En stor och stadig tyskspråkig läsekrets har Blumenberg haft länge, och han har varit kult inom tysk humaniora i åratal; sedan en tid finns också ett återuppväckt bredare intresse för den solitäre filosofen. Inte minst tack vare en rosad roman med titeln Blumenberg av Sibylle­ Lewitscharoff från 2011, där även ett lejon har en viss roll i det som utspelar sig i filosofens tänkarkammare. Nu under jubileumsåret har ett par Blumenbergbiografier kommit ut, och ännu en volym ur hans gigantiska kvarlåtenskap, Realität und Realismus. Alltsammans grundligt uppmärksammat i tyska medier.

Bland svenskar är denne tyske efterkrigstänkare så gott som okänd. Ja, västtyske tänkare, skulle man kunna säga: hans gärning sammanfaller i tid så när som på några år med den västtyska förbundsrepublikens dagar. Och därmed också med en era präglad av kompakt svenskt ointresse för allt tyskt.

Blumenbergkännaren Rüdiger Zill har skrivit den omfattande och minutiöst utarbetade Der absolute Leser(Den absolute läsaren), en ”intellektuell biografi”, som det heter i undertiteln. Här skildras filosofens väg från bokslukande skolpojke i Lübeck, via akademisk karriär och ett inflytelserikt författarskap till de sista tio levnadsåren som ensling i ”skrivarhålan” i westfaliska Altenberge. Men den ger också en inblick i själva filosoferandet och hur det gick till i Blumenbergs tankeverkstad: läsaren får så att säga kika över hans axel, och kan i någon mån föreställa sig filosofen i arbete. Till exempel när det gäller hans noggranna antecknande på korten som utgjorde ett alltmer svällande kartotek – citat, referenser och annat som kan komma till användning – och hur han numrerar dem, och plitar ner ämne och nummer på listor innan de sorteras in. Zill har själv varit lika tålmodig och systematisk i sin genomgång av materialet. En bragd i sig. Blumenbergs omfattande kvarlåtenskap (han dog 1996) finns i Deutschen Literaturarchiv i Marburg: filosofens manuskript, förarbe­ten, brev, läs- och produktionslistor och listor över föreläsningar, en kronologisk förteckning över de tusentals kartotekskorten; sammantaget ett massivt och genomorganiserat litterärt och teoretiskt tänkarmaskineri.

”Mot slutet av 1970-talet slutade han att ordna seminarier för sina universitetsstudenter, höll endast föreläsningar, allt för att slippa diskutera och svara på tidens påträngande frågor.”

Dryga 20-talet böcker ur Blumenbergs efterlämnade arbeten har kommit ut vid det här laget.

Läslistor över de böcker han slukade började Blumenberg göra redan i tonåren: han satte betyg på det lästa, både sakprosan och skönlitteraturen, och fortsatte så långt upp i åren. Fjodor Dostojevskij, Thomas Mann och Ernst Jünger hörde till läsfavoriterna. Strindbergs Röda rummet fick näst lägsta betyg, medan Axel Munthes Boken om San Michele fick toppomdöme, då de lästes i unga år.

Filosofi är människans medvetande­görande av sig själv, som Hans Blumenberg uttryckt det. Människans historicitet, som förhindrar henne att undkomma sin tid, var något av det mest avgörande i hans tankevärld. Till grundtankarna hör också den om ”verklighetens absolutism” och det mänskliga försöket att finna avlastning från detta absoluta: ”På ena sidan står verkligheten, den ångestskapande opålitliga övermakten hos den reala världen, vilken man kan likna vid en absolutistisk suverän. På andra sidan står olika åtgärder och ansträngningar till buds för de lika svaga och vanmäktiga som uppfinningsrika och begåvade människorna”, enligt Blumenberg.

Hur man förhåller sig till världen, och själva vår verklighetsuppfattning, är hans grundteman. Verkligheten kan vara ett ”godtyckligt övermäktigt herravälde”, som människan söker alla medel för att undfly eller skydda sig emot. Han ser metaforer, berättelser och begrepp som några av dessa medel för att skapa distans­ – till just den absoluta verkligheten; de hjälper människan att värja sig och överleva, som han skriver i sitt stora verk Arbeit am Mythos, Arbete på myten. Ett av Blumenbergs bidrag till filosofin är metaforologin, om just metaforens roll i den mänskliga tillvaron; ett slags filosofisk antropologi.

Blumenberg såg också samtalet som ett av de viktigaste överlevnadsverktygen. Retoriken. Något som samtidigt hör till motsägelserna hos honom, han som med jämna mellanrum kom på kant med kolleger, redaktörer och andra han hade att göra med på den intellektuella arenan: där var han omedgörlig, kunde skjuta skarpt med laddade formuleringar, lämnade flera samarbeten i ilska. Som exempelvis den renommerade forskargruppen Poetik und Hermeneutik.

