Världens gång
Sådan skadeglädje ter sig en aning vansklig när den kommer från ett land där överbefälhavaren är sjukskriven för arbetsutmattning, men det är förstås möjligt att tonen snarare var självgod än skadeglad.
Arbetsbefrielse, snarare än arbetsetik, verkar trots allt vara den moderna protestantismens främsta dygd. En sjukskriven ÖB är då inget att skämmas för, men en folkpensionerad påve är det närmsta svenska antipapister kan komma ett efterlängtat ”nej” på frågan ”Är påven katolik?”. Vissa kommentatorer greps av sådan entusiasm att de fantiserade om en ny påve, som omprövade den viktigaste av alla frågor och gjorde bärande av gummituta på könsorgan vid rekreationssex till ett av sakramenten.
När detta fästs på papper är ännu ingen ny biskop av Rom utsedd, men jag misstänker att de av mina landsmän som hoppas att den påvliga stolen ska axlas av en sexualliberal protestant kommer att bli besvikna. Snart sagt alla tänkbara kandidater verkar vara katoliker och många från delar av världen långt söder om RFSU:s domvärjo. Allt pekar därför på att den nu pensionerade påven hinner dö innan han får äta upp den konservatism som gjort honom så avskydd på svenska kultursidor och nyhetsredaktioner.
Kanske kan besvikna svenska sexualliberaler finna hopp i historien om påven Formosus. Han togs ur sin grav av sin efterträdare Stefan VI, kläddes i påvlig skrud och ställdes inför rätta under den så kallade kadaversynoden år 897. Resultatet blev att de två fingrar Formosus använt för att ge välsignelsen höggs av, samt att det förruttnade liket kläddes som lekman och kastades i Tibern.
Allt liberalerna behöver göra för att stilla sitt hat är alltså att vänta ett par hundra år på en kvinnlig påve med fäbless för preventivmedel och abort och komma ihåg var Benedictus grävts ned.
Vi andra behöver ju inte berätta för dem att Stefan VI ströps för sitt tilltag.
Redan för 13 år sedan, när Sveriges Radio började sända Ring P 1, varnade jag för konsekvenserna. Att glorifiera ”vanligt folk” och deras oredigerade ”åsikter” kan bara ta en ände med förskräckelse. Sedan dess har nervösa massmedier erbjudit allmänheten kommentarsfält, uppmanat till mejl och chatt, blogg och Twitter, allt för att visa att de hänger med. Och nu står vi i den förskräckta änden, mitt i en debatt om ”näthat”.
Många som ansätts av bitterhet, sociala handikapp, mindervärdeskomplex och maktlystenhet ger sig in i partipolitiken. Andra utstrålar snarare enfald, blottarsjuka, översitteri och vanlig oförskämdhet och lockas därför till journalistiken. Vissa har de flesta av dessa karaktärsfel, utan att ha en karriär. Förr i tiden ignorerade vi dem. Nu har den massmediala önskan att låta ”vanligt folk” komma till tals istället givit denna förgrämda restpost en central plats i offentligheten. De är ”näthatare”.
”Vanligt folk”, i egentlig mening, har förstås inget med saken att göra. Men frågan är hur länge de står ut. Vår demokrati bygger trots allt på den vita lögnen att varje vuxen människas åsikt är värd respekt. Vi vet alla att det inte är sant, men fram till nu har ingen varit dum nog att trycka sanningen i ansiktet på oss.
Kanske är det redan för sent, men Sveriges Radio borde åtminstone gå i bräschen för att försöka rädda illusionen om vårt styrelseskick. En början vore att bara låta de komma till tals som disputerat i åtminstone ett ämne, eller tillhör kungahuset.
Ingen tog notis om de elva intellektuella, däribland Bernard-Henri Lévy och Salman Rushdie, som i en artikel i slutet av januari ställde oss inför valet mellan ett centraliserat EU eller döden. Jag måste erkänna att jag själv tyckte att texten var en aning pompös, men har sedan dess tänkt om.
Det är ett faktum att mycket gott hotas om EU faller samman. Det senaste exemplet är den rumänska hästlasagnen.
Att ingen i skrivande stund har berättat hur Findus hästlasagne smakade, är ett tydligt tecken på att det egentligen inte var något fel på produkten. Hästkött smakar enligt min erfarenhet utmärkt, är näringsrikt och magert. Hysterin kring felmärkningen måste därför ha andra, mer olycksbådande grunder. Jag anar unken matnationalism. Det bekräftas av att svenska matföretag lovar att dna-testa alla sina köttprodukter för att fastställa art, kanske även ras.
Popular
Douglas Murrays nya bok – saklig och upprörd
I sin nya bok skildrar journalisten Douglas Murray Hamas brutala attack mot Israel den 7 oktober 2023, men också det internationella gensvar som följt – ett gensvar som avslöjar en oroande blindhet för antisemitism.
Associationerna till mindre smickrande perioder i Europas historia är uppenbara. Avgrunden öppnar sig.
Vi måste inte älska EU, eller ens hästlasagne, men innan vi börjar rensa ut allt främmande låt oss minnas pastor Martin Niemöllers ord:
”Först kom de och hämtade den rumänska hästlasagnen och jag protesterade inte för jag gillade inte hästlasagne…”
Och så vidare.
Skribent.