Enkelheten var naturligtvis det som gjorde affischen så briljant, även om det knappast var ens hälften så kontroversiellt som upphovsmakarna nog hade tänkt sig. Uppfattningen att USA borde sluta leka världspolis var utbredd redan då, även om det ännu var otänkbart att flygplan skulle flyga in i tvillingtornen i New York bara några år senare.

Kring millennieskiftet ropade en samlad antiglobaliseringsrörelse ”en annan värld är möjlig”, och variationer på detta tema förekommer fortfarande regelbundet i debatten. Det behöver inte handla om att kasta den ”USA-styrda imperialismen” eller ”kapitalismen” över ända. Minns att EU ofta och gärna talade om att Europa skulle samordna sin utrikes- och säkerhetspolitik, bland annat för att kunna utgöra en ”motvikt” till USA innan skuldkrisen slog till. I den tyska valrörelsen 2002 handlade socialdemokraten Gerhard Schröders vinnande kampanjkoncept till stor del om att spela på anti-amerikanska strängar i upptakten till Irakkriget, och på européers bottenlösa förakt mot den dåvarande presidenten George W Bush.

Nu när även amerikanska budgetunderskott skenar och världens överlägset största och starkaste militärmakt visat sig oförmögen att skapa stabilitet (och än mindre fred och demokrati) trots decennielång truppnärvaro i både Afghanistan och Irak, börjar konturerna av denna alternativa värld framtona. I takt med att USA har fått allt svårare att hantera sina inre och yttre konflikter har Kina börjat spänna sina ekonomiska och militära muskler. Kring allt detta tecknar Robert Kagan i The World America Made en bild av både den värld vi har nu och den som eventuellt komma skall. Hans utgångspunkt är ironiskt nog densamma som Ordfronts: Självklart är en annan värld möjlig. Men är en sådan värld önskvärd?

Precis som när hans The Return of History and the End of Dreams utkom för fyra år sedan är boken vältajmad till den amerikanska presidentvalrörelsen. Det är anmärkningsvärt att Kagan lyckas tilltala både högern och vänstern, nu när den amerikanska politiken är ovanligt polariserad. Ett av bokens kapitel publicerades i vänsterlutande tidskriften The New Republic och citerades i president Obamas State of the Union-tal i början av året. Samtidigt är Robert Kagan rådgivare till republikanernas Mitt Romney, och var det även till förra presidentvalets republikanske förlorare, John McCain.

En förklaring till denna framgång är både att essäformen är ypperlig för denna typ av tankeväckande samtidsbetraktelser och att Kagan levererat en särskilt välskriven och nyanserad sådan. Inget vore lättare än att kritisera detaljer där texten är skriven med tjock tusch snarare än millimeterstift, men det vore att missa poängen. Ett sympatiskt drag hos Kagan är att han inte försöker tona ner motsättningar eller inneboende konflikter. Han konstaterar att den världsordning som vi lever i domineras av USA, och att detta är på både gott och ont. Styrkan i hans framställning är att de olika faktorerna vägs samman och att han argumenterar för att fördelarna överväger. Läsaren är förstås välkommen att dra en annan slutsats.

För historikern Robert Kagan faller det sig naturligt att börja med frågan om hur det kom sig att vi fick en amerikansk världsordning, och när den etablerades. En tänkt Ordfront-affisch från slutet av 1800-talet hade troligen visat Jorden insvept i den brittiska flaggan Union Jack snarare än det amerikanska Stjärnbaneret. Mot slutet av 1930-talet hade en fascistisk eller nazistisk flagga förmodligen kommit väl till pass. Efter andra världskriget kunde det ha blivit Hammaren och skäran.

USA var inte en overksam nation på den internationella arenan innan Pearl Harbor anfölls i december 1941, inte heller så inåtvänd som vissa hävdat. Kagan visar övertygande på det schizofrena i den amerikanska självbilden. Å ena sidan en historia av tydlig expansion och krigföring, framför allt när Förenta staterna expanderar västerut för att till slut täcka halva nordamerikanska kontinenten. Å andra sidan en självbild av att man helst vill bli lämnad i fred, manifesterad exempelvis i motviljan mot att dras in i de båda världskrigen. Detta drag framträder tydligt än idag: George W Bush framstod som en isolationistisk president under valkampanjen 2000, men detta kom att ändras av 11 september-attackerna året därpå.

