Får man egentligen skriva böcker på över tusen sidor? Om man nu alls får göra det, måste man i varje fall fråga sig om man verkligen bör göra det. Är det inte ett sätt att stöta bort snarare än att locka läsare? Man tittar på boken, konstaterar att den ser både ambitiös och lärorik ut, men inser snabbt att man nog aldrig kommer att ha tid att läsa den.

Om man ändå, mot vad som först kan tyckas vara bättre vetande, införskaffar verket ifråga riskerar det att uppta en väl tilltagen plats i en redan trång bokhylla och genom sitt blotta omfång bli en ständig påminnelse om att tiden är knapp och begränsad. Den som skriver så långa böcker måste vara en Tolstojs eller en Prousts like, annars är det bäst att låta bli.

Men ingen regel utan undantag. Också i dessa tider då det mesta måste kunna formuleras i det Twitterformat som får en haiku att verka långrandig kommer det väldiga tomer vilkas omfång visar sig vara i högsta grad motiverat. Av sina läsare kräver de både tid och tålamod, men efter ett tag så inser man, eller i varje gjorde jag det i just detta fall, att det faktiskt kan vara en klokare tidsinvestering att läsa en stor bok i stället för flera mindre. I all synnerhet om denna stora bok är alldeles förträfflig: lärorik, underhållande och skriven i en elegant, nästan konverserande stil.

Att läsa Alan Ryans magnum opus On Politics är som att lyssna till en lysande föreläsare som till fullo behärskar sitt material efter att ha umgåtts med det under flera årtionden. Här finns inget behov av att imponera på vare sig kolleger eller vanliga läsare, utan bara en pedagogisk entusiasm för att dela med sig av kunskaper och åsikter.

Ryan, som har undervisat vid prestigeuniversitet på bägge sidor om Atlanten, måste vara en fängslande lärare som kan ta abstrakta frågor och göra dem konkreta men samtidigt visa hur svaret på konkreta politiska spörsmål är avhängigt våra teoretiska, teologiska och metafysiska utgångspunkter och antaganden.

On Politics är ett djärvt, många skulle säga förmätet, projekt. Vi lever i ett tidevarv av specialisering då en enda man eller kvinna inte kan vara expert på tjugofem sekels politiska tänkande. Idag har vi inte ens längre experter på Platon sådär i största allmänhet, utan istället vissa experter på tidiga dialoger och andra experter på senare dialoger. Så egentligen borde ett verk som On Politics skrivas av hel stab av akademiker, inte av en ensam man. Men vad man då hade vunnit i detaljerad expertis hade man förlorat i det övergripande perspektiv som finns i boken. Här hörs ett personligt tonfall; ett liberalt sätt att närma sig de stora tänkarna genom en blandning av analys och kritik som till slut blir ett samtal mellan dem och oss sentida läsare.

Självfallet är en hel del i texten handbokskunskaper, sådant man kan hitta i uppslagsböcker och numera även på Wikipedia, men Ryan har en avundsvärd och sällsynt förmåga att väva in den i en mera subjektiv analys och klarlägga linjer från Herodotos fram till våra dagar.

Mycket, kanske de mesta, i sättet att bedriva politik har förändrats, men några av de stora frågorna uppvisar förvånande stora likheter genom tiderna. Vad är frihet? Är det frihet från eller frihet till något? Hur ser legitim makt ut? Vem är bäst skickad att bestämma? Hur kan staten, annat än genom brutal makt, kunna påräkna eller till och med kräva medborgarnas lydnad? När är det befogat att göra uppror och med våld avlägsna dem som makten haver? Frågor som dessa har upptagit politiska tänkare i över två tusen år.

”Grundaren av det europeiska politiska tänkandet är grundaren av antipolitiskt tänkande”, skriver Ryan och syftar på Platon, om vilken man kan säga mycket men inte att han var särskilt demokratisk. Men att som Karl Popper göra honom till en föregångare eller inspiratör till fascister och nazister är grovt anakronistiskt, menar Ryan. Poppers The Open Society and Its Enemies är en filosofisk klassiker, men den är också i högsta grad ett barn av sin tid – av ett Europa söndertrasat av andra världskriget.

Platon var en filosof och som sådan överskattade han den abstrakta kunskapens betydelse inom politiken. Visst låter det vid ett första påseende vettigt att de bästa, klokaste och kunnigaste styr oss? Alltså ville Platon se filosoferna bli kungar, eller också att kungarna blev filosofer. Platon själv försökte sig för egen del på att förvandla en kung till en filosof, och det höll på att kosta honom livet. Senare försök har inte heller varit särskilt uppmuntrande. Och vi får aldrig riktigt veta vad det är som filosofer vet och kan som gör dem speciellt lämpade att krönas till kungar med makt över sina undersåtar.

