Intressanta är tiderna och sömnlöshet gör dem inte tristare. Alla scenarier som går att måla upp i det blaskgrå förmorgonljuset! Narkotika, detta, för en neurotiker och manna för en spänningsförfattare.

Så många medelstora katastrofer har inträffat under 2016 att året snart inte ens kommer att gå till historien – om inget riktigt enormt händer framåt slutspurten, vill säga. Finns det inte till och med en dold, förbjuden längtan efter något sådant? Ett skotten i Sarajevo, ett Tjernobyl, ett 11 september. Nyhetsrapporteringen som sådan, dygnet runt, minut för minut, har börjat anta en våldspornografisk dramaturgi: det måste till en klimax om vi någonsin ska få hämta andan. Och börja om.

Om inte annat börjar behovet bli skriande av en mörkrets tyngdpunkt. Vi vet nu inte ens vilket som är vår tids värsta problem. Syrien? Klimatet? Ryssland? Flyktingströmmarna? Turkiet? EU:s kollaps? Trump? Nästa finanskris? Kinas tilltagande ärelystnad?

Än mindre kan vi enas om hur dessa problem ens ska beskrivas. Är det nationernas sönderfall vi bevittnar eller nationalismens återkomst? Både och, förstås, eftersom det andra är en följd av det första – men försök att förklara det för någon av alla ideologiskt förgiftade krämare som en gång för alla tycks ha intagit det offentliga rummet.

Att problemen är för många och inte kan definieras är illa nog. Farligast av allt är emellertid att inte heller motkrafterna har någon tyngdpunkt nu; att inte ens det goda och eftersträvansvärda har ett centrum varifrån energi tillåts stråla. Det är därför, misstänker jag, som Trumps kandidatur skrämmer slag på folk så till den milda grad. Med USA har det blivit precis som med EU: mängder av debattörer som tidigare bara haft ovett till övers för projekten ifråga blir, ifråga om Brexit och Trump, plötsligt deras främsta försvarare. Och detta långt efter att såväl USA som EU rasat i all tänkbar och mätbar betydelse, långt efter att nedgången för väst inletts på allvar – långt efter att, med andra ord, det finns så mycket kvar att rädda.

Utan en tydlig huvudfiende – ett Nazityskland, ett Sovjetryssland, en utomjordisk armada – finns inget väst. Att på en och samma gång ställas inför Putin, Erdo?gan och IS har i det närmaste lamslagit den gamla alliansen. (Erdo?gan själv, får man försöka minnas, ska dessutom enligt de gamla planritningarna vara på vår sida.)

Så långt de yttre hoten. När man till dem lägger de inre, från de kulturella motsättningar som uppstått av flyktingmottagandet till nationalisternas gensvar, blir paralysen fullkomlig. Brexit och Trump är inget annat än symtom på detta. Ibland tror jag att väljarna, även de allra värsta av dem, hatar själva handfallenheten, själva den häpna oförmågan, mer än de någonsin har hatat invandrare och bögar.

I en förtvivlad ansats att tolka skeendet positivt skulle man kunna hävda att västs nedgång är någonting oundvikligt, till och med någonting positivt. Först när vi har avvecklat de sista kvarvarande resterna av vårt forna världsherravälde, blir resonemanget i så fall, kommer resten av världen att slappna av och låta oss vara ifred. Vem orkar söka upp en skröplig fördetting på ålderdomshemmet för att dra upp några gamla oförätter?

Åh, jag vet precis vilka som orkar. Det gör ni också.