Samtidigt märks här även omvärldens likaledes schizofrena inställning till USA. Man fruktar amerikansk arrogans och aggressivitet, men ännu mer amerikansk passivitet. Närhelst det uppstår oroligheter, oavsett om det är på Balkan eller i Libyen, hörs kraven på amerikanskt agerande.

Men Kagans viktigaste poäng handlar mindre om de tydliga, men oftast tillfälliga, konflikterna. Den värld som Amerika har skapat innehåller andra – större – värden, vilka har tjänat mänskligheten väl. Faktiskt oerhört väl. Den dominerande supermakten sätter sin idémässiga prägel på omvärlden. När nazismen, kommunismen och fascismen var på frammarsch fick det spridningseffekter på opinion och politik långt utanför Tyskland, Sovjet och Italien, där dragningskraften bottnade i en längtan efter starka, effektiva ledare som avskaffade arbetslöshet och byggde motorvägar. Vilka är USA:s motsvarande kännetecken?

Till att börja med, menar Kagan, är USA en demokrati. Så har också den amerikanska tidsåldern – som kan sägas ha börjat efter andra världskriget – sett en demokratisk expansion som saknar motstycke i mänsklighetens historia. Folkstyre har blivit den naturliga idémässiga utgångspunkten världen över, vilket även har fått icke-demokratiska regimer att försöka ge sken av att åtnjuta demokratisk legitimitet genom att hålla (riggade) val och folkomröstningar. USA är en handelsnation, fortsätter Kagan, och dess flotta garanterar farlederna världen över, utan vilka dagens handelsflöden vore omöjliga.

Så har världen i den amerikanska tidsåldern sett en välståndsökning som saknar motstycke i mänsklighetens historia. I mars konstaterade Världsbanken att andelen extremt fattiga mer än halverats på 30 år, från 43 procent av Jordens befolkning till 19 procent (Global Poverty Data 2012). Slutligen, påpekar Kagan, är den amerikanska tidsåldern också fredlig. Det betyder inte att det saknas krig eller konflikter, inte heller att USA inte är inblandat i dessa. Men andra halvan av 1900-talet är mest känd för ett krig som aldrig bröt ut – kalla kriget blev aldrig tredje världskriget – och storskaliga internationella konflikter förekommer knappt längre.

Här bygger Kagan bygger vidare på Steven Pinkers forskning (se Axess nr 3 2012) men polemiserar samtidigt mot denne. Visst har Pinker en poäng, när han säger att mänskligheten genom läsning, upplysning och vetenskap genomgått en civiliserande process, som kan förklara varför vår tid är mindre våldsam än den varit någonsin tidigare.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Men, framhåller Kagan, det finns inget ödesbestämt i den utvecklingen. Den är en konsekvens av att den dominerande supermakten visserligen inte tvekar att använda militärt våld för att skydda sina intressen, men där dessa intressen balanseras av tydliga nationella ideal om frihet, fred och demokrati. Det betyder inte att amerikanska motiv alltid är ädla – det är de sannerligen inte! – men sett till helheten och över tid blir det mera rätt än fel. Som så mycket annat har detta sammanfattats bäst av Churchill: Man kan alltid lita på att amerikanerna gör det rätta – sedan de uttömt alla andra möjligheter.

Kagan poängterar att den som enbart konstaterar brister i dagens ordning gör det alltför lätt för sig. Man måste också studera alternativen. Skulle en världsordning där USA:s inflytande balanseras av ett mer jämbördigt Kina innebära att havets handelsvägar hålls lika öppna? Kinas agerande i Sydkinesiska havet tyder på att deras intressen inte nödvändigtvis ser så ut. När kinesisk effektivitet exporteras via statliga investeringar till Afrika, vad får det för konsekvenser för demokratins framtid? Om ett allt starkare Kina tar Sovjetunionens plats som militär utmanare till USA, gör det verkligen världen fredligare?

Kagans budskap är inte så mycket att varna för Kina, som att lyfta fram två andra tankar. För det första: Allt är inte perfekt i den värld Amerika skapat, men var försiktig så att inte barnet försvinner med badvattnet om denna ordning ställs på ända. För det andra: Utvecklingen är aldrig ödesbestämd. USA är inte är ett land på dekis bortom långsiktig räddning, och alla kurvor i Kina kommer inte för alltid att peka spikrakt uppåt. Genom att studera historien, analysera nutiden och diskutera vad vi önskar i framtiden kan vi påverka riktningen. En annan värld är alltid möjlig.