Världens gång
Enligt vicepresident Nicolas Maduro skulle Hugo Chávez kropp balsameras och läggas för beskådan i en glasmonter ”precis som Ho Chi Minh, Lenin och Mao Zedong”. Jag tvivlar inte på att venezuelanerna kan hitta ett både smakfullt och symboliskt sätt att ställa ut sin ledares kadaver – kanske kan det läggas in i olja? – men jag vill ändå uppmana dem att tänka större.
Hugo Chávez betydelse gjorde inte halt vid Venezuelas gränser. Han har hängivna beundrare i Teheran och Damaskus. Kändisar som Oliver Stone, Sean Penn och Michael Moore tillber honom och här hemma i Sverige bär delar av vänstern sorgflor. En bred konsensus råder i dessa kretsar om att Chávez var ett helgon. Varför då förminska hans gärning, genom att göra hans jordiska kvarlevor till en nationell angelägenhet?
En fördel med första klassens reliker i form av helgons kroppsdelar är att de med lätthet kan spridas över jorden. En annan fördel är att de har en tendens att föröka sig: under medeltiden fanns i Europa periodvis hela 18 förhudar, som alla hade tillhört Jesus. Jag ser inget skäl till att Hugo Chávez kropp, rätt styckad, skulle ha kunnat bli mindre dryg.
Ingen kan invända mot att venezuelanerna får första tjing att välja kroppsdel. Men att lägga beslag på hela kroppen och inte ens skicka en helig bröstvårta till Aftonbladets kulturredaktion, hade varit en girighet i direkt strid med socialismens kärnvärden.
Alla begriper att en psykologs yrkesmässiga existens kräver i det närmaste total skamlöshet, men de verkar dessutom ha en mer än genomsnittlig dragning åt det sadistiska. Hur ska man annars förstå Milgrams lydnadsexperiment, Stanfordexperimentet, Skinners lådor och alla andra övningar som alltid slutar med att någon misshandlas, ges elchocker eller förlorar förståndet?
Detta är inte menat som klander. Vi lever i en fördomsfri tid där var och en har rätt att bli salig – eller kanske snarare förtappad – på sitt sätt. Psykologiska experiment kan dessutom vara av intresse för andra än utövande sadister.
Ta exemplet Ikea. Inget annat experiment har visat hur hållningslös och självföraktande människan är villig att bli för att spara ett par kronor. Forskarna har överöst kunderna med skäl att gå vidare: undermåliga och fula möbler, omöjliga instruktioner, en ägare med vagt nazistiskt förflutet och slavarbetare i DDR. Bortretuscherade kvinnor i saudiarabiska kataloger har retat radikala, gaypar i västerländsk reklam konservativa. Nu senast spreds ryktena om hästkött i Ikeas köttbullar och tarmbakterier i dess bakverk.
Inget har drivit bort kunderna.
Man kan förstå att forskarna efter så många år av provokationer blivit desperata. Jag misstänker att det är bakgrunden till en kolumn av Gunilla von Hall i Svenska Dagbladet för några veckor sedan.
I de senaste katalogerna till fransktalande schweizare, berättar hon, har Ikea tillåtit sig oförskämdheten att vidtala sina kunder med ”toi”, snarare än ”vous”. En kvinna som nyss gått med i Ikeas kundklubb vittnar om ”en total chock” efter att ha duats i ett första brev. I en kultur där det, klokt nog, är fullt möjligt att dela säng utan att för den skull bli kladdig och lägga bort titlarna är det svårt att tänka sig en grövre förolämpning än att duas av sängnasaren.
Om de okända psykologerna bakom Ikea äntligen lyckats fastställa den yttersta gränsen för mänsklig självförnedring återstår att se. Men även om så är fallet är resultatet meningslöst i anglosaxiska länder och i jämlikhetsrabiata kulturer, som genomfört dureformen. Icke desto mindre bör vi enas om att just detta experiment nått vägs ände.
Populärt
De sagolika systrarna Mitford
Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.
Vidsynthet är nog bra, men någonstans måste gränsen dras, även för psykologer. Sjuttio år med Ikea är över måttan generöst.
Delar av offentligheten vill åter få oss att tro att vi alla måste tala om mindre civiliserade ”näthatare” och deras bruk av könsord. Men saken är i själva verket enkel: Om man finner sig i sammanhang där det anses naturligt att referera till könsorgan – oavsett om det sker i korrespondens, romantitlar eller samtal – har man helt enkelt hamnat i dåligt sällskap. Då ler man, vänder sig åt ett annat håll och talar om något annat.
Världen är trots allt full av intressanta ämnen, väl lämpade för vardaglig konversation. För att nämna några exempel: Är Agamemnons dödsmask verkligen äkta? Hur bör man tolka G K Chestertons ortodoxi? Var Petrarcas bestigande av Mount Ventoux det första exemplet på bergsbestigande för sakens egen skull?
Skribent.