Vänster om, höger om
Det fanns en hierarki eller pyramid. Högst upp befann sig socialismen, i någon av dess många former. Den näst mest önskvärda samhällsformen var vad vänsteranhängarna, fånigt nog, kallade kapitalistiska demokratier: sådana länder som våra, med blandekonomi, allmän rösträtt, rättighetsdeklarationer och en välfärdsstat. Längst ned fanns de mest föraktliga regimer man kunde tänka sig: fascistiska eller konfessionella samhällen som använde sig av vanvettiga konspirationsteorier och pseudovetenskap för att indela människor efter etnisk tillhörighet eller tro. Nazityskland var det tydligaste exemplet på vad vänstern hatade.
Rör vi oss nu framåt till 2000-talet kan vi se att vänstern har förändrats till oigenkännlighet. Socialismen är död, förintad av kommunisternas fruktansvärda brott och marknadsekonomins framgångar, inte minst i Asien. Fortfarande finns det människor som kallar sig socialister, men ingenstans i världen finns det någon seriös politisk rörelse som tror att man kan förbättra samhället genom att förstatliga ekonomin. Detta är en enorm förändring, eftersom argumentet för socialism var såväl ekonomiskt som moraliskt. Socialismen var tänkt att medföra en starkare och mer produktiv ekonomi. Enligt Marx var socialismens seger oundviklig. Idag är det snarare dess misslyckande som verkar förutbestämt.
Människor som idag säger sig vara vänster förespråkar högre skattenivåer och statliga monopol för allmännyttiga tjänster, medan de är skeptiska mot privata företag och finansmarknader. Men när deras politiker kommer till makten vänder de sig ofta till marknaden för lösningar på de praktiska problemen med att sköta ett modernt samhälle. De tar in privata företag för att driva allmännyttiga tjänster eller skapar en utbildningsmarknad genom att ge föräldrar en skolpeng.
Partier till vänster överallt i den demokratiska världen har blivit försiktiga och flexibla: de förmår inte längre väcka entusiasm för väldiga planer på statlig kontroll eftersom de själva inte längre tror på dem – liksom inte heller de flesta av deras anhängare, när de är helt uppriktiga.
Politiska skribenter har ingående diskuterat socialismens död. Få har dock noterat hur mycket den vänsterrörelse som växt fram ur haveriet hämtar från högern, även extremhögern, som den bättre delen av 1900-talets vänster motsatte sig.
Jag ska klargöra detta med hjälp av ett antal scenarier som jag hoppas att läsaren kommer att känna igen.
– Du beslutar dig för att göra ett experiment. Du menar att den radikala islamismens ideologi är en mardröm för vänstern. Den omfattar underkastelse av kvinnor, mord på homosexuella och på alla muslimer som frivilligt bestämmer sig för att ändra religiös uppfattning, upprättande av en teokratisk stat, avskaffande av yttrandefrihet och trosfrihet och odling av antisemitiska konspirationsteorier av Hitlertyp. Från den iranska revolutionen och framåt har radikala islamister, överallt där de gripit makten, mördat liberaler och vänsteranhängare. Nu läser du tidningarna i ett slumpmässigt urval europeiska länder och finner att det utan undantag är vänster- snarare än högertidningar som ursäktar och i vissa fall uppmuntrar radikal islam.
– En bomb exploderar i Stockholm och dödar ett hundratal människor. Inom några minuter fylls radion av vänsterröster som beskyller amerikanerna, israelerna och den svenska regeringen för massmord. Ingen kritiserar terroristerna eller den ideologi som motiverat dem.
– Sudans folkmordskampanj mot befolkningen i Darfur återupptas. Du vill protestera, men upptäcker att det inte finns några stora demonstrationer att ansluta sig till i Sverige eller något annat europeiskt land. Människor som kallar sig vänster vill inte protestera mot brott mot mänskligheten som de inte kan skylla på väst. Sådana illdåd väcker inte längre deras avsky.
