Vår tid var då
Jag gick i åttondemars- och antikärnkraftsdemonstrationer, röstade på VPK och läste Nietzsche. Han ”är inte klok” noterades i terminskalendern, som annars mest bara handlar om väninnor, pojkvänner, aborter och maniskt utespring på inneställen i Stockholm. Föga anande att jag senare skulle få anarkistiska kamrater – en svensk och en irakisk kille – som samma år faktiskt begav sig till Teheran för att delta i vad man trodde skulle bli en sekulär revolution.
Shahens fall och ayatolla Khomeinis återkomst till Iran den 1 februari 1979 är ett av de tio avgörande skeenden som den tyske historikern Frank Bösch avhandlar i sin nya, kritikerrosade bok Zeitenwende 1979. Als dieWelt von heutebegann (Vändpunkt 1979. När dagens värld började). Det rör sig om en rik volym, en vidsträckt bildningsresa, skriven på ett språk som recensenterna har kallat för ”Schörkellos”: utan krusiduller.
Nej, här är det de världspolitiska åtgärderna och åtbörderna som snirklar och snorklar sig fram. Vad Bösch övergripande vill beskriva är hur världen detta år gick från bipolär till multipolär. Hur förhållandena mellan öst och väst, liksom nord och syd, fundamentalt förändrades. Början till slutet av kalla kriget. Globaliseringen. Med en kanske särskilt tydlig startmotor: Religionen. Eller religionerna; dessas ibland godartade, ibland direkt giftiga äktenskap med politiken.
Ta, till exempel, den militära och religiösa uppslutningen kring Khomeini som så snabbt besegrade demokrater, liberaler och socialister. Som till en början – åtminstone före den islamistiska teokratins obeveklighet och det 444 dagar långa gisslandramat på den amerikanska ambassaden i Teheran – västerländska ledare såg som en betydelselös övergångsfigur.
Det var, påpekar Bösch, ett skeende som i förlängningen ledde fram till terrordåden 11 september 2001 i USA. Och nästan genast till ”kriget mot terrorismen”: invasion i Afghanistan, jakt på de afghanska jihadister och talibaner som USA och andra västorienterade länder tidigare hade stött med vapen och pengar under den sovjetiska ockupationen.
Så till den polskfödda påven Johannes Paulus II:s besök i hemlandet i juni, vilket mottogs och firades av miljoner polacker redan innan han i diskreta ordalag talade om mänskliga rättigheter och indirekt kritiserade den kommunistiska regimen.
Åter blandades religion och politik. Folk- och fackföreningsrörelsen Solidaritet grundades 1980. Samma år tilläts inte längre DDR-medborgare att fritt resa till Polen – där växte en medborgaranda och motmakt som inte skulle få smitta. Men som ändå gjorde det, till och med hemma på Östermalm.
Liksom Khomeini var påven en karismatisk och medialt skicklig person. Bägge tycktes stå utanför hela kalla kriget-logiken. Khomeini förenade människor och religion inte minst genom USA-protester; han skyllde rentav november månads ockupation av den stora moskén i Mecka på Förenta staterna.
Johannes Paulus kom att symbolisera kritik mot Sovjetunionen och socialism, och han knöt nära band till katolikeLech Wałęsa. Som i sin tur hade brevkontakt med oppositionen i Deng Xiaopings Kina – blott en av skulle jag säga hundratals överraskningar i Zeitenwende1979 om hur besynnerligt världens ledare betedde sig under den här tiden.
Händelserna i Iran och Saudiarabien fick flera konsekvenser. De bidrog bland annat till kraftigt stigande oljepriser och energikris (där dock Sverige vad jag minns och vad jag läst kom lindrigt undan). Och detta, liksom haveriet i kärnkraftverket Three Mile Island utanför Harrisburg i mars, gav skäl till oro och åtgärder på flera håll. Västtyskland drabbades av inflation och minskad tillväxt, energisparande påbjöds, miljörörelsen och det nya gröna partiet Die Grünen fick fart, likaså antiatom- och fredsrörelserna.
Religiositeten spelade roll också i Latinamerika. Den katolska befrielseteologin spred sig. Motståndet mot Nicaraguas diktator Anastasio Somoza samlade till en början såväl romersk-katolska kyrkan som vänsterns sandinister, snart även liberaler. Inte ens Jimmy Carters USA ville ge Somoza asyl när denne tvingades fly landet sommaren 1979. (Det var Reaganadministrationen som senare stödde Contras.)
Nicaragua var för litet och avlägset för att Sovjet skulle bry sig om det, men det blev ändå inte bara västvärlden som engagerade sig. I Öst- liksom i Västtyskland, och förstås även Sverige. Bösch nämner inte The Clashs Sandinista! eller populärkultur knappt överhuvudtaget, men som svensk tänker man självklart på ett flertal solidaritetsprojekt, där Imperiet, Michael Wiehe och Björn Afzelius var våra mest kända besökare i landet.
Emellertid uppehåller sig Bösch rätt mycket och nästan underhållande om den ”romantik” som omgav Nicaragua och den sandinistiska revolutionen. Både i Förbundsrepubliken och i DDR bildade man ”Soli-Gruppen” och drack illasmakande men rättvisemärkt kaffe, producerat i en nation som verkade presentera en både gladare och mer pluralistisk socialism. Jag vill minnas att i Sverige stod sossar, stalinister och den frihetliga vänstern sida vid sida. Nu var det väl revolution på gång?
