Diplomaten lutar sig fram mot mig och säger: ”Sverige är ett av de snobbigaste klassamhällen jag stött på.” Senare testade jag hans tes på andra och nästan undantagslöst såg de ut som om de hört fel. Det här var i mitten av 2000-talet och den enda som höll med var en välformulerad, invandrad skribent.

Den svenska modellen är ett favoritord bland svenska politiker. Att det inte finns en entydig definition av begreppet är en annan sak. Modellen anses kunna handla om allt från arbetslinjen till idén om Sverige som sammanhållet av ett osynligt samhällskontrakt. Den har varit en framgångsmaskin, som hackat ibland, med vitala delar som stavas kompromiss, konsensus och komma i tid. Det språkligt och etniskt homogena Sverige såg med modellen till att motverka klasskonflikt, och stärkte den effektiva konsensuskulturen. Och lyckades man inte utplåna de, internationellt sett, små klasskillnader som fanns, blev kompromissen att i alla fall anstränga sig för att inte visa det skiktade samhälle som levde kvar under ytan. Det gjordes så effektivt att den svenska modellen av väldigt många, ansågs klasslös. Att tala om olikheter och klass blev då taktlöst, en förolämpning mot det svenska samhället i stort.

När antalet flyktingar till Europa ökade kraftigt och Sverige blev ett flyktingland gjorde professorn i statsvetenskap Peter Esaiasson, (DN Debatt 14/2 -16) ett påpekande om att det svenska etablissemanget – brett definierat som partier, medier, myndigheter, debattörer, akademiker och intresseorganisationer – satsat på att Sverige skulle ha Europas mest generösa flyktingpolitik. Men hans poäng var att SOM-undersökningar från 1990 och framåt visat att det under hela denna tid varit fler medborgare som önskat en restriktiv, än en generös politik.

Han ställde sig dessutom så långt utanför den svenska modellens kompromiss och konsensus att han skrev: ”Den vanligaste konfliktlösningsmekanismen i en representativ demokrati är att konkurrerande beslutseliter lägger fram förslag på hur samhället skall utvecklas och att medborgarna väljer mellan alternativen.” Peter Esaiasson kritiserade Sverige för bristande demokrati och han påstod också att landet styrs av eliter. Av detta blev ett litet ramaskri, på kultursidan i DN. Hur kunde professorn kalla den generösa flyktingpolitiken för ett elitprojekt?

Men asylpolitiken styrdes om och inskränkningar genomfördes. Asylpolitiken hade nått sin ”tipping point”, och därmed blev det tydligt att också i Sverige sker avgörande samhällsförändringar ofta plötsligt och oväntat. Och som väntat, i Sverige, helst utan diskussion vare sig före eller efter.

Konsensuskulturen motverkar effektivt sådana samtal eftersom de antas kunna fördjupa samhällskonflikter, vilket anses både onödigt och oansvarigt.

Bilden av Sverige som det mest generösa asyllandet har krackelerat. Så låt oss pröva om ambassadören har rätt och gå bakom beskrivningen av Sverige som egalitärt. Och för enkelhetens skull utgå från att vi inte behöver diskutera om det finns eliter i Sverige. Går vi direkt på beskrivningar inte bara hur man kommer in i det svenska samhället, utan också hur man tar sig upp, finns som tur är ny litteratur som beskriver Sverige; Internatskolorna. Att fostra en elit av Petter Sandgren, Djursholm. Sveriges ledarsamhälle av Mikael Holmqvist och För vad sorg och smärta av Thom Lundberg (2016).

Den som betraktar utbildning som kungsväg finner intressanta fakta i Internatskolorna. Under 1960-talet var den andel av de rikaste familjerna som fått sin utbildning vid Lundsberg eller Sigtuna större än andelen av de rikaste engelska familjerna som utbildats vid internatskolor som Eton eller Harrow. Nu tillkom inte Lundsberg eller Sigtuna som elitfenomen, men de blev det. Eleverna uppmuntrades att betrakta skolan som sin, en tillgång som sen ärvdes från far till son, senare också dotter, och blev en del av en traderad självbild hos en elit. De svenska internatskolorna befinner sig inte i den högsta kretsen av globalt erkända elitskolor. Men målet för uppfostran är här som där ett fulländat uppförande och vägen dit lyder kamratfostran, precis som på pappas tid. Vilket i sin tur ger en relief åt den handfallenhet som skolornas ledning från tid till annan verkar uppvisa.