– Du tar upp ett exemplar av Ordfront Magasin och läser att ”Den israeliska regeringen styr svenska media”. När en bekant talar om för dig att detta är en tidning på vänsterkanten, blir du inte lika förvånad som du en gång i tiden skulle ha blivit. De som på 1900-talet hävdade att en judisk konspiration kontrollerade medierna och regeringen var nazister. Du påpekar detta för en bekant som arbetar vid SVT:s Mediemagasinet, ett program med uppgift att granska medierna. Hon förstår inte problemet.
– Vid ett möte i Stockholm hör du en muslimsk feminist som flytt från tvångsäktenskap och sexuellt utnyttjande uppmana den svenska vänstern att bekämpa förtrycket av kvinnor. En ledande socialdemokratisk tänkare ställer sig upp och anklagar henne för att vara ”provokativ”. När ledaren för ett litet revolutionärt parti ställer sig upp och skriker, från salens bakre del, att hon är ”ett verktyg för nykonservativa, rasister och sionister”, applåderas han av publiken.
– Du registrerar dig vid närmaste universitet för en kurs i kulturstudier och noterar ett märkligt fenomen. De som på 1900-talet försvarade reaktionära religioner i den fattiga världen var de konservativa, medan vänsteranhängarna trodde på utveckling och upplysning. I föreläsningssalen hör du nu radikala akademiker fördöma varje ifrågasättande av traditionen som ”kulturell imperialism” och smutskasta upplysningstidens ”förtryckande” värderingar.
Några av dessa exempel är kanske överdrivna, men inte alltför mycket, skulle jag tro. Den hierarki som gällde under 1900-talet försvann med socialismens kollaps. Nu är den värsta formen av samhälle den västerländska demokratin, och särskilt då den amerikanska. Förr i världen kom de konservativa med ursäkter för fascismen eftersom de felaktigt såg den som en fortsättning på demokratiska högeridéer, medan vänsteranhängare otvetydigt fördömde dem. Numera, i dagens Europa och Nordamerika, är det vänsteranhängarna som ursäktar fascistiska och reaktionära rörelser och bortser från deras offer, till och med när offren delar deras vänsterideal.
Ett undantag är det egna landets partier längst ut på högerkanten. Så länge de lokala rasisterna är vita har dagens vänster inga problem med att motsätta sig dem på ett sätt som den traditionella vänstern hade kunnat känna igen. Men gäller det en utländsk rörelse långt ut på högerkanten som är fientlig mot västerlandet, så kommer de i bästa fall att betrakta den som förvirrad, i värsta fall som en allierad.
Om den sämsta sidan hos den forna vänstern var dess oförmåga att konfrontera kommunismen, var dess bästa sida kamratandan. Europeiska socialister stödde främlingar som delade deras värden. Idag lär en iransk feminist, irakisk demokrat eller kurdisk socialist inte kunna hoppas på någon solidaritet från européer som säger sig vara till vänster, särskilt inte om de hör till den intellektuella medelklassen.
Om någon menar att de företeelser jag beskriver är ett resultat av den katastrofala Bushadministrationen, så kan jag i viss utsträckning hålla med. Men de hade börjat utvecklas långt innan George W Bush kom till makten och visar alla tecken på att fortsätta efter att han har försvunnit.
En vänster som fortfarande vore levande, och en europeisk liberal tradition som menade vad man sade, skulle inte ha haft några problem att hantera Bush på ett hedervärt sätt. Man skulle ha motsatt sig det andra Irakkriget, djupt beklagat ockupationens misstag och brutalitet, samtidigt som man hade stöttat de irakier som ville något annat efter 35 år under Baathregimen och dess folkmordspolitik. Stöd kom också, från delar av de gamla och tynande arbetarrörelserna, men vänsterns dominerande röster inom medierna, universitetsvärlden och de politiska partierna teg medan al-Qaida samvetslöst slaktade människor. ”Internationalism”, ”solidaritet” och ”broderskap” känns nu som ålderdomliga ord från en svunnen tidsålder.