Bösch tillägger dock att alla dessa individer och brigader som for till Nicaragua 1979–80 till slut gjorde att ”sandinisterna undanbad sig flera resor, eftersom de inte hade tillräckligt med livsmedel”.
Samma år i diverse hörn av världen: Deng Xiaopeng öppnade delvis Kina för marknadsekonomi och reste till USA och träffade Jimmy Carter i slutet av januari. Margaret Thatcher segrade i brittiska val den 3 maj. Då handlade det mindre om religion än om business, handel, tillväxt och politik. Bösch är medveten om att ”nyliberalism” i regel används som ett skällsord (och att Thatcher själv inte använde det alls) men avser här marknadsliberal politik, privatiseringar och konkurrensutsättning.
Han resonerar inledningsvis om Järnladyns roll som både kvinnlig, medelklassfejkad förebild och feministiskt reaktionär, men framförallt om hur hennes politik påverkade ett flertal europeiska länder trots att hon irriterade dem med sin odiplomatiska EU-kritik. Inte minst Västtyskland var motsträvigt, till och med kristdemokraten Helmut Kohl som blev förbundskansler 1982 kom illa överens med henne.
Men snart nog skulle även han anamma ett flertal av hennes idéer om ”egenmakt”, individuellt ansvar, skattesänkningar, avregleringar och för den delen reaktionär familjepolitik. I samma veva ville USA/Nato stationera atomvapen i Västeuropa varvid såväl freds- som miljörörelserna fick ny energi. Tyska Die Grünen har redan nämnts. I Sverige grundades Miljöpartiet 1981.
Frank Bösch kallar 1900-talet ”massmediernas århundrade”. Tack vare satellit-tv kunde världen tydligare bli varse tidens flyktingströmmar. Han lägger stor vikt vid de sydvietnamesiska båtflyktingarna som en av 1979 års viktiga ”cesurer” (taktvila, eller bättre avbrott).
Då uppstod nämligen en ”välkommenkultur” som kan kännas igen från Tyskland och Sverige 2016. Den tog sig emellertid lite annorlunda uttryck i Väst- och Östtyskland. I DDR levde redan många (nord-)vietnameser, inte som gäst- utan som ”kontraktsarbetare”. I BRD uppstod så småningom protester och främlingsfientliga attentat. Än idag är det för övrigt skillnad mellan syd- och nordvietnameser i Tyskland, även om båda grupperna är väl integrerade. Men efter en koll i Wikipedia bör vi svenskar nog skämmas en smula.
Redan 1975, efter förfrågan av USA, svängde sig den svenska regeringen med att det vore besvärligt att ta emot flyktingar från Vietnam. Vad man då syftade på var opinionen, särskilt bland yngre medborgare ”med vissa åsikter”, och anfördes ”anpassningssvårigheter”. Värst var kanske VPK:s riksdagsledamot Bertil Måbrink just år 1979. Han menade att flyktingarna var förmögna, ”med guldtackor och tusentals amerikanska dollar”, att de flesta är ”överlöpare” och att de i Vietnam inte riskerade ”mord, tortyr och politisk förföljelse”. Sverige skulle göra de då överenskomna 250 flyktingarna ”en stor otjänst eftersom de kommer få svårt att utöva sin religion i Sverige”.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Men till sist vankas faktiskt populärkultur, något som skulle skaka om miljontals fler själar än mitt då 21-åriga, självupptagna och banalt kalenderskrivande jag. Det var i första kvartalet av 1979. Då sändes Hollywoodserien Holocaust, på svenska Förintelsen, på tv i över 50 länder utanför USA. Den kom ”i centrum för den globala minneskulturen” och resulterade i mängder av minnesplatser, museer och filmer.
Bösch citerar, som redan tidigare ett antal gånger, Heinrich Böll: ”Det ser ut som om det i framtiden kommer att finnas ett ’före Förintelsen’ och ett ’efter Förintelsen’ där alla […] kommer att behöva förhålla sig till ’Endlösung’ och antisemitism.”
Böll hade som vi numera vet både rätt och fel. ”Alla” var inte alla i hela världen – men i vår del av densamma gjorde tv-serien ett enormt intryck. Förintelsen kritiserades visserligen för trivialisering à la Bröderna Cartwright, men seriösa forskare intygade att grundfakta stämde. Icke desto mindre bringade den nervositet och oreda bland tv-kanalerna på båda sidor järnridån. Sändningstider ändrades, egna produktioner skapades och vissa manipulationer utfördes.
Ett exempel är den västtyska tv-kanalen WDR:s försök att ”öka acceptansen” hos tyskarna: SS-befälet Dorfs röst lät mer tvekande och mindre ”resolut” i den tyska dubbningen än i originalengelskan. Man lät korta slutet i sista avsnittet där emigrationen till Palestina och lyckliga familjeåterföreningar framstod som det stora tecknet på hopp och ”slutgiltig lösning”.
Och sedan några år finns det ju i det återförenade Tyskland, särskilt i de östra delarna, en högerpopulistisk kritik mot ”minnes- och skamkulturen”. Dagens värld är även dåtidens. Eller som författarens sista mening ungefärligen lyder:
”Idag ser vi med förvåning på hur envist många då inslagna vägar och utmaningar ännu lever kvar.”
Författare och journalist.