När svenska folket får frågan om de tycker att det behövs ett nytt parti svarar nästan en tredjedel ja. När folk ska beskriva vad ett sådant nytt parti borde syssla med visar det sig handla om ungefär samma saker som de etablerade partierna redan gör. Efterfrågan tycks inte ha med försummade ämnesområden att göra utan med skepsis mot etablissemanget och aptit på förändring i största allmänhet: Nya ansikten, tack! Nya tonfall, något lite annorlunda än det gamla vanliga, dock oklart vad och hur.

Rörligheten mellan de etablerade partierna har redan skjutit fart. Där de flesta väljare förr var trogna finns idag stor öppenhet för att pröva nytt. Människor uppfattar inte sig själva som moderater eller socialdemokrater i alls samma utsträckning som tidigare. De må rösta moderat eller socialdemokratiskt, men det kan snabbt ändra sig. Även hos många som har röstat på samma parti i fl era val är lojaliteten provisorisk, och många låter blicken svepa över rummet för att se om något mer attraktivt uppenbarar sig.

I Henrik Oscarssons och Sören Holmbergs utmärkta bok Regeringsskifte (Norstedts, 2006) finns ett utförligt material om det senaste valet men också historiska data. Där framgår att det i riksdagsvalet 1964 bara var 18 procent av väljarna som bestämde sig för parti under själva valrörelsen. För alla andra var beslutet fattat redan när kampanjerna drog i gång. I valet 1982 hade andelen som bestämde sig i valrörelsen ökat till 33 procent och 2006 var den uppe i 58 procent. Talet lär knappast sjunka i höst. Partiernas potentiella marknader blir större och större och valkampen viktigare. Inte underligt att den numera pågår för jämnan.

Att man inte har bestämt sig när valspurten inleds måste inte betyda att man i slutänden ger sitt förtroende till ett annat parti än förra gången, men även partibytarna blir fl er. I valet 1964 utgjorde de 11 procent av väljarna, 1982 var de 20 procent och 2006 var de 37 procent. Allt fl er byter så sent som under valrörelsen. I 1964 års val var det bara var tjugonde väljare, 5 procent, som bestämde sig för partibyte medan valspurten pågick, 1982 var de 10 procent och 2006 var de 20 procent.

De flesta partibytena har inte haft så stor betydelse för regeringsfrågan, eftersom de har ägt rum inom respektive block. De har då påverkat tyngdpunkten inom borgerligheten och på vänstersidan men inte maktbalansen dem emellan. På den fronten hände faktiskt inget ens mellan 1964 och 1982 – blockbytarna uppgick i bägge fallen till beskedliga 5 procent – men 2006 var de uppe i 12 procent av de röstande och direktövergångarna mellan S och M blev en faktor att räkna med. I valet 2010 står för första gången två sammanhållna, hyggligt väl koordinerade block mot varandra.

Det kan leda till att blockbytandet ökar ytterligare. En väljare som är missnöjd med partiet hon valde 2006 kan ju inte sända en tydlig missnöjessignal genom att rösta på det mest näraliggande partiet, ifall detta blir en röst på samma regeringsalternativ och samma statsministerkandidat. För väljare som är ute efter att straff a sina politiker kan det kännas nödvändigt att gå över blockgränsen.

Väljarnas friare förhållningssätt blir ännu tydligare i andra val. I EU-val tar de sig betydligt större friheter och i de senaste valen har nya partier fi rat stora triumfer. Junilistan fi ck 14,5 procent av rösterna 2004 och Piratpartiet 7,1 procent i fjol (och därutöver fi ck Junilistan, SD och FI tillsammans 9,1 procent). Uppenbarligen tycker stora grupper väljare att det är i sin ordning att experimentera mer i EU-valet än i riksdagsvalet – och eftersom valdeltagandet är lägre än i riksdagsvalet får experimenten större genomslag.

