Vem tar ansvar för Europa?
Krafsar man på den europeiska fasaden, börjar man ana att den är en rappning som lagts på sedan mitten på 1950-talet och kompletterats i olika omgångar på 1970-, 80- och 90-talen för att dölja det faktum att byggnaden består av flera hus med mycket olika grundläggning och byggnadssätt. När den försågs med ett gemensamt vattensystem, skapade sättningar i grunden i olika hus läckor i vattensystemet, som medförde så stora skador på fasaden att detta blev uppenbart: detta är vad eurokrisen egentligen handlar om.
Självfallet är det inte hus i egentlig mening jag avser, utan den konstitutionella struktur med vilken land ska byggas, som det stod redan i Upplandslagen på 1200-talet, och den ansvarighet inför lagen som detta ytterst handlar om. I sin bok The Origins of Political Order (2011) kommer Francis Fukuyama, den amerikanske statsvetaren, fram till vad som får demokratin att fungera:
”… a state that is strong and able to enforce laws on its own territory, and a society that is strong and cohesive and able to impose accountability on the state. It is the balance between a strong state and a strong society that makes democracy work …”
Många av Fukuyamas tankar kretsar just kring detta sista ord: ansvarighet, den västerländska anomalin. Mig veterligen är redovisnings- och ansvarighetskultur en ovanlig företeelse i världen. Varken i den islamiska (jfr min artikel ”Så stärker islam klansamhället, Axess 3/2009), konfucianska eller buddistiska kulturen har jag kunnat hitta former i vilka samhället kan utkräva redovisning och ansvar av makthavarna.
Att maktens utövare är ansvariga för sina gärningar inför dem de utövar makten över och att dessa kan utkräva deras ansvar – verkar inte vara något av naturen givet utan en mänsklig skapelse. Inte heller ser man den i världens religioner, som bör vara all etiks moder men väl snarare talar om Herrens allmakt och underkastelse under gudomens majestät än om maktens ansvar inför sina undersåtar.
Ändå är det i religionen, om också inte i dess budskap, som vi först kan skymta detta begrepp, fast då i hur den sköter sina praktiska angelägenheter. Och det är alltså inte heller i alla religioner man lutat sig mot praktiska lösningar som givit sådana resultat. Det började i en fattig liten sekt inom judendomen, med anhängare som förenades i att flertalet inte besatt vare sig makt eller stora rikedomar, en del var till och med daglönare, men en sekt som kom att bli världens mest omfattande religion – kristendomen.
Till en början ska ”urkyrkan” ha tillämpat egendomsgemenskap, men gradvis blev det alltmer frivilliga bidrag. Tiondet, ett judiskt bruk, kom först långt senare. När medlemmarna avstod några av sina tillgångar till präst, kultlokal och församlingskassa, var det för ett bättre liv åtminstone hinsides, och åtminstone för dem, inte för prästen och församlingens ledare som de gjorde det. Och om pengarna försvann i något svart församlingshål, försvann församlingsmedlemmarna åt annat håll. Därför utvecklades redan under det första århundradet en tillsynsfunktion inom församlingarna, som enligt Edward Gibbon (Romerska rikets nedgång och fall, band 1, ”Kristendomens segertåg”) förutom att övervaka församlingens religiösa budskap och aktiviteter också skulle vaka över församlingens medel: biskopen (av grekiskans episkopein, att granska), vid sidan av presbytern – en av ”de äldste” och förtroendeman i de urkristna församlingarna, som återkommer senare i historien.
Kyrkan växte, och vid utgången av tvåhundratalet hade biskopen blivit den själskrivne förvaltaren av kyrkans gemensamma egendom, utan redovisningsskyldighet inför församlingen men där–emot underkastad de förvaltningsregler som under ett antal biskopssynoder utvecklades till den kanoniska rätten.
Detta område (liksom för övrigt ämnet ”tempelfinansiering” över huvud taget) är outforskat: det är som om tanken att religionen behöver pengar är en syndig tanke. Ändå är religionen en central institution i alla traditionella samhällen (och en del moderna); hur den får ihop resurser till sin verksamhet blir alltså normerande. Det finns få böcker (om ens några) i ämnet. Mycket av den information jag grävt fram har jag funnit på internet och inte minst Wikipedia, i en del äldre uppslagsverk eller hos till exempel Edward Gibbon. Mitt tillvägagångssätt har varit som tidigare diplomat och landriskanalytiker – att ur ett osäkert underlag få fram en bild som i huvudsak stämmer med den verklighet vi uppfattar samt har att förhålla och anpassa oss till. För att slutligt sätta denna bild vore dock källkritisk grundforskning välkommen.