Att Platon ogillade demokratin är otvetydigt. Den hade dömt den visaste av alla, Sokrates, till döden. I demokratier florerade charlataner som kunde lura den lättledda folkhopen att de kunde saker medan de i själv verket endast kunde prata och låtsas att de behärskade de discipliner som en värdig statsman rimligen borde bemästra.

Bland dagens politiker är det svårt att hitta platonister, men Platons sätt att tänka har inte försvunnit. Med jämna mellanrum får man läsa försvar för expertstyre, även om det numera knappast är filosofer som framhålls som experterna. Det är snarare ekonomer som får spela den rollen. Men den rollen håller kanske nu på att glida över till företrädare för andra discipliner. Ekonomin som vetenskap har ju blivit lite tilltufsad efter de senaste årens kriser. Om ekonomer och deras så kallade vetenskap vore allt som dess tillskyndare har sagt att den är, hade vi sluppit att se hur världsekonomin vinglar hit och dit utmed branten mot ett globalt sammanbrott.

Nästa stora namn i Ryans översikt är förstås Aristoteles, som också han hade chansen att göra en kung till filosof. Filip av Makedonien gjorde honom nämligen till privatlärare för sin son Alexander, som senare skulle få tillnamnet ”den store”. Inte heller här blev resultatet särskilt filosofiskt framgångsrikt. Alexander lyckades visserligen erövra stora delar av den då kända världen, men någon betydande filosof blev han aldrig.

Aristoteles var till skillnad från Platon något av en empiriker som nyfiket tittade på världen så som den såg ut istället för att spekulera i hur den borde vara. Han värderade alltså politiken högre än Platon.

Aristoteles menade nämligen att man kunde leva ett gott liv utan att vara filosof. Politiken erbjöd en sådan vällovlig bana. Han lät noggrant kartlägga de grekiska stadsstaternas konstitutioner, studerade djur och växter och funderade över hur den fysiska verkligheten fungerar. Studiet av politiken blev för honom nästan en naturvetenskap, men med starka normativa inslag. Ändamålet för studiet var att försäkra oss om ett så gott liv som möjligt, och ett sådant kan bara framlevas i ett klokt konstruerat samhälle. Bara djur och gudar kan leva utan samhälle.

Mycket i Aristoteles tänkande kan tyckas modernt och nästan tillämpligt på vår samtid, men Ryan understryker hur främmande och avlägsen han trots allt är. Han tog slaveri för naturligt; utlänningar och kvinnor förvägrades allt politiskt inflytande. Men de frågor han ställde och försökte besvara har gjort att hans namn är aktuellt också i våra dagar. Han sökte alltid medelvägen. Hans ideala politiska system var en medelväg mellan diktatur, som lätt kan utvecklas till tyranni, och demokrati, som kan degenerera så att mobben styr. Det antika Grekland uppvisade exempel på bägge dessa företeelser och Aristoteles var, också det till skillnad från Platon, aldrig för fin för att lära sig av verkligheten. Två tusen år senare skulle liberala tänkare som Tocqueville och Mill försvara demokratin, men inte utan att oroa sig för faran att den stora massan skulle förstöra civilisationens högre värden.

Ämnet för On Politics ligger någonstans mellan den rena filosofin och statskunskapen, alltså vad som brukar kallas för politisk teori. Ryan citerar en kollega som säger att politiska teoretiker är sådana som med besatthet ägnar sitt liv åt två dussin böcker. Han tillägger att han finner siffran två dussin tilltagen i överkant. Lite flera än så är det väl trots allt som Ryan tar upp, men den politiska teorins verkliga höjdpunkter är inte så där förfärligt många. Rom har på detta område inga tänkare som tål en jämförelse med de grekiska – Cicero får ursäkta. Nästa viktiga anhalt på denna resa blir därför Augustinus, som varken var liberal eller demokrat, men enormt viktig för hur man tänkte kring politik under medeltiden. Politiken var då oupplösligt förenad med teologin, eller rättare sagt: teologerna, med påven i spetsen, ville gärna lägga beslag på politiken.

Ryan påpekar att själva idén om en kristen politisk teori är problematisk. Om jordelivet bara är en kort prövning före det eviga livet, blir politiken och alla dess spörsmål skäligen triviala. Varför alls bry sig om timliga problem under vår tid på jorden då vi vet att en förmodligen icke-politisk evighet väntar?

Få teologer har varit så konsekventa som Augustinus. De flesta av dem har alls inte kunnat förklara hur oskyldiga lider under en påstått allsmäktig och god Gud. Augustinus gjorde det genom att försöka leda i bevis att det inte fanns några oskyldiga. Alla, även nyfödda barn, är besmittade av arvsynden.

