Vems man?

Henrik Kauffmann+hustru. Glittrade för Danmarks räkning i den stora världen.

Visst händer det att verkligheten överträffar dikten, och det dessutom med råge. De som till äventyrs tvivlar på det föreslås stifta bekantskap med den danske diplomaten Henrik Kauffmann, vilket enklast och bäst görs genom Bo Lidegaards senaste bok, som är en biografi över just denna myt och legend, detta i såväl den danska som den amerikanska utrikesförvaltningen.

Boken är en utvidgad version av Lidegaards doktorsavhandling från 1996, I kongens navn, Henrik Kauffmann i dansk diplomati 1919–58, som har dammats av, uppdaterats med färskt källmate­rial och försetts med en ny avslutning. Den gick som brukligt med Lidegaards böcker direkt upp på bästsäljarlistorna i Danmark, med strålande recensioner och entusiastiska läsare.

För Henrik Kauffmanns liv och öde är det nästan för bra för att vara sant. Och berättelsen om hans liv och tid dessutom mer aktuell än någonsin.

Henrik Kauffmann var ju den aristokratiske och distingerade ambassadören, som var vän med kungar och presidenter, alltid solbränd, vältränad och vänlig, och alltid på språng till nästa resa, nästa förhandling, nästa mottagning.

För det mesta var han åtskilliga steg före sina uppdragsgivare i Udenrigsministeriet, där många tittade surt på hans framgångar och framfart och levde kvar i den gamla världen, den som Kauffmann tidigt insåg var på väg att ersättas av en ny världsordning med USA i ledningen för västvärlden.

”Eller kanske var det i första hand sig själv och sina egna intressen som Henrik Kauffmann tjänade?”

Kauffmann, som var en tidig mästare på public diplomacy, både sin egen och Danmarks, och som efter nästan tjugo år som sändebud och ambassadör i Washington DC, kände sig – och framstod – som mer amerikan än dansk. Och han stod på betydligt bättre fot med topptjänstemännen i det amerikanska utrikesdepartementet än med kollegerna hemma i Köpenhamn.

Hans egensinniga och självständiga agerande ledde mer än en gång till att folk ställde sig frågan om han egentligen var ”Danmarks mand” – eller USA:s?

Eller kanske var det i första hand sig själv och sina egna intressen som Henrik Kauffmann tjänade?

Det är en story som gjord för den stora duken, och en film har det också blivit om den färgstarke diplomaten, som gärna agerade utan mandat hemifrån, därav boktiteln.

På danska biografer har den gått, i alla fall fram till den senaste nedlukningen, under titeln Vores mand i Amerika, med Ulrich Thomsen i rollen som den egensinnige och stilige ambassadören, men tyvärr utan att leva upp till de höga förväntningar som boken skapar. För den internationella marknaden har filmen försetts med den träffande titeln The Good Traitor, och finns att se på Apple TV.

Sin långa karriär började Henrik Kauffmann i huvudstäder som Rom, Oslo och Peking, men det var i Washington DC, dit han anlänt som danskt sändebud strax före krigsutbrottet 1939, som det började hända saker. Eller rättare sagt: från den 9 april året därpå, när tyskarna marscherade in i Danmark och inledde sin besættelse av det lilla och sårbara landet.

Kauffmann vägrade att böja sig för tyskarna, förklarade sig som ”uafhængig” av den danska regeringen och dess samarbetspolitik, och inledde en ny tillvaro som ett slags frilansande representant för det fria Danmark på andra sidan Atlanten.

Det gjorde inte oväntat både tyskarna och den danska regeringen rasande, varvid Kauffmann anklagades för landsförräderi och förlorade både titel och tjänst.

När krigsvindarna vände gjorde inställningen på hemmaplan till den självständige mannen i Amerika detsamma. Efter krigsslutet hyllades han som en nationalhjälte, försågs med Storkorset af Dannebrogen, och mottogs i personlig audiens hos kung Kristian X. Honom hade Kauffmann haft hemlig kontakt med under krigsåren, med rapporter som skickades via kungens syster, prinsessan Ingeborg av Sverige.

Den nya regeringen utnämner honom till minister utan portfölj, men drömmen om utrikesministerposten går Kauffmann förbi livet igenom.

Dessförinnan har han under krigsåren­ helt på eget bevåg hunnit ingå en överenskommelse som gav USA rätt till militära baser på Grönland, en avlägsen del av Rigsfælleskabet vars strategiska betydelse – som Kauffmann insett – dramatiskt ökade under kriget när den gamla Monroedoktrinen om amerikansk kontroll av den västliga hemisfären väcktes till liv igen.

Grönland, som ju geografiskt befinner sig i Nordamerika, kunde bland annat förse det amerikanska flygvapnet med landningsmöjligheter på väg över till Europa, och den gigantiska istäckta ön blev helt central för USAs krigföring och för västmakternas chanser att vinna kriget.