Till och med i den enda utrikespolitiska fråga som verkligen inspirerar den europeiska vänstern, Israels konfrontation med palestinierna, är vänsterns hållning långt mindre altruistisk än den verkar. Mycket få vänsteranhängare är beredda att stödja Fatah – som alla sina brister till trots ändå kan beskrivas som en nationell befrielserörelse med förutsättningar att bygga upp ett Palestina värt att leva i – och samtidigt motsätta sig Hamas, som vill införa outhärdliga restriktioner för palestinska kvinnor, homosexuella, fackföreningsmedlemmar, sekulära och kristna.
Dagens vänster har inget program för en bättre värld. Att skylla dess nedgång på Bush är lika löjligt som att hålla USA ansvarigt för världens alla konflikter. Det finns mer djupgående historiska tendenser som förklarar vår tids hyckleri.
De som på 1960-talet längtade efter en radikal omvandling av den rådande ordningen – som många människor gör någon gång i livet – kunde finna tröst i de revolutionära vänsterrörelser som drog fram över världen, från Kambodja till Chile, samtidigt som man hämtade styrka bland det egna landets studentradikaler. Historien stod på deras sida.
Efter socialismens fall har den revolutionära vänstern dött ut överallt utom i Latinamerika, och till och med där är den matt och ytlig.
Idag kommer det största hotet mot den rådande ordningen från den radikala islam och den korrumperade nationalismen i Kina och Ryssland. Vänsteranhängare på ytterkanten stödjer öppet jihadistiska grupper. De urskuldande försvarstalen från vissa vänsteranhängare är så omständliga att även de innerst inne måste antas stödja den radikala islamismen.
Dessa människor har ingen annanstans att vända sig nu när 1900-talets revolutionära gerillarörelser och kommunistregimer förpassats till historien. En förtjusning i våld och avsky mot det egna samhället leder dem till slutsatsen att varje mördare av amerikaner är bättre än ingen alls.
I Noam Chomskys politiska texter och kulturteorierna hos Michel Foucault och postmodernisterna föregreps 2000-talets vänsterideologi. En vänster utan praktiskt politiskt program har ersatt socialismen och antifascismen. Den är baserad på kritik av den rådande ordningen snarare än kamp för ett nytt samhälle. I detta mentala universum kan ingen rörelse som utmanar väst fördömas otvetydigt. Bara väst kan kritiseras.
Säga vad man vill om dem, men en kommunist eller socialdemokrat på 1940-talet hade klara idéer om hur samhället skulle omvandlas. Idag finns det inget radikalt alternativ som seriösa människor menar sig kunna använda, bara praktiska sätt att anpassa den rådande ordningen till förändringar i ekonomin och omgivningen.
En paradoxal konsekvens av den socialistiska idéns död är att vänstern nu passar mycket bra in i konsumtionssamhället. Eftersom det inte finns något trovärdigt politiskt vänsterprogram, kan vem som helst låtsas inta en vänsterhållning, precis som vem som helst kan gå in i en affär.
Om jag vore socialist, skulle du kanske instämma i ett förslag som jag lägger fram. Men eftersom jag trodde på socialismen skulle jag behöva tillägga att jag också ville se ett förstatligande av ekonomin på högsta nivå, straffbeskattning och arbetarkontroll över produktionsmedlen. Även om just du kanske inte ryggar tillbaka inför detta, kan andra läsare tänkas göra det, med kommentaren att mina idéer skulle leda till katastrof. Moderna vänsteranhängare behöver emellertid inte riskera att stöta bort potentiella sympatisörer genom program som kunde få dem att känna sig besvärade. De har sällan några förslag till en ny samhällsordning. De är bara mot väst i allmänhet eller USA i synnerhet, som båda – det ska gudarna veta – erbjuder mycket att opponera sig mot. Om någon påpekar att de som vänsteranhängare är förpliktade att bekämpa brott som begås av ultrareaktionära rörelser, så får de av den nya vänsterideologin lära sig att svara att det är ett ”hyckleri” av västerlänningar att kritisera när de bär på så stor skuld. Den rätta vägen är att inget säga eller göra.
