som anser att kultur- och värderingsfrågor inte angår dem är härmed varnade: När staten har exproprierat äganderätten till våra hjärnor är det snart plånböckernas tur.

Poängen med såväl konservatism som klassisk liberalism är just viljan att begränsa statens räckvidd. Staten ska ansvara för inre och yttre ordning, den ska garantera medborgarna rättssäkerhet och likhet inför lagen. Staten kan ta in skatter för att alla medborgare ska få del av välfärden. Men staten ska inte in i våra huvuden, den ska inte förändra våra attityder och värderingar, den ska inte upplösa normer, staten ska inte spärra in våra fria tankar i madrasserade celler eftersom det är så jobbigt att det finns andra människor som ser på världen och livet på ett annat sätt än vi själva gör.

Den vänsterextrema poeten Athena Farrokhzads Sommarprat i P 1 i juli blev en väckarklocka för många borgerliga. Hennes demokratiförakt, våldsromantik och dubbla måttstockar visade vad ”frihet från samhället” och värdegrundsdemokrati handlar om. Men inte för alla. Den liberale debattören Mattias Svensson skrev (Expressen 24/7) att han älskade första halvan, att Farrokhzads förbannande av rasismen, gränskontrollerna och ojämlikheten visar vilket frihetspatos hon har. Sedan försökte han förklara för Farrokhzad att fria marknader och äganderätt är oundgängliga delar av friheten.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Att svensson så välvilligt tolkar om Farrokhzads hat och våld till ”frihetspatos”, och bara kritiserar hennes syn på den ekonomiska liberalismen, motiveras på samma sätt som Tolgfors ”frihet från samhället”: Det är så här den unga generationen måste vinnas. Det är ett destruktivt vägval, som på sin höjd kan ge en pyrrhusseger.

Det är obegripligt varför borgerligheten ska sträcka ut handen till våldsbejakande och totalitära kommunister när det finns en frihetlig, tänkande men krympande väns­ter. S-veteranen Carl Melin skrev klokt om det destruktiva i nyvänsterns identitetspolitik (Dalarnas Tidning 16/7). S-debattören Lotta Gröning har uttryckt samma oro för demokratin som många borgerliga hyser.

Går borgerligheten i opposition efter valet så bör den fundera igenom grundbegreppen, gärna tillsammans med frihetliga socialdemokrater som Melin och Gröning. Det kommer att behövas en opposition som vet vad den menar med frihet och demokrati om socialdemokratin ska regera ihop med de starkaste språkrören för frihet från samhället och värdegrundsdemokrati; de tre rödgrönrosa partierna till vänster om S.

Marika Formgren är journalist och tidigare ledarskribent.