Som tack för avtalet höll USA därefter sin hand över Kauffmann krigsåren igenom, och öppnade dessutom generöst valven till Federal Reserve, USA:s centralbank, där den danska guldreserven befann sig efter att ha skickats över Atlanten strax före krigsutbrottet. Med de tillgångarna kunde beskickningen hållas öppen och familjen Kauffmann fortsätta med sin glamorösa livsstil.

Men den kontroversiella ”Article X” i Grönlandsavtalet från 1941, som med en otydlig formulering kunde tolkas – och tolkades i Washington – som att USA hade rätt att stanna kvar på Grönland militärt även efter andra världskrigets slut, skapade mångårigt huvudbry för både Kauffmann och Köpenhamn.

Just Grönland går som ett ledmotiv genom såväl Henrik Kauffmanns liv som Lidegaards bok, och det är inte minst det som gör biografin så rykande relevant och aktuell.

Donald Trump var ju inte den ende amerikanske president som visat, ur danskt perspektiv, väl ingående intresse för Grönland; redan Harry Truman ville köpa ön av danskarna, och även Dwight Eisenhower lär ha – mer eller mindre skojfriskt – kommit med en förfrågan.

Alla erbjudanden har vänligen avslagits i Köpenhamn, men att danskarna inte skulle klara av att försvara vare sig Grönland eller det betydligt mindre, men nog så utsatta, Danmark på egen hand var uppenbart.

Redan under tidigt 1940-tal började Kauffmann fundera på något slags regional lösning med säkerhetsgarantier som skulle knyta ihop USA och Europa efter kriget. Och vem står väl sedan vid president Trumans sida på den klassiska bilden från Ovala rummet vid undertecknandet av Washingtontraktatet den 4 april 1949, om inte Henrik Kauffmann som representant för Natos grundarland Danmark.

Fast hans förstabud hade faktiskt varit ett nordiskt försvarssamarbete, som Kauffmann dock rätt snart insåg inte hade någon större framtid på grund av den svenska neutraliteten, som blockerade de livsviktiga vapenleveranserna västerifrån.

Populärt

Därför är Vilks rondellhund bra

Till skillnad från den gängse socialkritiska konsten bryter Lars Vilks mot en outtalad regel. Med sin rondellhund ställer han sig på fel sida och får därmed genast konstvärlden emot sig.

Henrik Kauffmann var en rätt sällsynt gäst i det egna landet, men sina dagar slutar han där, i rum 360 på Skodsborg sanatorium, och det med samma dramatik som han har levt sitt liv. Han och hustru Charlotte hittas döda i sitt rum; Kauffmann, som var svårt sjuk i cancer, knivmördad av sin hustru, som därefter begått självmord.

Henrik Kauffmann var en man som förmådde uträtta ett och annat stordåd, om än med emellanåt smått tvivelsamma medel. Men någon idealist var han inte, menar Lidegaard – snarare en slipad pragmatiker som förstod att se vart vindarna blåste, och som visste att positionera sig själv och sitt land på allra förmånligaste vis.

Det är inte att undra på att han har en speciell plats i den danska historieskrivningen – och även i den amerikans­ka, för den delen. Var den ena slutade och den andra började var inte alltid så solklart under Kauffmanns år i diplomatins tjänst.

I den amerikanska huvudstaden står idag den danska ambassadbyggnad som Kauffmann lät uppföra i slutet av sin långa ämbetstid, närmast vägg i vägg med vicepresidentbostaden i The Naval Observatory, som ett stilfullt minnesmärke över en företrädare som satte lilla Danmark på den amerikanska kartan som få väl vare sig förr eller senare varit i närheten av, på gott och ont. Inklusive poolen som Kauffmann lät bygga ”till ambassadens damer”. Den stora parkeringsplatsen kommer numera väl till pass när grannparet Clinton ställer till med fest.

Uden mandat är inte precis en bok man snabbläser eller skummar – inte för att den är tung (mer än bokstavligt talat) eller svårläst, utan tvärtom, för att det är stört omöjligt att lägga den ifrån sig.

När man väl gör det, åtskilliga timmar senare, är det med många nya och fördjupade kunskaper, en del i frågor som man kanske dessförinnan inte ägnat så mycket uppmärksamhet.

Till skillnad från många andra tegelstensförfattare drar Bo Lidegaard dock inte iväg läsaren på ovidkommande spår, eller trasslar in sig i onödiga utvikningar och detaljer. Sådana – detaljer – vimlar det av i hans senaste bok, för det finns knappt ett dokument som inte Lidegaard har läst och redovisar om åren kring Kauffmanns ambassadörstid. Men som nästan alltid när Lidegaard sitter vid tan­gentbordet blir det fängslande och fascinerande, inte tröttande eller tungrott.

Bo Lidegaard är för övrigt en nog så imponerande person själv; hur han, som bland annat före detta chefredaktör för Politiken och rådgivare åt statsministrar, har lyckats leverera den ena historiska bästsäljaren efter den andra under årens lopp är en gåta. För att han gör det är vi, hans läsare, honom varmt tacksamma.

Ann-Sofie Dahl

Docent i internationell politik och Nonresident Senior Fellow vid Atlantic Council (US).

Mer från Ann-Sofie Dahl

Läs vidare