Så här i efterhand, när den efterlängtade chocken har lagt sig, kan vi konstatera att inga av våra farhågor spelade någon större roll. Det är svårt att inte känna en viss tomhet.

”Is that all there is?” som Peggy Lee brukade sjunga.

Vår egen inställning borde ha varit en ledtråd. Vi hade hört ryktas att parlamentet hade fått större befogenheter, men ingen av oss besvärade sig med att verkligen ta reda på vad det innebar. Kanske skrev någon tidning om saken, men tidningarna är fulla av nonsens. Med all annan sopsortering vi tvingas till, finns ingen tid över till att dessutom sortera ”nyheterna”.

Och nu visar det sig alltså att världen i stort fortsätter som vanligt, trots valresultatet. Det är ett slags självgenererande ointresse.

Det gäller inte bara oss väljare. Inte ens EU-kommissionen eller medlemsländernas riktiga parlament bryr sig egentligen särskilt mycket om vad parlamentarikerna i EU-exil kan tänkas ha för befogenheter. De gör som de brukar. Och om ingen bryr sig om saken, antar jag att EU-parlamentet rent formellt skulle kunna sitta på diktatorisk makt, utan att det spelar någon roll.

Kanske är det precis så det är. Vem vet?

Nåväl, om fem år kan vi hetsa upp oss igen. Kanske förmår vi då uppbåda tillräckligt intresse för att först ta reda på om EU-parlamentet är av vikt eller inte. Till dess:”Let’s keep dancing. Let’s break out the booze and have a ball.”

ett val som däremot måste fylla varje sann europé med stolthet och framtidstro är den läckert namngivna Conchita Wursts överväldigande seger i Eurovisionsschlagerfestivalen. Veckor har gått sedan fröken Wurst föddes ur askan i Köpenhamn, men min entusiasm är obruten.

Det är främst en fråga om nostalgi. Som förskolebarn lyckades jag en gång nästla mig in på Kiviks marknad och föll genast och handlöst för Damen utan underkropp. Förälskelsen höll i sig, men när puberteten kom, några år senare, insåg jag vilka begränsningar ett sådant förhållande skulle innebära. Jag sorterade mina minnesbilder och snart började istället min åtrå till Skäggiga damen växa.

Som ni säkert inser har det inneburit en erotisk strävan i motvind. I takt med att åren gått, har mer och mer hår utrotats från kvinnokroppen. De försiktigt plockade överläpparna har övergått i rena brasilianska vaxorgier. Jag har tidvis önskat att jag istället skulle ha fallit för Tjocka damen. Då kunde jag kunnat ha emigrerat till Amerika och levt lycklig i alla mina dagar.

Men nu finns hopp. I fröken Wursts efterföljd räknar jag med att vi får se fler damer med eleganta skägg.

Själv hoppas jag på att kunna påverka min närmaste omgivning i riktning mot Oscar II:s helskägg med knävelborrar, eller Frans Josefs yviga polisonger. Ack, att åtminstone få ondulera en kvinnas klädsamma skepparkrans!

För övrigt var låten ganska bra, också.

I ett rökrum på en större herrgård i Sörmlandstrakten bildades i torsdags för två veckor sedan det hemliga sällskapet Reaktionära Fronten, RF(ä). De konstituerande medlemmarna avnjöt ärtsoppa och pannkaka med varm punsch, varpå ett ceremoniellt parti kille spelades under nöjda skrockanden.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Det exakta syftet med RF(ä) är ännu inte fastställt. Dels för att det säkraste sättet att bevara sällskapets sekretess är att ingen, inklusive de insvurna, vet vad det är till för, dels på grund av en pågående diskussion om huruvida uttalade mål är att betrakta som radikala och därför i strid med sällskapets stadgar. Dessa stadgar kan i så fall visa sig stå i strid med sig själva.

Till de möjliga syften som ändå nämndes under det konstituerande mötet hörde stormning och nedmontering av journalist- och arkitekturskolorna, anslag till forskning om schavottbaserade försvarssystem mot klotter, samt förbud mot offentliga uttalandet av någon med lägre akademisk titel än docent, såvida inte personen i fråga är medlem av kungahuset.

Personer som tror sig vara lämpade för RF(ä) uppmanas vänta utanför Bondeska palatset på onsdagar vid lunchtid, med en röd nejlika i knapphålet och volym 5 av greve A F Skjöldebrands memoarer under armen.

På frågan ”Har folket surdegsbröd?” ges svaret ”Non, il mange macarons”.