Schüldt samtalar med kulturpersonligheter, och har lyckats hitta en ovanlig våglängd. Han frågar P O Enquist om Jesus, talar med Knausgård om hans bibliska skrivande, frågar Gustaf Norén från Mando Diao hur han ber och diskuterar helighet med artisten Frida Hyvönen.

Detta är tidstecken: religionen är på väg tillbaka i det offentliga samtalet.

I Sverige har vi annars trott att vår identitet som världens modernaste land kräver av oss att vi håller religionen borta. Helst från vårt privata liv, men definitivt från offentligheten. Attityden har präglat svensk offentlighet sedan femtiotalet, då Ingemar Hedenius kristendomskritik blev allmängods genom Herbert Tingsten och Olof Lagercrantz.

Visserligen har det funnits kändisar som berättat som sin omvändelse, eller artiklar som behandlat religiösa fenomen. Men det som märks nu är något annat. Teologins språk är allt oftare en integrerad del av det offentliga samtalet. Man kan läsa kulturartiklar om teologiska verk, analyser av Bibelns eller den kristna trons roll i ett författarskap, eller samtidsspaningar som tar upp ett fenomens religiösa kvaliteter. Faktum är att flera av de intressantaste rösterna i svensk offentlighet idag är teologer.

En postsekulär svensk offentlighet håller på att ta form. Här är inte religiös och ateist, utan vi är medvetna om att alla tolkar. Alla vägleds vi av värderingar eller föreställningar som inte kan bevisas genom vetenskapliga experiment. Man kan ju till exempel inte hitta en mänsklig rättighet i ett laboratorium.

Därmed finns det inte längre ett förment neutralt, rationellt perspektiv som alla ska anpassa sig till, utan istället en medvetenhet om att alla har sina specifika utgångspunkter. I en sådan värld blir en kristen röst ett perspektiv bland andra, en röst i den stora kören.

Utmaningen för kyrkorna blir därför att slå vakt om sin röst och sitt sätt att tala. Det har funnits en tendens, kanske tydligast i Svenska kyrkan, att tona ner det specifika för att istället försöka knyta an brett. Men i en postsekulär offentlighet är det okej att sticka ut: man kan vara ett exempel på mångfald, inte bara hävda att man gillar det.

För Schüldts poddsamtal visar till att börja med att teologins och den kristna traditionens språk går att använda. Även popstjärnor har föreställningar om helighet, och ägnar sig ibland åt bön. Dessutom blir samtalen ofta väldigt spännande just för att han använder detta språk. I en sekulär offentlighet skulle Enquist fått frågan vad hans mamma skulle tycka om hans skrivande. Det är kanske ingen dum fråga, men däremot tråkig eftersom psykoanalysen har vevats så oändligt många varv vid det här laget.

När Schüldt istället frågar Enquist vad han tror att Jesus skulle tycka om hans böcker, då blir svaret desto mer intressant.