I valen till kommunfullmäktige, där man fattar beslut om stora summor och har makt över viktiga vardagsfrågor, har det sedan lång tid gått bra för en bred fl ora av framför allt lokala partier. Numera fi nns det 24 kommuner runt om i Sverige där partier som inte är representerade i riksdagen har samlat totalt minst 20 procent av rösterna. Störst är Malålistan i Malå, som fick 39,2 procent och blev största parti i fullmäktige. Men även Nykvarnspartiet i Nykvarn, Kommunens väl i Herrljunga och Strömstadspartiet i Strömstad är största parti på sina respektive orter. Allra störst röstandel fi ck de icke riksdagsrepresenterade partierna i Gullspång i Västra Götaland med 44,4 procent.

Det nya medielandskapet är gynnsamt för nya partier. Med hjälp av internet kan man kommunicera med väljare och framför allt med sympatisörer och aktivister på ett direkt och enkelt sätt. Man blir inte beroende av de traditionella mediernas nyhetsvärdering och eventuella principer om vilka som frågas ut, bjuds in till debatter eller inkluderas i åsiktsöversikter. I en annan tid var det en komplicerad och dyrbar historia att kommunicera med partiets med- och valarbetare, men webben och de nya sociala medierna skapar helt andra möjligheter till billig koordination och kommunikation.

Jag har gått igenom de tio kommuner som har störst representation i fullmäktige av partier som inte finns i riksdagen och upptäckt att bara en enda av dessa tio kommuner har en lokaltidning som kommer ut på orten (tredagarstidningen Strömstads Tidning i Strömstad). Det kan förstås finnas lokalredaktioner och viss politisk bevakning ändå, men det är möjligen ingen slump att det går bra för oortodoxa partier i trakter av relativ medieskugga. Där pågår en större del av kommunikationen i alternativa kanaler – folkrörelserna, djungeltelegrafen, internet – och där tävlar de icke-etablerade på mer lika villkor.

De etablerade riksdagspartierna sitter förstås inte bara och tittar på när de icke-etablerade partierna fl yttar fram sina positioner. Genom politiskt arbete men också genom utformningen av valsystemets regelverk höjer man tröskeln för nytillkommande. En del regler kan ha goda skäl för sig, en del mindre så …

Till att börja med har vi fyraprocentsspärren i riksdagsvalet. Fyra procent låter inte så mycket, men det är en sak att klara det i en eller annan landsända och en annan att göra det i hela riket. Med sju miljoner röstberättigade och 80 procents valdeltagande innebär spärren att ett parti måste få ihop cirka 224 000 röster för att bli representerat. Det är ett tuff t krav – det tog KD 27 år att klara – och detta påminns vi om nu när fl era av riksdagspartierna själva svävar omkring runt spärrgränsen. Jag tror nog att det ordnar sig för V, C och KD, men att dessa väloljade (och i C:s fall stormrika) maskinerier har det svårt att klara spärrgränsen illustrerar hur knepigt det är för den som är ny.

Så har vi reglerna för betalning och distribution av valsedlar. Först när ett parti har fått ihop en procent av rösterna i ett riksdagsval får det tryckningen betald och valsedlarna automatiskt och kostnadsfritt utplacerade i vallokalerna inför nästa val. Att få ut valsedlar till alla röstningsställen i landet är ingen liten utmaning för den som är ny.

Härtill kommer partistödet, som ger en avsevärd fördel åt partierna som redan fi nns på systemets insida. Det partistöd som betalas ut till riksdagspartierna och det stöd som går till partier som har fått över 2,5 procent av rösterna i det senaste riksdagsvalet uppgår numera sammanlagt till 414 miljoner kronor om året, det vill säga mer än 1,6 miljarder per mandatperiod. Till detta kommer de kommunala och regionala stöden, som beslutas lokalt och har varierande villkor. Kommunalt handlar det om totalt 333 miljoner kronor (2005) och regionalt om 188 miljoner (2004). Uppgifterna har några år på nacken, med all sannolikhet är beloppen högre idag. Utöver nackdelen att sakna erfarenhet, information och självklarhet i den mediala bevakningen har alltså nya partier ett väldigt fi nansiellt underläge att tampas med.