Skolan tillhör eleverna, som fostras till livslång sammanhållning mellan så olika grupper som aristokrati och ekonomisk högborgerlighet.

För målet för skolorna är, enligt Sandgren, att integrera eliterna med varandra – inget anses farligare för ett lands stabilitet än schismer mellan landets eliter. En pikant detalj är att när utlandsboende svenskar ska lockas att sätta sina barn i skolorna i hemlandet, uttalas att deras barn ska få lära sig ”svensk kultur och tradition”, vilket ger konturerna av en också för nyanlända dyrbar kunskap…

Efter avslutad utbildning ska eliterna flytta hemifrån och, enligt Mikael Holmqvist, finns inget mer attraktivt ställe än Djursholm. I Djursholms historia finns ett kulturellt och intellektuellt arv i grundare och tidiga bosättare som Alice Tegnér, Viktor Rydberg och Elsa Beskow.

Nu hyser Djursholm istället Sveriges ekonomiska elit i vad författaren kallar ett ledarsamhälle, som skänker den som bosätter sig där en aura av prestige och status. För nykomlingen gäller att betala det ekonomiska inträdet i form av ett högt huspris. Sedan betalas det sociala priset i form av anpassning till rådande normer om excellent uppträdande och värdet av att oavsett väder ikläda sig gummistövlar (av rätt märke). Därefter, när barnen fått högsta betyg i den lokala skolan, kommer skördetiden. Man är en invigd elit. En intressant iakttagelse han gör är att det nästan finns något andligt över Djursholm som, i deras egna ögon, gör invånarna till lite av föredömen. Och den livsstil som man som djursholmare med tiden förvärvar gör det naturligt att bli ledare. Djursholm, läst som instruktionsbok, gör det frestande att utbrista: If you make it på Djursholm, you can make it – överallt i Sverige!

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Den tredje boken om Sverige, För vad sorg och smärta, är en roman om resandefolket. Författaren kommer från romanikulturen, har gjort en klassresa och studerat på Handelshögskolan i Stockholm. Med reservation för att boken är en roman, och inte behöver vara det minsta sann mot verkligheten, skulle den kunna beskrivas som en berättelse om en grupp som står emot majoritetssamhällets diskriminering och integrationstryck. Sammanhållningen inom klanen och de egna moralreglerna betyder mest, och därför motsätter sig de resande förändringar av det egna levnadsmönstret. Att det krockar med den individbaserade demokratin är närmast självklart, men på ett intressant sätt ger författaren exempel på hur. I romanen tecknas bilden av hur stöld från människor utanför gruppen kan förklaras med att den bestulne varit för godtrogen, mindre bra på att skydda sin egendom, medan att stjäla inom gruppen självklart är förbjudet och till och med kan straffas med våld.

Författaren beskriver resandefolkets vilja att motsätta sig majoritetssamhällets önskan om gruppens integration, med kommentaren: ”De motsättningarna föder varandra och har gjort det i många hundra år.” (SvD 24/1 -16) Resultatet för resandefolket blev i många fall kriminalitet, låg utbildning och dålig hälsa, istället för verktyg för att styra sitt eget öde. När en del av resandefolkets svenska historia nu finns nedtecknad och när Sverige står inför utmaningen att ta emot ett stort antal nyanlända är det svårt att bortse från romanens interiörer från en illa fungerande integration.

Den inte så nyanlände diplomatens tankegångar hade bäring. Det finns mycket att berätta om ett snobbigt klassamhälle, satt under press att snabbt ta emot en stor mängd migranter – som kanske inte alltid är helt medvetna om vilket asylland de valt.