I tänkandet var han beredd att gå omvägar, utforska sidostråk, ompröva sina mål: med tiden blev det ett ideal, han hyllade eftertanken, eftertänksamheten. Han bedrev filosofi vetenskapligt – men ville samtidigt skydda tänkandet mot samhällets och forskningens själsdödande effektivitets-, nytto- och relevanskrav. En kollega beskrev hans böcker som problemdeckare.

Historiciteten i Blumenbergs tänkande framträder tydligt i Zills detaljrika skildring av hans liv, tankearbete och verk (emellanåt lite väl detaljredovisande). Den konkreta historien bildar bakgrund: nazitiden, med judeförföljelser och luftkrig, präglar både filosofens person och innehållet i hans verk på djupet.

Biografin börjar mitt i kriget. ”Den 28 mars 1942 genomförde brittiska bombplan ett flygangrepp på Lübeck och förstörde stora delar av Hansastaden…” Den 21-årige Hans Blumenbergs alla böcker i filosofi och teologi, konsthistoria och naturvetenskap, och hela hans skönlitterära bibliotek, brann upp i lågorna. Zill kallar förlusten för ett slags ”förs­ta död”.

Det var alltså inte vilken verklighet som helst Blumenberg växte upp i. Han var 13 då nazisterna kom till makten, 19 då kriget började. Med en judiskfödd mor fick han snart känna av systematiska trakasserier. Den nazistiske rektorn på gymnasiet lät honom exempelvis inte hålla det traditionella festtalet vid examen, något som annars skolans årgångsbästa­ elever brukade göra. Rektorn skakade heller inte Blumenbergs hand.

Dessa ur-kränkningar präglar honom för alltid: detta att offentligen inte bli erkänd för sin anmärkningsvärda intellektuella förmåga. Sina teologistudier på universitetet fick han som Mischling, ”blandras”, lämna och istället göra ”arbetstjänst” på en fabrik (som tillverkade bland annat die Volksgasmaske), han blev deporterad till arbetsläger under två månader, gömde sig undan nazistaten och dess ännu trogna anhängare i en vindskammare under den sista krigs­våren; en dotter i skomakarfamiljen som ägde skrubben blev senare hans hustru. Blumenbergs mostrar mördades i Förintelseläger.

Senare sa han att det även hade funnits ”goda nazister”. Han hade fått hjälp, också av flera nazimedlöpare.

Tack vare dessa erfarenheter av räddning och stöd ogillade han efterkrigsårgångarnas fördömande av nazitidens föräldrageneration; han såg det som alltför självrättfärdigt, ville aldrig agera domstol, utan valde det ”kommunikativa tigande” om den tyska närhistorien som större delen av befolkningen delade under decennier. Han kände obehag mot tidsandan i 68-rörelsen. Men sa också: ”För mig har det här landet förblivit kusligt. […] I detta land har inget av det som gjorde Hitler möjligt tunnats ut.”

Sina filosofistudier påbörjade Blumenberg några månader efter krigsslutet, hösten 1945 – med känslan av att ha bråttom att ta igen den förlorade tiden. Hans kapacitet var exceptionell. Han var också obönhörligt skarpsinnig och välformulerad, doktorerade på medeltidsskolastikernas ontologi efter ett par år, blev snart vetenskaplig assistent och sedermera professor på flera tyska universitet. Han började tidigt skriva kulturartiklar för dagspress och tidskrifter, och inledde sitt tungt vägande författarskap en bit in på 1960-talet. Die Legitimität der Neuzeit – Den moderna tidens legitimitet – kom 1966. Die Genesis der kopernikanischen Welt och Die Lesbarkeit der Welt räknas också som moderna klassiker.

Under sin mest produktiva tid kunde Blumenberg skriva 20 sidor om dagen. Han arbetade gärna under dygnets mörka timmar; enligt en av legenderna om honom sov han bara sex nätter i veckan.

Mot slutet av 1970-talet slutade han att ordna seminarier för sina universitetsstudenter, höll endast föreläsningar, allt för att slippa diskutera och svara på tidens påträngande frågor. Snart drog han sig mer och mer tillbaka i sin Schreibhöhle. Där han bland mycket annat också odlade sin ironi, och självironin – också det en möjlig överlevnadsstrategi, en skyddande mantel mot världen, precis som det närmast besatta läsandet, det som ända sen pojkåren skänkt möjligheten att dra sig undan en yttre verklighets absolutism.

Som barn fascinerades han förresten av polarforskaren Fridtjof Nansen, och reseskildringen om hans strapats­rika expedition 1893-96 – en lektyr som satte livslånga spår och som dyker upp om och om igen i hans texter, ända till slutet. Något som väl säger något om Blumenbergs syn på tillvaron. Något annat som återkommer här och där i hans skrifter är teleskopet; en metafor för hans sätt att arbeta, om man så vill. Han var länge intresserad av just teknikutvecklingen och vad den betytt för människan. Men till en viss gräns. Något säger mig att han skulle ha fnyst åt dagens långtgående digitalisering på alla fronter. Så som han fnös åt kolleger som knappt läste böcker.