Men nu närmar vi oss den kanske mest omvälvande tiden i kristenhetens förvaltningshistoria – när kristendomen blev statsreligion första gången.
Detta skedde i två steg: det första togs 312–313 när Konstantin den store och hans medkejsare proklamerade religionsfrihet, att förföljelsen av de kristna skulle upphöra och att kristen egendom som beslagtagits skulle återlämnas. Det andra och förvaltningsmässigt mest omvälvande var att kristendomen av kejsar Theodosius den store förklarades vara statsreligion. Därmed blev kyrkoverksamheten en statsangelägenhet, och kyrkan blev, förutom med donationer, också finansierad med statsmedel.
Därmed var de enskilda medlemmarnas bidrag inte längre av avgörande betydelse för att hålla i gång kyrkan, utan kyrkan började uppgå i symbios med staten i något som statsvetare kallar caesaropapism – begrepp som enligt Wikipedia ”präglats på 1700-talet och betecknar föreningen av den högsta kyrkliga och världsliga makten hos den världslige härskaren”. Detta förhållande spreds norrut av östkyrkans främsta missionärer, bröderna Kyrillos och Metodius, som utvecklade den första slaviska skriften. Uttrycket caesaropapism används nämligen ”särskilt om förhållandena i det bysantinska riket och i Ryssland under tsarväldet”.
Man kan förmoda att detta gäller huvuddelen av de kyrkor som räknas till de ortodoxa. När det gäller den kyrkliga egendomen kom den att bli just – kyrklig. Föga hade församlingarna att säga till om när intäkterna och därmed makten över dem kom uppifrån, och biskoparna verkar ha varit många och svaga. Ett gemensamt drag för östkyrkans domäner är att de inte utmärks av god redovisningssed och ansvarsutkrävande.
Det bysantinska riket föll slutligen med den turkiska erövringen av Konstantinopel 1453, men dess ordning för den ortodoxa kyrkan kom att bestå mycket längre – exempelvis har den grekiska staten betalat prästernas löner sedan Grekland frigjorde sig från det ottomanska väldet år 1833. I Ryssland har man inte minst helt nyligen kunnat se synbarliga, om också retuscherade tecken på en kraftig förmögenhetskoncentration till den kyrkliga ledningen…
En föga from men i sammanhanget parentetisk förmodan är att dessa omständigheter – det bysantinska kejsardömets fall och dess kyrkliga ledares kontroll över kyrkans stora egendomar – var ett inte oväsentligt skäl till att ett antal av östkyrkans regionala grenar sedermera lösgjorde sig från underordningen under patriarken av Konstantinopel och gjorde sig ”autokefala”, det vill säga ”självhövdade”, och därmed själva kunde ta kontroll över de kyrkliga egendomarna inom dess domäner.
Utvecklingen i Västrom gick däremot i en helt annan riktning. Under 400-talet försvagades den västromerska staten alltmer, och därmed torde den statliga kyrkofinansieringen ha sinat för att till slut helt upphöra. För den västliga kristenheten återstod bara att återgå till ursprungsmodellen med församlingarnas självfinansiering och egenförvaltning. Detta skedde dock med ett intressant tillägg: egendomen förvaltades inte längre av biskopen – församlingarna började på 500-talet utse den av församlingen valda kyrkvärden till att förvalta församlingsegendomen.
Jag har sett uppgifter om att kyrkvärden på 500-talet bara valdes för en mandatperiod och därefter inte kunde omväljas. Men också uppgifter, om också från senare tid, att kyrkvärden kunde omväljas efter att ha avlagt verksamhetsberättelse och bokslut till församlingen, och att denna sedan kunde välja om honom om han (någon gång hon) ansågs ha förvaltat sitt ansvar väl. Om detta stämmer, började inom västkyrkan under denna, den mörkaste medeltiden det koncept för maktens ansvarighet växa fram som Francis Fukuyama anser vara en av demokratins tre hörnstenar – att makthavare kan ställas till svars för sina handlingar (’accountability’).
Men utvecklingen är sällan rätlinjig. Ungefär samtidigt återupptäcker man inom västkyrkan bruket att uppbära det tionde som den tidiga kyrkan ansåg för präglat av sitt judiska ursprung (är den kristna antisemitismen ännu en produkt av dessa skilsmässokonflikter som blir bestående genom generationer eller, i detta fall, årtusenden?). Bruket spred sig, jag antar eftersom det underlättade finansieringen av en kyrka som växte också som korporation – även biskopen fick ju en del av tiondet. År 787 var tiondet så pass etablerat att det formaliserades av påven.