Socialismens kollaps förklarar också den allmänna oförmågan inom vänstern i Europa och Nordamerika att ställa upp för feminister, demokrater och vänsteranhängare i den fattiga världen. Om man själv inte har något positivt program, hur kan man i dessa främlingar se kamrater som kan göra anspråk på ens stöd?
Dessa svek är kanske skandalösa, men de rimmar väl med den moderna konsumtionskulturens psykologi. Konsumenter gillar inte altruistiska förpliktelser. De har ingen aptit på tråkiga möten för att öka allmänhetens medvetenhet eller försöka påverka politiker för att åstadkomma förändringar.
När jag kommer hem till de rikaste människor jag känner ser jag Naomi Klein och Michael Moore på deras hyllor och tänker: ”Varför är jag förvånad? Vänstern utgör inte längre något hot mot de välbärgade. Att vara vänster är en fråga om livsstil. Det är inte förenat med några kostnader eller förpliktelser.”
Hittills har jag talat om konsekvenserna av ett nederlag. Men andra halvan av 1900-talet innebar också enorma triumfer. Europeiska vänsterrörelser såg till att folk fick bättre bostäder, heltidsskola, arbetslivsrättigheter och heltäckande sjukvård. Om vi kunde resa tillbaka i tiden och berätta för dem som 1908 reformerade Sverige hur deras land ser ut idag, skulle de bli förbluffade och förtjusta.
Sedan skulle man tvingas förklara för dem att triumfen för våra gemensamma ideal haft den oväntade konsekvensen att vända vänsterintelligentian mot den vita arbetarklassen. Arbetarna har svikit de intellektuella. De ledde inte framstormningen mot ett socialistiskt samhälle så som de intellektuella sade åt dem att göra. De använde inte det relativa välstånd som välfärdsstaten gav dem till att utveckla sin smak för avantgardistisk konst och atonal musik. Ibland röstade de i stora skaror för politiker som medelklassvänstern föraktade – Reagan, Thatcher, Bush och Sarkozy. Och något som är bara alltför uppenbart i Europas och Nordamerikas städer är att de utopiska planerna bland 1900-talets samhällsreformatorer, samtidigt som de skapade ett bättre samhälle, också ledde till bidragsberoende, familjens upplösning och brottslighet.
Populärt
De sagolika systrarna Mitford
Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.
Medelklassens besvikelse kommer till synes i försöken att förhindra demokratiska val och rucka på yttrandefriheten. Beslutsfattandets centralisering i EU:s odemokratiska institutioner, tendensen att låta icke folkvalda domare fatta politiska beslut och utveckla politiskt korrekta språkkoder – allt detta härrör från övertygelsen att man inte kan lita på arbetarklassen, som inte alltid tycker så som medelklassen skulle vilja att de tyckte.
Förutom en oro för att inte kunna få majoriteten med sig i öppna val, känner den vänstersinnade medelklassen i hela den utvecklade världen ett långt mer djupgående obehag. Historien är inte längre på deras sida. Marknadsekonomierna undergräver den starka ställning och relativa rikedom som den offentliga sektorns direktörer åtnjöt när de dominerade de moderna staterna under socialdemokratins storhetstid vid mitten av 1900-talet. Finansiärer och företagare har skaffat sig enorma förmögenheter och politisk status, medan den vänstersinnade medelklassen dröjt sig kvar i arbeten som de nya makthavarna föraktar för deras bristande marknadsorientering.
