Det har sina historiska och organisatoriska orsaker. Fordismens idéer kom över tiden att anammas i mycket högre grad av politiker, sociologer och kulturutövare än av näringslivet. De har också kunnat övervintra under lång tid i offentliga verksamheter, där det inte finns någon marknad som kan korrigera ineffektivitet och bryta ned de konservativa ideologier som formas kring alla större system.

Det finns i vårt land heller inte någon politisk riktning som på allvar försöker utmana den befintliga ordningen. Det kan ju hänga samman med att både vänster och höger har haft fingrarna i syltburken. Under sina högtidsdagar kom fordismen, av olika skäl, att älskas av alla politiska riktningar från kommunister, socialdemokrater, liberaler, konservativa till fascister.

Men det är förstås bara vänstern som haft stordriften som en bärande del av sin ideologi. Både den marxistiska analysen av samhällsutvecklingen och idén om det kollektivt styrda samhället pekar unisont mot storskalighet.

Kanske är det därför den fruktbara kritik av det teknokratiska samhället som utvecklades i USA under 1960- och 70-talen av olika rörelser, som kan sammanfattas med termen thecounter culture, aldrig riktigt fick fäste i det vänsterstyrda Sverige, ­eller i Europa på det hela taget.

Counter Culture handlade om att ifrågasätta och frigöra sig från det militärindustriella komplexet och alla andra stora system som var så komplicerade och svårstyrda att de verkade leva sitt eget liv bortom mänsklig kontroll. Det var en alternativrörelse med människan i centrum, som försökte återupptäcka och återskapa mänskliga värden och mänsklig gemenskap.

Miljöfrågorna var absolut viktiga, men huvudfienden var systemet. För att kunna skapa det goda livet gällde det att göra sig oberoende och man kom därvidlag att blicka både bakåt och framåt. Gamla idéer om vindkraft, lokalt odlande, alternativmedicin, lokal gemenskap, yoga, massage och annat som behövdes för det självständiga livet återupptäcktes samtidigt som intresset för ny gör-det-själv-teknik exploderade.

Det var i denna kultur som idéerna kring persondatorn utvecklades. De stora företagen hade sina stordatorer, då måste varje medborgare ha sin persondator för att försvara sig.

Systemfientliga idéer var emellertid svårsålda i ett Sverige dominerat av socialdemokraterna. Ropen på decentralisering besvarades med kommunreformen 1971 då städer blev kommuner som i sin tur slogs ihop och standardiserades och blev leverantörer av storskalig välfärdsproduktion.

alternativrörelsen i Sverige blev i denna miljö en grön rörelse som ägnade sig mer åt fåglar och kilowattimmar än åt mänsklig frigörelse. Visst har idéer om småföretagande dykt upp på senare år, men de teknokratiska inslagen dominerar. Många miljövänner, med den vilt svingande centerpartisten Per Ankersjö i spetsen, ser i skyskrapor lösningen på bostadskrisen. Argumenten för dessa kretsar kring miljön, aldrig om människans livsvillkor.

Där står vi än idag. Ingen talar längre om behovet av system, stordrift och standardisering men organisationerna, metoderna och de underliggande tankefigurerna lever kvar. Vi är duktiga på att reformera våra system, men systemskifte är idag lika kontroversiellt som för 20 år sedan.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Temat i detta nummer handlar om den svenska välfärdens framtid. Trots stora förändringar i den offentliga sektorn med ökad målstyrning och krav på ökad rapportering så har de positiva resultaten låtit vänta på sig. Privatiseringen av tjänster inom vård, skola och omsorg har lett till ökad valfrihet, men kanske inte alltid till ökad kvalitet. Detta kan möjligen bero på bristande beställarkompetens.

Något som oroar är att de privata aktörerna tenderar att bli lika storskaliga som de statliga. Som Henrik Berggren påpekar i sin artikel så ingår idag många friskolor i stora koncerner. Det kanske inte är ägarformen som är nyckeln till framtidens välfärd utan skalan. Storskalighet för med sig standardisering, byråkratisering och opersonligt bemötande oavsett om den är statlig eller privat.

Kanske behöver vi en ny kommunreform som löser upp fordismens bojor? Kanske ska vi ifrågasätta idén om enhetlighet? Välfärden behöver faktiskt­ inte se exakt lika ut i hela landet. Det är trots allt ganska stor skillnad på Stockholm och Haparanda.