Med Augustinus, som Ryan ser som en avlägsen grundare av reformationen, kan man urskilja början till en ytterst riskabel och djupt konservativ teori. Visserligen såg han de flesta stater som mer eller mindre väl organiserade rövarband, men han ansåg ändå att makthavare var tillsatta genom Guds försyn och att vi alltså måste lyda dem. Rätten att med våld avsätta tyranner, som var så omhuldad i Rom, skulle först med John Locke mot slutet av 1600-talet återigen få ett inflytelserikt försvar. Och då är vi framme vid den moderna politiska filosofins genombrott, där Ryan mästerligt analyserar och summerar storheter som Hobbes och Locke.

Som så många andra ser han i Hobbes Leviathan från 1651 det kanske mest betydande verket överhuvudtaget inom den politiska filosofin. ”Hobbes insats var att måla en mera övertygande bild av det politiska livet än någon före honom hade gjort och som ingen har gjort bättre senare. Avväganden som talar för eller emot att man ger mer eller mindre makt till en regering […] har aldrig formulerats bättre.”

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Hobbes menade som bekant att det var en livsnödvändighet att ge i stort sett all makt till en envåldshärskare. Om vi inte gjorde det skulle samhället slitas sönder av konflikter. Våra medmänniskor var aldrig att lita på.

För att undvika ständiga stridigheter avhänder vi oss vår frihet, och i gengäld får vi skydd mot övergrepp. Om makthavaren inte kan leverera detta skydd har vi rätt att bryta detta kontrakt. Det var bara i detta enväldiga samhälle som en människa kunde känna sig någorlunda trygg. Hobbes tar nämligen för givet att våra grannar traktar efter våra tillgångar och ägodelar och att de utan skrupler skulle lägga beslag på dem om de inte hotades av stränga straff.

Hobbes motsats på denna punkt är förstås Rousseau, som envist förkunnade att människan föddes fri men sedan lät sig fjättras av samhällets bojor. För Rousseau, som ju var ett slags miljöpartist avant la lettre, var människan och naturen god, medan Hobbes, som väl har fått rätt av historien på denna punkt, i ett ofta citerat uttryck beskrev människans liv före det politiskt organiserade samhället som ”solitary, poor, nasty, brutish, and short”.

Mycket i en bok som denna är redan välkänt. I all synnerhet som boken inte vänder sig till experter eller till Ryans kolleger, utan till den lilla utrotningshotade folkspillra som brukar kallas den bildade allmänheten. Men också i de nödvändiga referaten av de stora tänkarna har Ryan ett personligt anslag. Det är ganska tydligt var han har sina egna sympatier, även om han försöker att vara rättvis och se goda sidor också hos dem som står långt ifrån hans egna politiska övertygelser. Sålunda kallar han Marx förhoppningar för det industriella proletariatets framtid för ”episk poesi”. Ryans hjärta ligger hos moderna liberaler som John Stuart Mill och John Dewey, som han tidigare har ägnat insiktsfulla specialstudier.

Han slutar sin bok med lite allmänt hållna funderingar kring dagens stora politiska frågor, där han bland annat avfärdar tanken på en global regering som farligt utopisk. ”All historia talar mot det.” Bättre är då att stärka den lokala makten. Miljön tas bäst om hand av människor som äger den jord de själva brukar och som därför har intresse av god miljö. Redan Aristoteles påpekade att det som alla äger sköts om av ingen. Eller som samtida aristoteliker uttrycker det: ingen tvättar en hyrbil. Däremot ser Ryan stora fördelar med att nationalstatens suveränitet håller på att luckras upp. Det är inte längre självklart att en härskare opåtalt får behandla sina undersåtar grymt och brutalt. När så sker är det lovvärt att det internationella samfundet numera kränker nationalstatens gränser och ingriper.

Naturligtvis finns det invändningar att göra. I mitt tycke är Ryan i sitt avsnitt om medeltiden för snål mot muslimska tänkare som al-Farabi och Ibn Rushd (Averroës), som i hög grad påverkade europeisk politisk filosofi. En annan underlåtenhetssynd är att Spinozas namn bara nämns en enda gång och det i förbigående. Idag finns det många som ser Spinozas filosofi som fundamental för upplysningen och alltså för den moderna liberalismens genombrott. Det är möjligt att Ryan inte delar den uppfattningen, men i så fall hade jag gärna sett honom argumentera mot den.

Allt detta är perifera anmärkningar, för det är svårt att se hur ett projekt som On Politics skulle kunna ha utförts på ett bättre sätt. Det är alltid riskabelt för en recensent att utnämna en ny bok till ett standardverk, men den här gången tror jag att risken är försumbar. Det här kommer att bli den bok som man först tar till när man vill veta hur Europas filosofiska elit har funderat kring det här med politik under mer än två tusen år.