Den moderna demokratin är ett system som inte längre tilltalar denna medelklass. Därför är de mindre benägna än förr i världen att motsätta sig religiösa fascistiska rörelser och ta ställning för det egna samhällets bästa värden.
Våra progressiva intellektuella från 1908 skulle bli lika häpna över de mänskliga rättigheternas triumf som över välfärdsstatens framväxt. Kvinnor, homosexuella och svarta – grupper som diskriminerats i årtusenden – har vunnit full juridisk jämlikhet. Ett mått på förändringen är att det numera vore omöjligt för en konservativ politiker som är emot lika rättigheter för homosexuella att bli ledare för ett större europeiskt höger-mittenparti. Också i detta fall finns en tvetydighet. Även om den enastående framgången för kampanjer mot sexism, rasism och homofobi starkt förbättrade livet för miljontals individer, så sågs de av den postmoderna vänstern inte som just individer utan som kategorier. Man utvecklade en identitetspolitik baserad på gruppdefinitioner utifrån antiindividualistiska förutsättningar. Man behandlade kvinnor, medlemmar av etniska minoriteter, homosexuella och andra som block med gemensamma intressen. Dessa förenklingar var inte alltid skadliga – en kampanj för att skärpa lagen mot våld i hemmet, till exempel, är en kampanj för kvinnor, inte för en eller annan bestämd kvinna. Men postmoderna multikulturalister har tagit den liberala idén om tolerans och drivit den till en extrem relativism, som innebär att det alltid är fel att angripa tidigare förfördelade grupper – ”den andre” – även när denne andre förespråkar antiliberala idéer.
Kort sagt, det har blivit rasistiskt att motsätta sig sexister, homofober och fascister från andra kulturer.
Sådana attityder är en katastrof för progressiva krafter i den fattiga världen, särskilt i arabvärlden, liksom bland Europas invandrargrupper. Vi befinner oss nu i den anmärkningsvärda situationen att det anses vara ”vänster” att hävda att kvinnofrigörelse är till gagn för ljushyade kvinnor i Europa, men inte för mörkhyade kvinnor i Teheran. Postmoderna multikulturalister har övertagit mot-upplysningens reaktionära, antiuniversalistiska filosofi och klätt den i en modern dräkt.
Från och med illdåden den 11 september kunde ingen medborgare i de västerländska demokratierna betvivla att krafter ute efter att mörda dem i stor skala svepte fram över jorden. Det är ett kort och okomplicerat påpekande, men vi är rädda och tror att det är bättre att ingenting säga – om behandlingen av kvinnor, angreppen på yttrandefriheten, de psykopatiska ideologierna, det medeltida hatet och de utbredda konspirationsteorierna – för att inte riskera att provocera mördarna.
Fruktan är det starkaste av alla mänskliga motiv. Lägg därtill det uppgivna och reaktionära tänkesätt som utvecklades inom den moderna vänstern efter socialismens kollaps och den tolerans för det intoleranta som postmodernismen inpräntat – så tror jag ni kan se varför så många är oförmögna att motsätta sig totalitära rörelser på den yttersta högerkanten eller ens kalla dem vid deras rätta namn.
Hur begripligt detta förnekande än må vara, förblir det ett lika ynkligt svar på islamismen som förnekandet av klimatförändringar är som svar på den globala uppvärmningen. Båda dessa grupper av förnekare tror att vi kan fortsätta som tidigare och leva vårt trygga, konsumistiska liv som om ingenting hänt.
Det kan vi inte, inte i någotdera fallet, utan vi måste möta de hot som vår tid ställer oss inför. Förnuftiga kvinnor och män kan ha olika åsikter om hur vi ska möta dessa hot, men vi kommer inte att kunna se dem tydligt förrän vi rensat undan all den bråte som skymmer sikten. Innan dess kommer 2000-talet inte att få en vänster värd namnet.
NICK COHEN
ÖVERSÄTTNING: JIM JAKOBSSON