Parallellt med detta verkar förvaltningsansvaret inom de regioner där västkyrkan var väletablerad ha centraliserats till stiftet och biskopen: i dag är det stiftet – i varje fall i Italien och Polen, har jag kunnat notera – som är ägare av vad som hos oss är församlingarnas egendom, inklusive församlingskyrkorna. Därmed förändrades kyrkvärdens roll inom dessa domäner – att döma av franska nutida författningar har kyrkvärdens roll inom katolska kyrkan förändrats sedan högmedeltiden från ”purserns” på 500-talet till ”flygvärdinnans” nu: han förvaltar inte längre kyrkoegendomen utan servar kyrkorummet.
Utvecklingen verkar däremot ha tagit en annan riktning inom de områden där västkyrkan inte var lika väletablerad eller ens etablerad vid denna tid:
• Till England kom visserligen kristendomen under romartiden men på allvar först under 600–700-talet, liksom till Skottland. En egenhet för England var att stiften där var färre och större än på kontinenten. Och tiondet formaliserades ju först ett århundrade senare i England än på kontinenten. Detta kan kanske förklara den självständighet församlingarna behöll även när kungamakten lierade sig med kyrkan, och fortfarande har.
• Till Norden kom kristendomen via Danmark där kung Harald Blåtand år 960 insåg de både fiskala och personliga fördelar en dansk övergång till kristendomen skulle ge, även om inte alla danskar gjort det förrän vid 1000-talets mitt. I Norge genomdrev kungen Olav Tryggvason kristnandet omkring år 1000, det år också Islands allting fattade beslut om övergång till kristendomen.
• I Sverige spred sig kristendomen långsammare. Liksom för övriga nordiska länder började processen under tidigt 800-tal, troligen först på individplanet, vartefter varje enskilt ting fattade beslut om övergång. Landets första biskop – i Östergötland – kom 1060 och Uppsala konverterade först 1087. Först därefter skedde en formell sockenbildning, till stor del kopplad till införandet av tiondet, men man kan förmoda att där fanns församlingar i de gamla bygderna redan innan dess.
Den nordiska kyrksocknen motsvarar den kanoniska rättens parochia, den kristna kyrkans grundläggande organisatoriska enhet. I Sverige – givetvis också i Finland som en del av Sverige till 1809, men i mindre grad i Sveriges tidigare danska landskap – fick socknen och dess invånare en självständighet av ett slag som var okänd i den kanoniska rätten. I landskapslagarnas kyrkobalkar var prästen och sockenborna två parter med ömsesidiga rättigheter och skyldigheter – dessa parter möttes i sockenstämman som gradvis fick fler uppgifter, bland annat från tinget. Redan på medeltiden fick socknen också funktioner som inte direkt hade med kyrkan att göra. Denna församlingssjälvständighet – med rätt att välja sin präst och själv förvalta sin egendom – har bevarats in i modern tid.
Motsvarande självständighet – och lokala demokrati – sedan medeltiden kan noteras också inom den engelska kyrkan. Där svarade sockenstämman – the ’vestry meeting’ – för förvaltningen av församlingens egendom, fattigvård, ordning och samfärdsel. Eftersom en icke oväsentlig del av statsintäkterna utbetalades från sockenkassorna, kom socknarna att få ett betydande samhällsinflytande. På samma sätt kan man fråga sig om inte svenska folkets urgamla rätt att sig självt beskatta, liksom bondeståndets medverkan i ståndsriksdagen, uppstod ur socknarnas uppbörd av tiondet och vidarebefordran av en del av det till först biskopen, sedermera kronan.
Det intressanta är dock inte att det var socknen som ägde och förvaltade sin kyrka och att sockenmedlemmarna krävde räkenskaper för denna förvaltning, utan att denna redovisningskultur också kom att prägla det övriga samhället, och då inte bara det svenska.
Reformationen kom att stärka församlingarnas ställning gentemot biskoparna inom såväl de luterska områdena i Norden och Nordtyskland som inom de kalvinistiska delarna av Europa, främst i Holland och vissa kantoner i Schweiz; där kom för övrigt stiftets eller församlingens valda ”äldste” att ta över dess förvaltning från biskoparna – urkyrkans presbyterer gjorde sin historiska återkomst…
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Därmed kom den redovisningskultur som tidigare funnits i främst England och Sverige-Finland att också utvecklas i dessa delar av Europa. Ur detta perspektiv är det inte överraskande att det kalvinistiska Genève blev bankcentrum eller att franska kalvinister – hugenotter – aktivt bidrog till framväxten av bland annat det franska banksystemet.