Dagordningsmakten, förmågan att fl ytta fokus från de nya partiernas sakfrågor, kan tyckas som en självklar fördel för den som redan är på insidan, men dess betydelse ska inte överskattas. Dels fungerar ju inte de etablerade riksdagspartierna som en kartell på det sättet att de samlas och kommer överens om vad debatten ska gälla, dels visar erfarenheten att kraften i en fråga vars tid har kommit inte är lätt att stå emot. Etablissemanget hade ingen lust att tala miljöfrågor 1988, men det hade medierna och väljarna och MP kunde göra entré i riksdagen på kuppen.

Den kanske viktigaste metoden med vilken gamla partier bevakar sina intressen är helt enkelt att göra sig mindre gamla: att anpassa sig till rörelser i tiden, ta upp nya frågor och inkludera nya perspektiv och personer i sitt arbete och sin framtoning. Socialdemokraterna inkorporerade skickligt 68-rörelsen: trots den allmänna radikaliseringen i samhället fick de nya partierna längst ut på vänsterkanten aldrig mer än en handfull röster. Moderaterna skapade på motsvarande sätt utrymme för 1980-talets frihetsidéer och det bildades inget nyliberalt parti. Både S och M har hunnit göra nya makeovers sedan dess, och i stort sett samtliga partier har genomgått ansiktslyftningar: KDS blev först i slutet av 1980-talet när det gick från att vara kristet till kristdemokratiskt och strax därefter dumpade VPK sitt K.

MP sade farväl till den mest djupgröna fundamentalismen efter valnederlaget 1991. FP har gått från social- till kravliberalism under Leijonborg och Björklund. Och så vidare – med De nya moderaterna som senaste och mest utrerade exempel. I praktiken känner man igen ett och annat från tiden före Fredrik Reinfeldt, men i sin retorik och profi lering är Moderaterna numera en kundorienterad istället för idédriven fi rma i mittens mittersta mitt. Ivrigt lyssnande, pragmatiskt justerande åsikter och stil, ser partierna till att ta hand om uppblossande opinioner och det för dagen politiskt korrekta.

Potentialen för nya partier beskärs, i alla fall vad riksdagen anbelangar, av professionella partiapparater som inte vill se marknadsandelarna minska. Så har det inte heller etablerat sig mer än två nya partier i riksdagen – Kristdemokraterna och Miljöpartiet – sedan andra världskriget. Varför har de två lyckats? I svaret på den frågan kan man också få en idé om varför andra har misslyckats.

Det verkar handla mycket om att nya partier måste komma in i en andra andning. Grundartidens idealism, entusiasm och amatörism måste kompletteras med rejäla doser realism, nykterhet och professionalitet. Interndemokratin måste få fungerande former så att ledningen blir legitim och kan fatta kontroversiella beslut utan att partiet går i bitar. Man måste få politisk erfarenhet och den trovärdighet som det ger. Först då är man riktigt redo för Sveriges riksdag.

Under lång tid var det partipolitiska läget stabilt, för att inte säga förstelnat. Från och med 1948 till och med 1960 nådde ”övriga partier” aldrig över 0,1 procent av rösterna. Det fanns fem partier i svensk politik. Varken mer eller mindre. Men till sist kom någonting nytt. KDS grundades 1964 och etablerade sig i riksdagspolitiken 1991.

