Väl värt att dölja

I den amerikanska presidentvalrörelsen 2012 var frågan om republikanen Mitt Romneys inkomstdeklaration en fråga. Möjligen inte en superstor fråga, men ändå av viss betydelse.

Romney hade genom omvittnad duglighet och en synnerligen framgångsrik karriär i det amerikanska näringslivet blivit en mycket förmögen man. Han jagades av medierna och politiska motståndare för att han inte offentliggjort sina inkomster och framförallt för hur mycket skatt han betalat.

Två månader före valet presenterade han sin deklaration för 2011, en dokumentation på cirka 380 sidor. Han tjänade 13,7 miljoner dollar och betalade 14,1 procent i inkomstskatt. Experter på det högst komplexa amerikanska skattesystemet konstaterade att han kunde betalat mindre, men att han inte ägnat sig åt aggressiv skatteplanering.

”Hundregistret är däremot inte offentligt. Någon­stans finns en gräns också här.”

Donald Trump har naturligtvis inte frivilligt redogjort för sina inkomster. I december förra året tvingade ett senatsutskott fram tillgången och offentliggörandet av sex av den förre presidentens deklarationer. Frågan avgjordes till slut av Högsta domstolen.

Att individer som kandiderar till världens mäktigaste politiska ämbete är öppna med sina eventuella ekonomiska och andra bindningar verkar rimligt. Att tillgängliggöra deklarationer är också normen. Men den bygger på frivillighet. Grundpositionen är att detta är en fråga mellan den enskilde och staten. Och att den enskilde äger sina uppgifter och avgör om de ska bli offentliga.

I Sverige är inkomster och skatt offentliga. Så också vilka bilar vi äger. Var vi bor och till nyligen hur stor förmögenhet vi råkar ha skrapat ihop. Hundregistret är däremot inte offentligt. Någonstans finns en gräns också här.

Våra privatliv anses vara allmän egendom. Nyfikenheten är till och med grundlagsskyddad. En förutsättning för mediernas granskande uppgift. Och visst, det blir inte sällan dråpligt när våra kanske mest folkkära miljöpartister håller sig med en mindre flotta av tyngre dieselfordon.

Kungens bilar är däremot numera hemliga. Sedan förra året, då Skatteverket beslutade att förse statschefen med skyddade personuppgifter. Ett visst säkerhetsmedvetande verkar i alla fall till slut ha fått triumfera över kvällstidningarnas rätt att publicera ”hela listan”.

Under senare år har ett antal förmögna svenskar och ledande företrädare i näringslivet blivit utsatta för personrån. I andra fall har politiska extremister använt offentliga uppgifter för att rikta hot och direkta våldshandlingar mot personer och bostäder. Bilar, inkomster och adressuppgifter blir utmärkt underlag i inbrottsligornas arbetsplanering.

Det går att få skyddad identitet. Men tröskeln är hög. Och den typen av skydd är rimligen främst avsedd för dem som utsatts för brott. Kvinnomisshandlare och stalkers vet ju redan ofta var deras brottsoffer bor.

Hur många miljonärer bor det i ditt område? Vilka är kvinnor? Under fyrtio? Ihoprafsade offentliga uppgifter läggs bakom betalvägg och för bara nio kronor kan jag få veta att Larsson i grannkvarteret minsann tjänade över 90 000 i månaden förra året. Inte konstigt att han ser nöjd ut. Och hur länge har han haft den där bilen egentligen?

Nyligen kritiserades rege­ringen våldsamt för att den sekretessbelagt uppgifterna kring det så kallade elstödet. Medierna kunde inte göra sitt jobb! När det kom fram att enskilda individer fått återbetalningar på flera hundra tusen blev frågan stekhet.

Vem?! Gläfste drevet. Vilken relation har vederbörande till energiministern? Handlar det om en baron med slottsparken full med kokande badtunnor? Fantasin glödde och blev i sig ett argument mot sekretess.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

När den certifierat omdömeslöse rabulisten Chang Frick en lördagseftermiddag i mars avslöjade att det var han som var mottagare av den enskilt största återbetalningen blev reaktionen den form av extatisk indignation som väl närmast tillhör människans mer erotiska känsloregister.

Detta var ett bevis på det djupt korrupta i stödsystemet, regeringen och – framför allt – sekretessen. ”Vad var det vi sa?!!!” sa många som naturligtvis var fullt medvetna om vad de hade sagt.

Några timmar senare visade det sig att Frick hade fejkat alltsammans. Allt för att provocera fram den reaktion han ville ha och fick. Men ändå, det kunde ju ha varit Chang Frick! Sekretessen hindrade oss från att få veta! Vad var det vi sa?!!!

Kungliga Automobilklubb (KAK) – passande nog – har lagt fram det både rimliga och egalitära förslaget att allas bilar och inte bara kungens borde vara hemliga. Det är en bra början. Det finns mycket mer som är värt att dölja.

Fredrik Johansson

Senior director på Hallvarsson & Halvarsson.

Mer från Fredrik Johansson

Läs vidare