Snart sagt ingen annan representant för det svenska 1900-talets offentliga och intellektuella liv röner idag lika stort intresse som Herbert Tingsten. Hur kan detta förklaras?

Tingsten var professor i statsvetenskap vid Stockholms dåvarande högskola 1935–46 och sedan chefredaktör för Dagens Nyheter 1946–60. I båda rollerna, framförallt den senare, var han en inflytelserik, ledande debattör och stridbar förkämpe för radikala och liberala värden. Men varför väcker han idag så mycket större intresse än sina samtida, av vilka till exempel Alva och Gunnar Myrdal betraktas som smått suspekta representanter för överdriven framtidstro och planeringsvilja? Tingstens vän Ingemar Hedenius är respekterad för sina insatser inom religions- och moralfilosofi men ändå nästan okänd utanför filosof- och teologskråen, medan samtida kända publicister som Ivar Harrie, P G Peterson eller Ivar Anderson nu endast är namn som möjligen känns igen av kulturhistoriskt bevandrade men annars inte betyder något särskilt. Herbert Tingstens efterträdare på DN, Olof Lagercrantz, nämns oftare för hur han förvaltade eller förskingrade Tingstens ideologiska och intellektuella arv än för något annat.

Under 2013 utkom två helt olika biografier om Tingsten, dels Per Wirténs märkligt betitlade Herbert Tingstens sista dagar. Berättelsen om ett liv, dels Olof Peterssons Herbert Tingsten. Vetenskapsmannen. Till dessa kan från 2011 läggas dotterdottern Jill Tingsten Klackenbergs I skuggan av Tingsten. En släktberättelse. Medan Peterson som titeln anger nöjer sig med att behandla Tingstens vetenskapliga gärning ger Tingsten Klackenberg tragiska inblickar i familjelivet, särskilt kring sin alkoholiserade mor (Tingstens enda barn). Wirtén försöker på ett ambitiösare men också vanskligare sätt knyta ihop Tingstens privatliv med hans karriär som ledande intellektuell och opinionsbildare, allt utifrån den grundläggande frågeställningen om hans nutida betydelse. Detta är den mest uppmärksammade av de tre böckerna, men också den minst invändningsfria.

Intresset för Tingsten går uppenbart i vågor. Denna nya lilla våg av Tingsten-litteratur är den andra på kort tid och bleknar faktiskt jämfört med vad som hände åren efter 1990. Sedan Tingsten under de i medier vänsterdominerade åren 1965–85 ansetts hopplöst passé, exploderade efter Berlinmurens fall intresset för hans av frihetspatos burna skrifter. Raskt utkom då inte bara antologier med hans artiklar (Ahlmark, 1992) utan också uppmärksammade idéhistoriska avhandlingar (Lundborg, 1991, Skovdal, 1992), liksom en studie om hans utrikespolitiska ställningstaganden (Johansson, 1995). En mycket livlig debatt om hans påverkan på eftervärlden, ett slags Tingstenfejd tjugo år efter hans död, fördes i DN vintern 1992 och utkom senare i bokform. Att intresset för Sveriges ledande antikommunist ökade efter kommunismens fall är ju dock lätt att förstå, särskilt då han länge oförskyllt hade negligerats. Hans relevans och betydelse för debatten 2014 måste emellertid förklaras på annat sätt.

En förklaring som både Petersson och Wirtén ger är att Tingsten var en i svenskt offentligt liv högst ovanlig form av ”public intellectual”, av samma slag som Walter Lippmann, Hannah Arendt eller Raymond Aron. Här tror jag att de är något viktigt på spåren; det offentliga samtalet domineras nu – i den mån det alls består av annat än interna gruppbråk på så kallade sociala media – alltmer av rena enfrågeperspektiv, antingen från aktivister som tror sig förklara världen genom förment nya aspekter på rasism, feminism, kapitalism eller någon annan fråga i ropet, eller genom akademiker som är helt präglade av den egna disciplinens metod och diskurs och därför sällan intresserar eller engagerar någon utanför en snäv bekantskapskrets. Tingsten, däremot, kombinerade väldiga och breda kunskaper, ett hett temperament och sann debattglädje med en äkta folkbildaranda. Han var minst av allt någon fackidiot utan rörde sig ledigt från statsvetenskapliga metodfrågor via idéhistoria till utrikespolitik, litteratur, religion, dagspolitiska stridsfrågor och existentiella ämnen. Utifrån en bestämd liberal övertygelse gjorde han anspråk på att förklara det allra mesta. Han blottlade sitt inre, han engagerade och berörde. Var finns något liknande fenomen idag? Ingenstans, är det enkla svaret.