KDS var ett konfessionellt parti och uppstod som en reaktion mot tidsandan och framför allt mot kristendomsämnets försvagade ställning i skolan. Det fick 354 kommunala mandat runt om i landet redan 1966, men på riksplanet gick det sakta. Först 1988 nådde det två procent av egen kraft. Men 1991 kom det in i riksdagen med god marginal och har hållit sig kvar sedan dess. Då hade det också en lång period av kulturell anpassning bakom sig: partiet kom ut som borgerligt i valet 1982, mildrade positionerna i abortfrågan, gick med i den kristdemokratiska internationalen och fi ck impulser utifrån. Alf Svensson fi ck riksdagserfarenhet efter valsamverkan med Centern 1985–1988 och partiet bytte namn från Kristen demokratisk samling till Kristdemokratiska samhällspartiet 1987. Vid 1990- talets mitt ändrades namnet till Kristdemokraterna. En modernisering hade fullbordats.

Miljöpartiet grundades 1981 och etablerade sig i riksdagspolitiken 1994. MP föddes ur folkkampanjen mot kärnkraft och ville vara en ny sorts parti. Det handlade om miljö och nej till atomkraft men lika mycket om avprofessionalisering av politiken och mer direkt infl ytande för gräsrötter och medborgare. Partiet fi ck god respons och blev representerat i över 100 kommuner första gången det ställde upp 1982. Det gick fort från början – och sedan gick det ännu fortare. I valet 1988 klarades fyraprocentsspärren efter en väldig draghjälp av kärnkraftshaveriet i Tjernobyl, valpsjukeepidemin bland svenska sälar och de andra partiernas ljumma intresse för miljön. Man kom in, men man åkte snabbt ut igen. Man var inte redo.

Om KDS hade pingströrelsens fundamentalister att tampas med hade Miljöpartiet de djupgröna. Partiet hade motvilligt bestämt sig för att ha en sorts ledare i form av språkrör, men dessa skulle inte korrumperas genom att sitta i riksdagen. Ledarskapet blev otydligt och svårbegripligt för utomstående och när det blev regeringskris 1990 fi ck inte riksdagsgruppen chans att agera efter eget huvud. Det kom fundamentalistiska direktiv från folkrörelsen utanför riksdagen och när statsminister Ingvar Carlsson ville förhandla möttes han av orimliga krav. Väljarna fi ck ett intryck av amatörmässighet, och 1991 sade många av dem hej och tack.

Slutsatsen blev inte att fortsätta i tangentens riktning utan att se verkligheten i vitögat. MP-kongressen 1992 blev en seger för realpolitikerna. Som i andra partier byggdes en struktur upp med en partistyrelse och med en partiledare, som visserligen var dubblerad och skulle kallas språkrör, men som tilläts ta plats i riksdagen så att det blev möjligt att få styrsel på det dagliga arbetet. I valet 1994 kom man tillbaka till riksdagen och fi ck sedan fortsatt hjälp av EU-debatten och EU-motståndet att konsolidera sin position. I det första svenska EU-valet 1995 nådde MP 17,5 procent av rösterna. Några år senare var det redo att gå in i ett nära samarbete med Göran Perssons socialdemokratiska regering och Vänsterpartiet, och 2010 är förhoppningen att bli regeringsparti efter valet. MP har haft stora framgångar sedan 1981, men det är i hög grad ett resultat av att inte vara samma parti nu som då.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Ny demokrati grundades i februari 1991 och etablerade sig aldrig i riksdagspolitiken. 1980-talets slut och 1990-talets början var en tid av uppbrott, konvulsioner och sökande i politiken. Muren föll. EU-medlemskapet blev en realistisk möjlighet. Maktutredningen artikulerade idéer om att det starka samhället måste upp till omprövning. Ekonomin gick från överhettning till tvärstopp i ett huj. Det är ingen tillfällighet att alla de tre nya partier som lyckats ta sig in i Sveriges riksdag gjorde det i valen 1988 och 1991. Det var verkligen början av ”den stökiga tiden”, som Hans L Zetterberg sa. Många gamla sanningar kändes slitna och förbrukade.