Och än mer anmärkningsvärt är hur församlingskonceptet – ”stämma/styrelse/ redovisningsskyldighet” – blev grundvalen för en sekulär, civil, borgerlig institution för mobilisering av stora privata resurser till omfattande företag: aktiebolaget. Visserligen hade det funnits olika former av korporationer under medeltiden, som ständer, skrån, gillen och ordnar. Stora Kopparbergs gruvbrytning i Falun – under medeltiden världens största – anses vara världens äldsta bestående företag men kan knappast ses som ett aktiebolag i modern bemärkelse. Vad som däremot kom till i slutet av 1500-talet – och alltså i kölvattnet på reformationen – resulterade i vad som anses vara världens första aktiebolag (åtminstone i modern tid): de engelska och holländska ostindiska kompanierna (grundade 1600 respektive 1602). Genom att emittera aktier till privatpersoner mobiliserade dessa bolag kapital, som förvaltades av en styrelse som i sin tur valts på en årlig bolagsstämma av aktieägarna. Och styrelsen måste på nästa bolagsstämma redovisa sin förvaltning och få ansvarsfrihet innan den kunde väljas om. Dessa båda ostindiekompanier följdes av flera andra, men de hade det gemensamt att de som aktiebolag använde sig av församlingskonceptet för att mobilisera de resurser som krävdes för att genomföra vad de sedermera gjorde.
Som ett exempel upptäcktes vad som i dag kallas Australien av det holländska ostindiekompaniet, som först kom att utforska stora delar av denna ö. Vad alltså Kinas kejserliga finanser inte klarade längre än ett kvartssekel – Zheng Hes ”skattskeppsexpeditioner” för att utsträcka Kinas handelsvägar över Indiska oceanen på 1400-talet, med dubbelt så stora fartyg som ostindiefararna – klarade alltså nordeuropeiska borgare av med hjälp av församlingsmodellen och goda vinster. Men förutsättningen var både en struktur och en procedur som möjliggjorde långvarig, uthållig förvaltning och utveckling av gemensamma resurser. Och utan ansvarighet och redovisningsskyldighet hade detta inte gått. I takt med att civilsamhällets institutioner stärkte samhällets förmåga att utkräva ansvar av maktens utövare blev ansvarighet och redovisningskultur allt viktigare inom allt större delar av den ursprungliga västkyrkans domäner – åtminstone inom dess nordligare delar.
Vad denna rapsodi över utvecklingen av Europas olika former av kristendom vill visa är inte bara hur mycket av vårt samhälleliga arv som ligger i en organisationsmodell från urkyrka och medeltid. Den vill också, och än mer, visa att deras förvaltningstraditioner kommit att utvecklas i olika riktningar, och därmed hur de skillnader i ansvarighet och redovisningskultur uppstått som präglar dagens Europa.
Vi har alltså inom samma valutaunion länder med synnerligen skiljaktiga ansvars- och redovisningskulturer. Bakom dessa skillnader skymtar också hinder att vidta relevanta åtgärder för att höja landets exportförmåga och därigenom eliminera dess handels- och budgetunderskott; sådana åtgärder skulle beröva privilegierade deras privilegier (exempelvis regleringar som skyddar grekisk transportnäring eller Italiens advokatskrå), vilka fördyrar produktionen, försvagar konkurrenskraften samt därmed försämrar handelsbalansen, liksom skattekraften. Så länge man kunde devalvera valutan kunde man balansera allt detta, men med euron blev det omöjligt.
Att agerandet kan förekomma, och rentav tolereras, ställer också PIGS-länderna (Portugal, Italien, Grekland och Spanien) i skarp kontrast till euroländer som Finland, Nederländerna och Tyskland: efter exempelvis avslöjanden 1999 att förbundskansler Helmut Kohls parti CDU erhållit ”hemliga donationer” på kanske 40 miljoner DM i strid med tysk lag, inleddes förundersökningar och Kohl avgick. Ingen grekisk politiker verkar ha blivit avsatt för att ha ljugit om det grekiska budgetunderskottet.
Kort sagt är det den stora skillnaden mellan Europas olika förvaltningstraditioner som till slut kan knäcka euron – om de olika europeiska samhällena har, eller kan utveckla, en förmåga att ställa makthavarna till ansvar för det de ansvarar för.
Frågan är om de europeiska staterna kan hitta den lösning på detta dilemma som förbättrar rappningen på åtminstone den fasad som vetter mot marknaden, medan man förstärker grunden i de bräckligare husen. Eller om vi kommer att se fortsatta sättningar följa på utebliven produktivitetsutveckling, vilket i sin tur kan leda till nya läckage ur vattensystemet, som till slut underminerar hela byggnaden.