Petersson framhåller att Tingsten som statsvetare verkade på ett sätt som i dag ter sig otidsenligt – ensam men flitig, utan koppling till stora forskningsprojekt – men något liknande kan faktiskt sägas om hans framtoning som debattör och opinionsbildare, som väl i dag inte skulle ses som direkt taktisk eller politiskt korrekt (helt bortsett från ideologiska aspekter). Och kanske är det just denna hans öppenhet och intellektuella ärlighet, i förening med hans encyklopediska kunskaper och intellektuella överblick som än i dag, 40 år efter hans död och 60 år efter hans glansdagar, fascinerar så brett och så många.

Här anas en ganska djupt utbredd nostalgi och längtan tillbaka till en annan samhällsdebatt, i ett annat intellektuellt och politiskt klimat, präglat av både djupare kunskaper och tydligare ideologiska skiljelinjer än dagens. Genom sina brett upplagda kampanjer i DN lyckades Tingsten göra något idag så tråkigt som en valrörelse till ett spännande, upphetsande evenemang. I dagens Sverige, ”supervalåret” 2014, gör de obefintliga ideologiska skillnaderna mellan partierna och avsaknaden av hetta, kunskaper och äkta engagemang i det politiska samtalet (både bland partierna och i medierna) att de bägge stundande valrörelserna lär engagera genomsnittssvensken betydligt mindre än vinter-OS eller fotbolls-VM. Melodifestivalen torde vara en mer jämbördig konkurrent om tv-tittarnas och mediernas uppmärksamhet. Vissa saker var faktiskt bättre förr; den offentliga debatten är en av dem.

Kanske kan man tycka att Wirtén i sin förvisso intressanta och faktaspäckade bok hamnar lite fel när han istället för att analysera skillnaderna mellan då och nu ivrar för att placera Tingsten i en särskild svensk, ”kulturradikal” intellektuell tradition, vilken han anser varit och alltjämt är av största betydelse. Kopplingar görs till nutida feminism och postmodernism, trots att ingen vet vad den ideologiskt ytterst rationelle Tingsten hade tänkt därom. Tingstens främste lärjunge i svensk politik, Per Ahlmark, nämns inte i boken, medan Olof Palme mycket förenklat beskrivs som hans ideologiske arvtagare. Minns Wirtén alls något av 1970- eller 80-talen? Han tycks helt enkelt, trots sin uppenbara fascination för Herbert Tingsten, vara mer intresserad av att plädera för sina egna kulturradikala värderingar än av att analysera Tingstens arv på djupet. Bokens kanske största värde är därför att den, bredvid Tingsten Klackenbergs rörande barndomsskildring, onekligen fördjupar och kompletterar den bild av privatpersonen Tingsten som tidigare dominerats av hans magnifika memoarsvit (1961–64).

Vad hade då Tingsten själv tyckt om att han alltjämt engagerar så mycket och så många som han gör? Han skrev själv i den sista memoardelen, i ett slags slutsummering av sitt liv och sina tankar, att han var måttligt intresserad av eftervärldens öden. Ändå kan man väl anta att han varit nöjd med att under 1990-talet ha fått en senkommen revansch på den vänsterrörelse som orättvist förkastat honom. Vissheten om att han även långt senare skulle inspirera till breda, läsvärda studier om sina tankar hade nog förvånat honom mer, men sannolikt även det, trots hans ibland uttalade nihilism, förgyllt hans ålderdom.