Medan en stor majoritet av väljarna förknippade KD och MP med familj och moral- respektive miljöfrågor var sakfrågebilden vagare av NYD. Det var lite invandring, ekonomi och skatter, men ingen fråga dominerade. Det var viktigare med temperament och showmanship än med handfasta idéer om förändring. En grupp väljare var urless på det gamla och ville att någon skulle röra om i grytan och Ian Wachtmeister och Bert Karlsson stod redo med slevarna. Den 25 november 1990 skrev de på DN Debatt. Ett par dagar senare var de hos Siwert Öholm i tv och tittarna fi ck reda på att en opinionsmätning gav 23 procent i stöd till ett nytt parti. Några månader senare bildades NYD.

Partiet kom in i riksdagen på hösten 1991 och nästan genast tog sagan slut. Det blev rekorddjup kris i ekonomin och väljarna tappade aptiten på drag under galoscherna. Efter ett tag började NYD exploatera invandringsfrågan mer systematiskt, men väljarna var inte roade. En del må ha sett problem med invandringen, men de vill inte ha frågan tacklad enligt grov NYD-modell. Partiet saknade lokal förankring, hade en snabbt hopskruvad organisation och oprövade kort som riksdagsledamöter, varav en del uppträdde som riktiga stollar. När Wachtmeister så småningom tillkännagav sin avgång rasade allting samman. NYD satt i riksdagen ett drygt halvår efter partibildandet – raskt marscherat om man jämför med KDS generationslånga tjänande för Rakel – men någon andra andning hann det aldrig bli tal om. Och då går det inte. Att komma in i riksdagen som nytt parti är en sak. Att etablera sig är en helt annan.

Hur ska man då se på Sverigedemokraterna – jokern i 2010 års val – i detta perspektiv? Partiet är inte en del av etablissemanget, men det är inte heller nytt utan har hunnit få över 20 år på nacken. Det har ökat genom ett antal val och 2006 blev ett genombrottsår, då man fi ck 2,9 procent av rösterna och därmed del av det statliga partistödet. SD fi ck 16 mandat i tre landsting och representation i ungefär hälften av landets kommuner. Nu ligger SD runt fyra procent i mätningarna. Betyder det att partiet kommer in i riksdagen i höst och etablerar sig där? Jag är inte så säker på det.

Uppgången sedan valets 2,9 procent är beskedlig och antyder ingen oemotståndlig trend. Lägg till det att valrörelsen ser ut att det bli den mest utpräglade blockkampen i modern svensk historia. Det gör att den stora frågan fram i september inte kommer att vara vilket enskilt parti man fastnar för utan vilket av regeringsalternativen man föredrar. Att ge sin röst till SD blir i det läget att ställa sig vid sidan om valets stora avgörande; det ökar knappast partiets attraktionskraft.

Men om SD ändå skulle komma in? Då borde väl 22 års erfarenhet och lokal representation på många olika håll sörja för att man fi nner sig tillrätta? Man kan tycka det, men jag ser inte beläggen. Låt vara att partiledningarna har bytts ut och att den nuvarande kretsen är mer polerad. Besattheten vid invandringsfrågan är densamma, men tonläget och extremismen har skruvats ned. Fast räcker det? Vad som fi nns på nivåerna under de 3-4 personerna i toppen vet vi väldigt lite om, och ute i kommunerna gapar många stolar tomma under fullmäktigemötena.

Partiets nätverk är tunna, förankringen i civilsamhället är svag, och hittills har det gått trögt med nyrekryteringen av dugliga personer. Klarar ett sådant bygge att stå emot när man ska stå på den nationella scenen och granskas kontinuerligt, och när partiledningen måste välja andra lösningar än de allra enklaste? Har SD-ledningen blivit tillräckligt väl förankrad för det? Är fantasterna i tillräckligt hög grad ersatta med realister? Jag tror det när jag ser det.