Året därpå utgavs … om detta må ni berätta…, ett häfte om Förintelsens hi­storia. På en enda sida, dominerad av ett foto av Raoul Wallenberg i aktion i Budapest, avhandlas Sveriges roll. Även Torgny Segerstedt får några rader, som motståndare till svensk anpassningspolitik. Den svenska pressen kommer väl ut ur historien:­ ”Den svenska allmänheten hade hela tiden goda möjligheter att få en adekvat bild av händelserna.”

Skriften gavs 2009 ut på nytt i ett utvidgat format i regi av ett nytt ämbetsverk, Forum för levande historia. Nu fanns ett tillägg på cirka 20 sidor om den svenska Förintelsehistorien. Bakom denna förändring låg en historiografisk revolution.

Länge hade Förintelsen varit ett perifert ämne, inplacerat i en småstatsrealistisk ram med innebörden att Sverige under neutralitetens och alliansfrihetens lyckliga stjärna hade förmått stå utanför kriget och dess tragedier. Visserligen startade ett stort Stockholmsbaserat forskningsprojekt på 1970-talet om Sverige under andra världskriget (SUAV). Men att Förintelsen ändå inte var vår historia framgår tydligt av dess frånvaro i projektets doktorsavhandlingar.

1990-talet förändrade radikalt förutsättningarna och gjorde Förintelsen till ett viktigt ämne, kanske allra mest genom Sveriges inträde i EU. Med Göran Persson gick vi också med i det historiska Europa, i världskrigen och dess folkmord: på armenierna under första världskriget och på judarna under andra. Förändringen gick inte bara hand i hand med demonteringen av småstatsrea­lismen, utan också med en moralisk vändning i historieskrivningen, med ett pragmatiskt krigstida Sverige som plötsligt inte längre entydigt hade stått på den goda sidan.

”Den nya bokens huvudfråga, som ansluter till en långvarig och stundtals skarp debatt, är vad vi i Sverige visste om Förintelsen.”

En av förgrundsgestalterna för den hi­storiografiska omorienteringen har varit Stockholmsprofessorn Klas Åmark, som disputerade inom SUAV-projektet på en avhandling om makt och moral i den svenska debatten under åren före kriget. År 2001 blev han koordinator för Vetenskapsrådets forskningssatsning om Sverige och nazismen. Tio år senare kom hans hyllade bok Att bo granne med ondskan. Det är en bred granskning av Sveriges hållning till Tyskland under Hitlers tolv år vid makten, i allt från utrikespolitik till flyktingfrågor till kulturliv, återigen med makt och moral som övergripande tema.

Den nya bokens huvudfråga, som ansluter till en långvarig och stundtals skarp debatt, är vad vi i Sverige visste om Förintelsen. Den gestaltas av två personer som i augusti 1942 möttes på nattåget från Warszawa till Berlin, SS-officeren Kurt Gerstein och diplomaten Göran von Otter. Medan den förre var angelägen om att vittna om hur judar gasades i Förintelseläger, var den senare inte lika benägen att bistå Gerstein med att omedelbart föra informationen vidare till svenska UD. I vägen stod allt från misstro mot de svårbegripliga uppgifterna till ”vardagens sega strukturer”.

Relationen mellan de två är central i Främlingar på tåg. Den analyseras med källkritisk skarpsyn av Åmark, som sedan vidgar sin analys till vad han kal­lar det större sammanhanget, den samlade information om folkmordet som individer, institutioner och stater då hade att tillgå, och villkoren i Sverige och världen för att denna information skulle bli till kunskap och handling. Med systematik och kritisk distans till ett brett källmaterial går Åmark till verket och preciserar den tidpunkt då uppgifter om Auschwitz var brett tillgängliga till slutet av 1942. Men att den svenska allmänheten hela tiden hade goda möjligheter att informera sig är knappast Åmarks slutsats. En påtaglig styrka i hans analys är att han inte väjer för moraliska ställningstaganden, men däremot skickligt undviker att moralisera med nuet som grund.