Var så god att acceptera

Fredrik Johansson

Den som hävdar att Sverige är ett land där vi inte tror på auktoriteter har inte hört talas om Klimatpolitiska rådet.

När rådets årliga bedömning av regeringens klimatpolitik presenterades för några veckor sedan kunde man höra en knappnål falla i en offentlighet fylld av dallrande vördnad. Domen skulle bli hård. Frågan var hur hård. Nu måste väl ändå klimat­minister Romina Pourmokhtari avgå?

Klimatpolitiska rådet är en myndighet som tillskapades av den rödgröna regeringen 2017. Myndigheten ska utvärdera regeringens politik och de underlag den bygger på. Gott så. Man ska också bidra till en ökad diskussion om klimat­politiken i samhället. Mer udda.

”Relationen mellan Klimatpolitiska rådet och regeringen är mer som mellan påven och kurian.”

Ulf Kristersson mötte kritiken med att man har olika uppfattningar och att regeringens bland annat är att man inte kan genomföra kortsiktiga åtgärder som försvårar för de långsiktiga resultaten. Det är en politisk bedömning. Regeringen ägnar sig åt politik.

Det imponerade inte. Center­ledaren Muharrem Demirok menade att ”vi ser ett enat näringsliv, en enad akademi, ett enat civilsamhälle och en väljarkår som kräver att vi faktiskt gör något annat – då måste man som statsminister kunna lyssna på det”.

Kristersson contra Mundum.

Tillsammans med miljöpartiets Daniel Helldén sträckte Demirok därför ut en hand:

”Nu är det upp till Ulf Kristersson om han vill slå igen den handen och säga att ’tack jag håller mig till Sverige­demokraterna och vänder klimatpolitiken ryggen helt och hållet’, eller om han faktiskt tar den utsträckta handen.”

Den rätta vägen med akademin, näringslivet, civilsamhället och väljarna, eller att vända ”klimatpolitiken ryggen helt och hållet”.

För att lägga ytterligare lök på denna ambitiöst anrättade lax, förklarade Demirok att Centern och Miljöpartiet ”brinner” för klimatfrågan. Med klar låga och vid fyraprocentsspärren.

Även det finanspolitiska råd som inrättades av alliansregeringen 2007 har ofta befunnit sig i konflikt med sittande regeringar. Framförallt finansministrar.

Magdalena Andersson kallade ordförande John Hassler och hans kamrater för ”Finans­retoriska rådet”. Företrädaren Lars Calmfors har beskrivit sin relation till Anders Borg som ”hund och katt”.

Relationen mellan Klimatpolitiska rådet och regeringen är mer som mellan påven och kurian.

En invändning från regeringen är att medborgarna måste acceptera politiken. Så länge vi lever i en demokrati – vilket förvisso verkar vara huvudbekymret för en del av dem som brinner allra mest – så kommer vi inte runt det. De partier som representerar den mest radikala klimatpolitiken samlar en bit under 20 procent i riksdagen.

Hur hanterar svenska politiker det faktum att vi har relativt begränsade utsläpp i en värld där det sker enorma utsläppsökningar på andra ställen? Hur drakoniska nationella åtgärder och uppoffringar kommer människor att acceptera?

Även här har Klimatpolitiska rådet goda råd. I ett avsnitt om ”Acceptans” förklarar man (”föreläser” är ett bättre ord) för regeringen att den har ett för snävt perspektiv på ”Acceptans”. Kristersson och hans gäng ignorerar ”vetenskapligt baserad kunskap om vad som kan öka acceptansen för klimatpolitiska styrmedel”.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Klimatpolitiska rådet hänvisar till några övergripande opinionsundersökningar (bland annat vad 130 000 människor svarat i ”en global studie”) där klimatet uppfattas som viktigt.

Och i en ”Faktaruta” får vi lära oss att forskningen har kommit fram till att acceptansen för politiken ökar ”om det finns en medvetenhet om det problem som behöver lösas” och att ”tydlig kommunikation […] kan bidra till förståelse och acceptans”.

Ulf och Romina, stryk under och diskutera med era bänkkamrater!

På presentationen var det en Chalmersprofessor i Innovation och hållbarhet som redogjorde för detta. Men jag antar att hans huvudsakliga bidrag har legat på andra områden. Insikterna om hur man bedriver vetenskaplig opinionsbildning kommer nog framförallt från rådets norska statsvetarprofessor och medlemmen som är professor i psykologi.

Det är värt att notera att Klimatpolitiska rådet inte ställer upp i allmänna val. Det hade antagligen varit en uppfriskande erfarenhet. Att se vetenskapen appliceras i praktiken på ett torgmöte i Sveg eller i ett Town hall i Vallentuna. 

Fredrik Johansson

Senior director på Hallvarsson & Halvarsson.

Mer från Fredrik Johansson

Läs vidare